# Svartsjuk Author: Anonym Hejsan. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart ett år, vi båda är 16 år och går på samma skola men inte i samma klass. Problemet är att jag är så otroligt svartsjuk. Vi har inte setts på två dagar förutom i skolan och innan det inte på hela helgen för att han aldrig hörde av sig. Idag träffade han ensam en tjejkompis även fast han vet att vi inte har träffats två dagar, och vi kan inte träffas för ens på fredag, men idag kunde jag träffas och det visste han. Det är okej att han träffar andra men jag blir bara såcorolig när han inte hörde av sig på hela helgen och sedan träffar henne helt plötsligt. Jag har legat i sängen hela dagen och vridit och vänt mig i ångest och rädsla för att dom träffas ensamma, kollat på mobilen gång på gång och när jag såg en bild som han skickade att han var med henne brast jag ut i gråt. Det kändes som att hjärtat sjönk ner i magen. Jag känner inte denna tjej men jag vet vem hon är. Jag litar på min kille helt klart, men jag känner så starkt i hela kroppen att hon är så mycket bättre än jag. Vad ska jag göra? Jag orkar inte känna såhär. ## Comment 1 Author: idailsk Hej :-) Det var en jobbig sits du sitter i.. Ni har snart varit ihop ett år? Har du känt så här hela tiden? Eller har det kommit på sistone? Har han visat tecken på att du har anledning att vara svartsjuk? Har du pratat med honom om hur du känner? Kram ## Comment 2 Author: Skogshumblan Låter inget vidare. Tycker #1 skrivit bra råd, men jag vill lägga till att jag inte tycker du reagerar ett dugg konstigt! Helt normalt att man blir ledsen och börjar fundera. Frågan är bara vad du gör åt saken, hur du låter känslorna komma ut. Varm kram vännen! ## Comment 3 Author: Anonym Tack för era svar. Jag har ingen direkt anledning förutom att han inte vill kramas lika mycket framför folk och för att han ska ge mig någon uppmärksamhet måste jag nästan ignorera honom vissa dagar, då kramar han mig hela tiden. Han vill inte heller träffas lika ofta men när vi väll gör det är allt som vanligt. Jag är nästan säker på att det ligger i min dåliga självskänsla. Jag har inte riktigt känt såhär hela tiden men jag har alltid varit svartsjuk. Han vet om det och lovar mig hela tiden att jag är den ända för honom, men jag kan inte ta åt mig det. Jag är rädd hela tiden att han ska träffa någon bättre. Jag vet att jag borde prata med honom om det här men jag känner mig hela tiden så jobbig och tjatig. ## Comment 4 Author: idailsk #3 Då är det nog så med, att det är självkänslan som spökar. När man är tillsammans så är det viktigt med frihet, så att man inte bara är ett par hela tiden. Att man har egna intressen och gör annat. Nu vet jag inte om ni har det så, utan jag bara skriver utifrån erfarenhet ## Comment 5 Author: Anonym #4 Varken han eller jag har så många andra kompisar, ingen av våra umgängeskretsar är riktigt några som man kan lita på eller är särskilt roliga att umgås med men vi försöker att göra annat ändå. Jag vet ju att han älskar mig men ändå kan jag inte låta bli att oroa mig. ## Comment 6 Author: Lia När jag blev ihop med min kille för över 3 år sen så var vi som fastklistrade, trots att vi bodde över 3 timmar ifrån varandra (vilket vi fortfarande gör). Vi kunde bara träffas på helger, men vi sms:ade konstans. I säkert ett helt år var vi lika tighta. Men lite långsamt började han bli dålig på att skriva till mig, och ibland var han till och med upptagen på helgerna utan att intressera sig så mycket för vad jag hittade på. Och så är det väl när man är tonåring. Men det förstod jag inte då. Jag känner mig fortfarande som en tonåring i flera aspekter, men jag börjar närma mig vuxenvärlden, och även han. Men hur som, jag var hemskt svartsjuk under den tiden, för jag förstod inte att han inte förstod. Jag ville bara vara med honom konstant, medan han kände att efter så lång tid ville han ha lite med "fritid" med andra, vi hade ju ett ganska stabilt förhållande vid det här laget också. Visst, jag har aldrig haft ett bra självförtroende, så det spelade väl också in. Och självklart litade jag på honom, men det var nog mest en blandning mellan att jag inte litade på omgivningen och att jag kände mig ensam. För jag hade ju ingen aning om hur hans liv var när jag var 3 timmar bort, jag hade knappt ens träffat hans vänner. Det var väldigt jobbigt! Men jag pratade med honom, och det var ju det bästa jag kunde gjort. Annars hade jag nog inte varit med honom fortfarande. Jag fick förklara att jag behövde lite mer av honom, och i alla fall träffa honom en gång i veckan - helgen. Och sen dess (ja, några veckor in, när det satt sig) så har vi umgåtts varje helg. Jag känner också att jag vet mer hur det ligger till i hans liv, så jag kan slappna av mer. Och sen har vi båda fått rum och tid att mogna, med varandra. Så det har varit nyttigt. Men å andra sidan, samtidigt som han lyssnade på mig så lyssnade jag på varför han blev som han blev. Det är viktigt att tänka på VARFÖR han kanske gör som han gör. Ja, i mitt fall var han som sagt så bekväm i vårt förhållande att han kände att han kunde slappna av och få lov att "göra lite fel". Vi älskade, och älskar varandra så mycket att det kvittade. Det såg ju inte jag, så kommunikation är väldigt viktigt! Alltså... Jag rekommenderar kommunikation. Be honom att lyssna på dig, men lyssna lika mycket på honom. Hoppas ni kommer fram till något!