# Deprimerad tjej Author: [Borttaget] Läste någon artikel om en tjej som ofta blev deprimerad och varje gång hon blev detta så säger hon till killen att hon inte vill ha något mer med honom att göra och kan säga rätt elaka saker men när hon sen mår bättre menar hon aldrig vad hon sagt. Vad anser ni killen bör göra i detta läge 1, Respektera hennes önskan och inte höra av sig överhuvudtaget? 2, Stanna kvar vid hennes sida då hon egentligen behöver honom som mest? ## Comment 1 Author: decembercelsius Låter lite som mig. Jag skulle sagt alternativ två, att killen stannar kvar vid hennes sida. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1, Det måste vara jobbigt för er, hur hanterar han det när du mår som värst? ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise Ingen ska behöva höra sådant. Så jag hade rådit killen till att gå visare om tjejen inte sökte hjälp. ## Comment 4 Author: Gronstedt #3: +1. När det upprepats ett par gånger är det dags för killen att gå vidare. Även om man är deprimerad får man inte lov att såra folk för att själv må bättre. ## Comment 5 Author: oh-la jag skulle också säga #1. att bete sig såhär måt någon kommer långsamt bryta ner även den personen. det är fruktansvärt! man får inte bete sig hur som helst, ävenom man mår dåligt själv. det är ingen ursäkt. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag är själv lite kluven faktiskt. Hon fick ju hjälp för sin sjukdom men tyvärr drabbades hon ändå av sina små anfall (om man kan säga så) ibland/ofta gick det ut över honom eftersom hon varken hade familj eller vänner att anförtro sig till, hon hade inte någon annan än honom och var inte i sitt fulla sinnes bruk just då så jag kan nog förstå henne lite. Han kunde svälja att hon uppförde sig så eftersom hon visade stor ånger efteråt men samtidigt var det självklart mycket tröttsamt och att lämna någon när hon som mest behövde honom tyckte han var respektlöst så jag förstår honom också. Men om man tar en annan incident, om ens partner drabbas av en blodpropp till exempel och personen ifråga blivit helt förändrad och börjat bete sig dumt, varit gifta i över 40 år, bör den friska personen lämna sin partner då? ## Comment 7 Author: Karmatarerskanise #6 om personen må dåligt så ja. Det är sorgligt med blodpropp och personlighetsförändringar. Men ingen ska stanna i miserabla förhållanden bara för att man har ett förflutet. Dock kan man ju försöka träna bort sådant. Ibland finns det hjälp att få. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7, Nu handlade detta om **riktig** depression och sådant kan inte "tränas" bort Hera och det behöver inte alls bero på ens förflutet när en sådan sjukdom börjar artar sig. Att lämna någon för att ens partner blivit sjuk när/om personligheten förändrats radikalt mot tidigare känns ju inte heller rätt även om partnern får stå ut med mycket men ska man inte älska någon i lust **och nöd?** ## Comment 9 Author: Karmatarerskanise #8 Nu skrev vi väl ändå om peronlighetsförändring efter blodpropp och inte depression i det senaste? Jag har själv haft "riktig depression". Och jo, det går att bli frisk från det. Men då måste man också söka hjälp. Känns inte rätt nej, men det finns en gräns på hur mycket man ska behöva stå ut med. Nöd och lust har inget med saken att göra. Om ens partner inte längre är den man gifte sig med förändras allt. Enligt mig är det dumdristigt att stanna bara för att man är gift om man verkligen blir behandlad dåligt. Det är ju upp till var och en om man vill leva resten av livet i misär bara för att man är gift, eller om man väljer att lämna då det inte kommer ske en förändring. ## Comment 10 Author: neasfotografier #8 Håller med dig. Lever själv med depression och har behandlats för djup depression i över ett år nu och hade under den jobbigaste tiden ett förhållande med en psykiskt sjuk kille. Han kommer aldrig bli frisk från sina diagnoser och jag kommer alltid ha depressionen i bakhuvudet och kommer närsomhelst kunna få ett bakslag. Om jag hade blivit lämnad av familj, vänner eller partner vet jag inte vad jag skulle gjort. Alla behöver någon som älskar en och stöttar en i svåra tider. Oavsett om man bara är ledsen eller är sjuk. Men självklart är det inte en ursäkt att bete sig illa bara för att man är ledsen eller arg. Däremot är det lite skillnad när man lever med psykisk ohälsa. För man tänker aldrig så långt då _(jag gjorde i alla fall inte det)_. Ens största problem är att ta sig igenom dagen till att börja med. Inte om man säger något som sårar en vän eller familjemedlem. De ska finnas där för en. Tycker jag. Samtidigt kan jag tycka att den här tjejen kanske tar i lite när hon säger att hon inte vill ha med honom att göra. Jag skulle som partner självklart bli ledsen av att höra det. Men som partner kanske jag också skulle förstå att hon inte menar det? Svårt att veta. ## Comment 11 Author: neasfotografier #9 Som du säger måste man skaffa hjälp. Det är svårt att klara det på egen hand utan psykolog eller kanske till och med medicin. ## Comment 12 Author: Gronstedt #10: "_De ska finnas där för en. Tycker jag._" Vem bestämmer hur mycket man ska tåla? Var går gränsen för vad man "måste" ställa upp på? Ska man ta förolämpningar men inte svordomar? Svordomar men inte slag? Eller ska man tåla hugg och slag och övervåld från en personlighetsförändrad partner? Som närstående är man inte automatiskt lämpad som sjukvårdare. Man kan rentav göra saken värre för att man inte har de rätta kunskaperna. Det måste finnas utrymme för en partner att dra sig undan. Tyvärr lämnar samhället på tok för mycket till närstående i detta avseende och många närstående utsätts för både kränkningar och våld, för att inte tala om att tvingas till arbetsuppgifter de inte kan eller vill ha, för att samhället inte tar sitt ansvar för sjuka. ## Comment 13 Author: neasfotografier #12 Det var absolut inte det jag menade och det sa jag aldrig heller. Nu pratade jag mer om att man t.ex ska trösta när nån är ledsen eller bara helt enkelt finnas där för sina vänner t.ex. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #9, Om du verkligen haft en riktig depression borde du också veta att man blir personlighetsförändrad och naturligtvis måste man söka hjälp och även ha mediciner men det är tyvärr inte alltid detta hjälper och alla blir inte friska från det. Båda som omtalas är en sjukdom. #10, Precis så jag menar och nu hade inte denna tjej varken familj eller vänner som fanns där utan enbart sin pojkvän så därför gick ju också allt ut över honom. Han tänkte ofta att hon inte menade allt dumt hon sagt och på det viset blev det enklare för honom att hantera och när hon hade bättre stunder gav hon allt och försökte vara världens bästa flickvän och detta kände han övervägde hennes perioder. ## Comment 15 Author: Gronstedt #13: Men hur mycket ska man tåla, menar du, innan det är tillåtet att sluta "trösta" och "finnas där"? Ska man trösta någon som skriker och svär och ber en gå? Ska man finnas där för någon som slår en? Och hur vet man att inte detta agerande gör den sjukes tillstånd värre? ## Comment 16 Author: neasfotografier #15 Att sätta en gräns är svårt att säga när man inte är i situationen själv eller har en riktigt situation att utgå ifrån. Men jag skulle absolut inte stanna kvar i ett förhållande där jag blir misshandlad varken psykiskt eller fysiskt. ## Comment 17 Author: [Borttaget] #15, Nu svarar jag för neasfotografier 😛 men man kan inte trösta just då för då blir ju situationen värre än den redan är, partnern bör inte agera eller argumentera alls i det fallet. Det är efteråt som räknas, tycker jag. ## Comment 18 Author: Gronstedt #17: Det är en av de saker som man kanske behöver utbildning för att veta. Man kan göra mycket värre genom att agera från hjärtat utan kunskap. ## Comment 19 Author: Karmatarerskanise 14 jag har haft flera kraftiga depressioner. Jag skulle aldrig kräva eller vänta mig att folk i min närhet skulle acceptera att bli illa brhandlade för det. Vi är överens om att man ska söka hjälp. ## Comment 20 Author: [Borttaget] Själv har jag varit in och ut ur depressioner sedan innan jag kom in i tonåren. Jag skulle HATA mig själv ifall jag behandlade min partner illa i en relation pga mitt mående och denna partnern bestämde sig för att stanna då den tyckte synd om mig. För mig skulle det kännas som att jag tvingar personen att stanna i en stockholmssyndrom-relation. Jag har varit i den sitsen några gånger själv, där jag varit dålig för min partner, och jag har då valt att lämna den personen för att slippa skada den mer. Jag har även blivit lämnad pga mitt mående. Visst, det är jobbigt som f\*n men jag vet att jag skulle må sämre av att att skada den jag bryr mig om. ## Comment 21 Author: [Borttaget] #18, Det betvivlar jag att man behöver utbildning för. ## Comment 22 Author: Gronstedt #21: Jaså? Du tror att alla per magi vet när man ska trösta och inte, när man ska argumentera och inte, när man ska tro att personen menar vad de säger och inte, när man ska svälja skit och inte? Märkligt att det finns några som helst konflikter i förhållanden, i så fall, om alla alltid vet exakt rätt sak att säga och göra i varje läge ... ## Comment 23 Author: [Borttaget] #21, Om man blir väldigt sjuk så tror jag att ens omgivning tar reda på hur man bäst bör/ska hantera situationen för att det ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. ## Comment 24 Author: Mabrotnosh Vi vänder på det, om killen hade gett henne en käftsmäll och sagt efteråt att han var så ledsen men han är faktiskt deprimerad och så gör han de om och om igen är det ok att slå henne då? Jag menar den killen lär nog inte må så bra efter att få höra att hon inte älskar honom mer och inte vill ha något med honom att göra, psykisk misshandel istället för fysisk och vem säger att han inte behöver kärlek och vem säger att hon behöver mer än vad han behöver? Fortsätter hon hålla på så kommer båda två att må dåligt och hur mycket stöd är han egentligen till henne då? Blodpropp och personlighetsförändring... så skulle jag tycka det var väldigt jobbigt att lämna min partner men om min partner inte kommer ihåg mig längre och jag är tvungen att gång efter gång förklara vem jag är och varje gång gå ledsen därifrån så skulle jag lämna. För att varje gång må dåligt över att prata med min partner som inte längre känner igen mig skulle bryta ner mig sakta men säkert och varje gång jag går därifrån önskar jag och drömmer att han ska komma ihåg mig nästa gång jag kommer och så gör han inte det. Har sett detta på nära håll...en kvinna i 45 års åldern fick grav demens och hennes make och barn kom flera gånger i veckan men hon kände aldrig igen dem och varje gång gick de därifrån super ledsna och många gånger grät se...nästa gång var de åter igen fulla med hopp men till slut gick de där ifrån i tårar igen. Det tog två år tills barnen slutade komma och efter tre år kom ingen längre och hälsade på henne. Maken skiljde sig och gifte om sig och hans "fru" fortsatte som en grönsak som skulle gå till skolan varje morgon och nämde aldrig man och barn. ## Comment 25 Author: [Borttaget] #24, Nei, det är självklart inte okei att misshandla någon. ## Comment 26 Author: [Borttaget] #24 Bra jämförelse tycker jag! Kan även tillägga att jag känner en kille som varit med en tjej som mått piss, och varje gång något inte gått så som hon ville så rasa hon samman och började hota med att ta självmord. Han var med henne i flera år pga att han tyckte synd om henne, och för att han var rädd att hennes självmordshot faktiskt var sanna. Slutade med att han började få seriösa självmordsplaner istället medans hon sög ut all hans energi och ork. Ju sämre han mådde desto bättre mådde hon. Tillslut mådde hon så bra att hon var otrogen och träffade någon annan och lämnade min kompis, som fortfarande mår dåligt pga henne mer än ett år senare. ## Comment 27 Author: Karmatarerskanise 26 fy tusan! ## Comment 28 Author: [Borttaget] #27 Jag vet 😕 Men han verkar vara på bättringsvägen iaf, och han har flera vänner runt om samt sin familj som stöttar honom så jag tror han kommer repa sig med god tid. ## Comment 29 Author: Karmatarerskanise #28 Håller tummarna!