# Identitetskris i ett förhållande Author: Anonym Jag misstänker att jag har en slags identitetskris i mitt och min killes förhållande. Vi har varit tillsammans i 2,5 år och jag börjar fundera: "Är det här allt?" Vi blev tillsammans när vi var 18 resp 19 år gamla. Allt står still just nu. Ingenting är nytt. Jag pluggar och bor fortfarande hemma, han bor också hemma men jobbar. Ingenting nytt händer. Det är ganska långtråkigt och ibland känner jag att han tar mig för givet.  Vid vissa tillfällen så funderar jag på hur mitt liv skulle vara om vi gjorde slut. Ibland saknar jag honom inte ens. Ibland tycker jag det är jobbigt att han hör av sig. Men sen saknar jag honom och tycker om att han hör av sig. Jag känner mig vilsen och vill inte göra någonting som jag sedan kommer ångra. Kommer jag någonsin komma över detta? Jag vet att både ens egna liv och ett förhållande går upp och ner, men hur klarar man det? Nej, jag har inte pratat med honom än, jag vill inte göra han orolig. Men jag vet inte vad jag vill. Älskar jag honom? Ja.  Hur gör man för att orka med? Hur gör man så att man inte känner sig lika vilsen längre? ## Comment 1 Author: Mooniq Först o främst - sätt dig ner och prata med din kille! Att vara öppen och ha förtroende i ett förhållande är superviktigt. Kanske han känner likadant - att du tar honom för given, undrar hur livet är, är detta allt? Kärlek är en blomma som måste vårdas, inte bara vatten utan näring och beröring oxå - då växer den.. en blomma som bara får vatten krymper till slut när näringen är borta ur jorden - om du förstår symboliken. Kanske ska du fråga om ni kan testa nån ny hobby tillsammans, eller börja träna tilsammans,  lycka till 🙂 ## Comment 2 Author: pyromanen Vad händer annars i ditt liv?  Gör du sånt du vill?  Har du kul? Har du drömmar?  Utmaningar? Mål du jobbar emot? En relation är bara en del av livet.  Allt det andra måste du själv fylla livet med, det gör relationen inte.  Lever du ditt liv? ## Comment 3 Author: JossanH Runt 3 år i ett förhållande är det vanligt att känna såhär. Man hamnar i första krisen och det är så man får bestämma sig för om man vill satsa eller hellre lämnar.. Jag valde själv att lämna ett förhållande när jag önskade att min dåvarande pojkvän skulle vara iväg på affärsresa längre än vad han var. Ett uppvaknade som sa att jag inte ville tillbringa mitt liv med honom. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag har inte haft många förhållanden, faktiskt bara ett långt förhållande. Men jag var aldrig med om en kris så pass tidigt i förhållandet. Jag skulle nog sätta mig ner och fundera ordentligt om jag vore dig.  Men annars skulle det kanske löna sig för er att hitta på något kul tillsammans om inte annat. Eller så försöker du hitta någon hobby? Det är ju hälsosamt att fokusera sin energi på andra saker också. ## Comment 5 Author: Anonym Tack för alla era svar. Jag har funderat mycket och i olika banor men har fortfarande inte tagit upp det med honom. Jag vet att jag måste det, men det tar emot och jag är rädd. Vet inte hur jag ska formulera mig eller uttrycka mig så att det inte blir fel eller blir missförstånd. Det som gör mig mest förvirrad är att i ena sekunden så älskar jag och saknar honom. I andra är det bara jobbigt när han hör av sig. Varför är det så svängigt! Jag blir galen på mig själv.  Jag tror det skulle bli lättare om jag mer skulle få leva mitt liv, och inte behöva anpassa mig efter honom hela tiden. Jag tror faktiskt att det är det enda som skulle rädda vårt förhållande just nu och det är om detta jag måste prata med honom. Men hur? Jag är jävligt rädd. ## Comment 6 Author: Mabrotnosh Vi hamnar nog alla där någongång. Vissa tidigare än andra. Jag tycker det är skönt när sambon åker på tjänsteresa ibland och när han hör av sig för jag dåligt samvete för att jag inte orkar lyssna när han pratar. Vissa gånger blir jag tokig av saknad när han är borta. Men varför skulle det vara något fel i att ha dessa känslor. Alla dagar kan inte se likadana ut och samma sak med ens känslor. Allt går upp och ner hela tiden. ## Comment 7 Author: Mabrotnosh Vi hamnar nog alla där någongång. Vissa tidigare än andra. Jag tycker det är skönt när sambon åker på tjänsteresa ibland och när han hör av sig för jag dåligt samvete för att jag inte orkar lyssna när han pratar. Vissa gånger blir jag tokig av saknad när han är borta. Men varför skulle det vara något fel i att ha dessa känslor. Alla dagar kan inte se likadana ut och samma sak med ens känslor. Allt går upp och ner hela tiden.