Annons:
Etikettsexualitet
Läst 1040 ggr
Anonym
Anonym
9/18/17, 2:48 AM

Läggning

Jag skriver nog mest av mig, men samtidigt har jag en del frågeställningar. Läs om ni orkar, det är en lång text. Tack till alla er som har lust och ork att läsa!

Jag har under största delen av mitt liv tänkt att självklart är jag hetero. Vad skulle jag annars vara? Så länge jag kan minnas har jag fått höra att när man blir vuxen kommer man gifta sig och skaffa barn med en man. Frågor angående om man gillar någon pojke på skolan har också varit en central fråga genom barndomen. Det har aldrig varit tal om att man möjligtvis skulle kunna gilla någon av samma kön, det har helt enkelt alltid bara varit självklart i min omgivning att man ska bli kär i någon av motsatt kön. När jag kom upp i åldern då jag insåg att homosexuell kärlek existerar fick jag ständigt höra av min pappa och bror hur fruktansvärt fel det är och hur onormalt det är att vara homosexuell. Vid samtal som rörde ämnet kom det alltid en himla massa skällsord som flata eller bög angående diverse kändisar och andra vi kände. Jag fick helt enkelt inpräntat i huvudet sen födseln att det minsann är onormalt och sjukligt att vara homosexuell och vågade därför inte ägna en tanke åt det. 

På dagis tänkte jag alltså att pojkar och flickor ska bli kära i varandra, så jag blev förtjust i tre av pojkarna. Det var ju inget direkt jag gillade med någon av dem, så när jag tröttnade på den ena var det den andra som gällde och sen den tredje. Och så hade jag liksom lyckats med det: att gilla pojkar. Samma sak gällde genom hela låg- och mellanstadiet och även högstadiet. Det var otroligt viktigt att gilla en pojke, så det var alltid någon jag var tvungen att vara intresserad av. Och när jag sen tröttnade på honom var det nästa som gällde. Det kändes viktigt att alltid hänga upp mig på någon av någon anledning.

Ett tydligt minne från när jag var 10 år var att jag var med på en sida på nätet där man kunde hitta vänner. Men de flesta använde sidan för att nå ut till personer de var intresserade av som mer än vänner. Jag vet att jag ofta satt och tittade på andra tjejer och tänkte hur det skulle vara att vara kär i en tjej. Men så fick jag ju höra varje gång ämnet kom upp i familjen hur fel och hemskt det är med homosexualitet, så jag försökte begrava den tanken och fortsatte titta på pojkar istället, som man "skulle".

När jag var 12 år blev jag vän med en tjej i klassen. Vi hade gått i samma klass i 6 år, men aldrig kunnat samsas förut. Men helt plötsligt blev vi vänner och började umgås. En gång efter skolan umgicks vi hos mig och låg i min säng och läste historier ihop. Och plötsligt börjar hon gnida sig mot mig. Jag visste inte vad jag skulle tänka riktigt, men jag hade en bra känsla inom mig på något vis. Och hon luktade gott. Vi är fortfarande vänner, men har aldrig pratat om detta igen.

Från att jag var 7 till 12 år var jag allra bästa vän med en tjej som gick i klassen under mig. Vi var oskiljaktiga och gjorde allt tillsammans.  Jag minns att jag kände att jag älskade henne, men självklart bara på ett vänskapligt sätt för det finns ju inget annat sätt tänkte jag. Jag sa det aldrig till henne, även om jag kände någonstans att jag ville. En dag blev vi ovänner över något jag inte ens vet vad det var, det var inget stort. Men vi kunde aldrig lappa ihop vänskapen igen. I början drömde jag om henne nästan varje natt, att vi blev vänner igen. Jag saknade henne så otroligt mycket och även om jag vet att vi inte längre har något gemensamt drömmer jag ibland fortfarande om henne. Jag mår fortfarande, 11 år senare, dåligt över att vår vänskap tog slut så jag blir ledsen bara jag tänker på det. Jag kan inte ens se henne, och eftersom vi har flera gemensamma vänner på facebook var jag nu tvungen att blocka henne för att slippa tänka på henne. Jag har alltid, sen vi slutade vara vänner, funderat om jag kände mer än vänskapliga känslor för henne, men jag har aldrig vågat sätta mig in i det på riktigt. Det måste ju bara vara så enkelt att vi var så bra vänner och att jag nu inte har någon bästa tjejkompis, att jag saknar hennes vänskap. Samtidigt mår jag fortfarande dåligt, 11 år senare och jag har aldrig vågat fundera över olika sexuella läggningar.

I högstadiet fortsatte jag att intressera mig för killar, för det skulle man ju. Det var på något sätt viktigt att det alltid fanns en kille jag var kär i, även om jag egentligen inte direkt tyckte om deras personlighet. En av dessa killar var intresserad av mig också. Vi var båda unga och oerfarna så vi blev tillsammans över MSN efter att ha pratat i en halv dag. Vi träffades aldrig hemma hos varandra och vi umgicks knappt i skolan. Vi pratade knappt helt enkelt, utan skrev mest till varandra. Jag kände mig normal som skaffat pojkvän som alla andra, men undvek honom i skolan mycket för att slippa pussas och allt det där. Det höll i 3 veckor sen gjorde han slut och jag var lättad och kunde återgå till mitt vanliga sätt där jag oskyldigt gillade den ena killen efter den andra. När jag fick frågan om jag gillade någon i skolan så kunde jag alltid svara på det och jag kände mig normal.

Däremot kunde jag aldrig förstå vad andra tjejer gillade hos killar. De andra dräglade över fotbollskillarna och deras magmuskler, medan jag tyckte att det såg kantigt och obekvämt ut. Det fanns ingenting egentligen jag fann attraktivt hos killar, utan hade de ett sött ansikte var det den killen som gällde för stunden.

En av tjejerna i min klass påpekade en dag att hon tror att alla är mer eller mindre bisexuella. Det gav mig en tankeställare och jag har funderat på det hon sa sen dess. Jag började förstå att självklart kan alla vara kära i vem som helst. Jag började säga emot pappa när han pratade illa om homosexuella och jag började stötta RFSL. Jag började engagera mig för allas lika värde och var inte rädd för att säga vad jag tyckte om den saken. Varför skulle det vara fel att älska någon? Självklart kan man älska någon av samma kön, precis som man kan älska någon av motsatt. Ja, alla utom jag då. JAG kunde såklart inte göra det, det hade aldrig blivit accepterat i min familj och dessutom var jag ju självklart hetero, jag har ju varit kär i alla dessa killar!

När gymnasiet började träffade jag en kille som blev min allra bästa vän. Han bjöd in mig till en filmkväll där jag träffade hans vän. Den här killen var snäll och omtänksam, och han var väldigt intresserad av mig. Vi började umgås på egen hand och jag förlorade min oskuld med honom. Det var inte alls som jag tänkte mig, det kändes ingenting men jag tänkte att det nog ska vara så första gången. Vi blev tillsammans fastän jag inte var förälskad. Det kändes mer som det alltid gjort, att jag intresserade mig för att jag skulle. Så jag tänkte att jag ger det några månader och om jag inte känner något då är han nog bara fel kille. Men efter några månader insåg jag hur godhjärtad, omtänksam, rolig och snäll han var. Vi hade jätteroligt ihop och var verkligen bästa vänner. Vi hade samma ambitioner och ville verkligen samma saker. Så vi fortsatte, och jag tänkte att detta är nog att vara kär - att vara med någon man har massor gemensamt med som verkligen älskar en. Och jag kände att jag älskade honom, och det gör jag fortfarande. Jag älskar honom verkligen och jag skulle aldrig vilja skiljas från honom, han är en så stor del av mitt liv. Men det känns som att jag missade den där biten där man blir upp över öronen förälskad, och gick direkt till den seriösa biten.

Dock blev den sexuella biten aldrig bättre. Jag mår dåligt och får ångest om jag kommer när han är i mig, att ha sex över lag intresserar mig inte direkt och jag tycker inte om kyssar. Men vi har ändå sex för jag tycker om närheten och jag vet att han älskar det. Jag har under hela förhållandet tänkt mig själv som asexuell eller demisexuell eller liknande. Däremot kommer jag alltid på egen hand om jag fantiserar om tjejer och ibland tittar vi på lesbisk porr tillsammans, då vi båda tänder på det. Och det finns fortfarande inget direkt med den manliga kroppen jag tänder på. Jag älskar min pojkväns kropp, han är så mysig. Och han är mjuk och doftar otroligt gott. Men jag blir inte upphetsad av att ta på honom.

Nu är jag som sagt 23 år och har varit i ett förhållande med min pojkvän i 7 år. Jag har pratat om allt detta med honom och han är mer förstående över allt än var jag är. Inget av detta stör honom, inte ens det som rör vårt sex. Han har vuxit upp i en familj där båda hans syskon har haft både hetero- och homosexuella förhållanden och ingen i familjen har någonsin brytt sig om det. För honom har det alltid varit 100 % accepterat att vara den man är. Dock tycker han att det är upphetsande att se två tjejer med varandra, så det kan ju vara så att han tänker att det mer är sexigt att jag kanske gillar tjejer. Däremot har han sagt att jag får testa med tjejer om jag vill för han vill att jag ska vara lycklig och inte ångra mig senare i livet, men jag är så rädd att om jag gör det så kanske jag upptäcker något fantastiskt och inte återvänder till honom, och han är mitt allt… Det är en så jobbig situation. Jag känner mig så självisk, fastän jag inte väljer hur jag känner. Men han är noga med att förklara hur lycklig han är i relationen och att han är nöjd med hur vi har det. Han vill bara att jag ska må bra och han hade inte velat att jag var annorlunda.

Det som gör det svårast för mig är att om jag ser en snygg tjej, tex kändis eller någon på stan, så vet jag inte om jag vill vara MED henne eller om jag vill vara SOM henne. Jag kan inte urskilja om det är attraktion eller bara en önskan att vara henne. Till exempel en tjej på min killes förra skola är så otroligt snygg så jag blev bara stum när jag träffade henne första gången. Några tankar? Hur skiljer man på det? 

När jag började festa var det väldigt vanligt att tjejer hånglade med varandra "på skoj". Jag var också delaktig i det här precis som de flesta andra, men för mig som inte gillar kyssar annars kändes detta helt annorlunda och jag tror att jag nästan med flit satte mig i en situation där jag kunde göra detta "på skoj". Min pojkvän var också där och uppmuntrade också det.

Jag tänker mig att om man är säker på sin sexualitet så borde det kännas precis lika självklart som ifall man är säker på sin könsidentitet. Jag föddes som tjej och jag har alltid känt mig som en tjej. Jag är lycklig över att vara tjej med allt vad det innebär och jag skulle aldrig vilja vara något annat. Jag är 100 % säker på min könsidentitet. Om jag hade varit hetero, då borde väl det kännas precis lika självklart? Jag borde väl vara lika säker på att jag är hetero  som jag är säker på att jag är en kvinna? För som det är nu känner jag att jag borde vara heterosexuell med tanke på min historia, men jag känner mig mer bekväm att kalla mig bisexuell, det utesluter ju varken män eller kvinnor. Men jag har aldrig känt mig sexuellt dragen till den manliga kroppen och jag känner att något saknas. Är jag bara asexuell? Jag fantiserar ju om kvinnor. Är jag trots allt homosexuell? Jag vet att ingen kommer kunna svara exakt vad jag är, men jag är så himla förvirrad och jag känner att jag kanske missar något i livet. Jag mår väldigt dåligt över att inte förstå mig själv… Det är inte alla som bryr sig om etiketter och att sätta en stämpel på vad de har för sexualitet. Men jag känner att jag måste fundera ut det för att kunna bli lycklig på riktigt. Så alla tankar är välkomna! (Fast om ni ska säga något taskigt så får ni gärna låta bli.)

Annons:
_Fisken
9/18/17, 6:33 AM
#1

Väl skrivet. 
Du har en sexuell identitet. Benämningen på den identiteten är väl bi?  Låter väl inte helt otroligt. No big deal.
Den dag du väljer o ta steget och ha ett hemligt eller icke-hemligt kort eller längre förhållande med en kvinna som du verkligen gillar så vet du mer vem  du är och hur du reagerar tsm med kvinnor. Du ska ju inte låta la familias åsikter styra ditt liv och det du vill trivas med. Det ska du själv göra. Du ska vara din egen lyckas smed. Tveka inte och ta dina känslor på allvar och se till o roa dig. 
Du kan säkert gå med någon anonym internet-site där du kan få kontakt med en likasinnad.

Snowblind
9/19/17, 8:00 AM
#2

#0 i min värld så är ens kön och kärlek två separata saker. Jag känner mig också som en tjej som jag föddes till, men ibland kan jag tänka att jag hade gärna fötts som kille då jag förmodligen hade sluppit en del bekymmer. Men då hade inte jag varit jag och den tanken känns lite sorglig. Så brukar mer bara tänka att jag är jag och jag är nöjd med mig själv. För det är jag. :)

Och med kärlek så tror jag att vissa kanske har lättare för det än andra, vet inte vad det hela beror på.. Men för mig är det en än mer komplicerad sak än vilket kön jag tycker mig vara. För mig så kan det ibland kännas jobbigt med beröring (mådde inte så bra då heller) utav min partner under en liten period och sen går det över. En gång gick det inte över och då kände jag att jag behövde avsluta förhållandet - även om han var fantastisk. 

Så det är en klurig grej. Jag vill tänka att så länge man mår bra, trivs och är lycklig..- Så länge man känner att det fungerar och att man bryr sig om och älskar personen så vill jag iallafall stanna. Men sånt här är svårt att veta tycker jag… Och personligen så har jag aldrig attraherats av någon på stan, någon kändis eller någon fotbollskille. Det är endast en handfull killar som har fallit i mitt intresse.

Hjärta till er. Blomma ha en fortsatt fin dag!!

Upp till toppen
Annons: