Släppa taget för hans skull
Vill vara anonym så kunde ej posta i Relationer iFokus. Jag har en relation nu men jag känner att jag borde nog egentligen släppa taget om honom och låta honom gå vidare. Ge honom chansen att träffa någon som skulle passa honom bättre. Jag har bland annat borderline, komplex trauma och ätstörningar. Jag slåss för min rätt att få hjälp hos psykvården men får bara höra att "jag är inget akutfall. Jag mår inte SÅ dåligt så jag får vänta." Igår skadade jag mig igen. För första gången på 10 år. Hade ångestattacker hela kvällen och somnade av utmattning. Jag är trasig. Jag har någonstans accepterat att jag är det och kommer vara det länge till. Det kommer dröja innan jag är hel. I alla fall helare. Men min relation med sambon blir mer och mer slitsam. Ett steg fram två steg tillbaka. Vi bråkar. Vi pratar om att gå isär. Vi stannar ändå hos varann. Båda har känslor men räcker det ? Jag har känslan av att platsen vid min sambos sida inte är min. Känslan av att det inte är mina barn som kommer springa på gården och leka kurragömma i skogen bakom husen. Känslan av att det inte är jag som kommer ligga i hans famn och åldras med honom. Känslan av att jag är fel person på fel plats. Och tro mig. Det gör förbannat ont. Jag har gråtit tyst i min ensamhet över detta. Känt hur ångesten blir stor nog att jag skulle kunna sy ett tält av den och sova i. Omfamnas av de inre mörker jag bär på. Lämna min sambo så han får chansen att hitta det ljus i sitt liv han förtjänar istället för att sitta i mörkret med mig. Jag gråter medan jag skriver detta. Men….jag vill bara att han ska vara lycklig. Att han ska få det liv han borde få ha. Han förtjänar mer än vad jag någonsin kunnat ge honom. Om bara min kärlek räckte till. Om bara min önskan om att allt ska bli bra och att det finns en morgondag med hopp vore tillräckligt. Men jag är inte det. Jag måste släppa taget om honom. Inte för att jag inte älskar honom. Utan för att det är det jag gör. Älskar honom. Och hans glädje måste komma före min egoism att hålla honom kvar i mitt liv. Hur släpper man taget om den människa man älskar så högt över allt ? Hur gör man för att laga de delar av sitt hjärta som krävs för att orka gå vidare och bygga upp sig själv igen på egen hand och se den man älskar ta den andra vägen bort från den man själv går på?
Gör aldrig, aldrig slut med någon för den personens skull!
Jag har också extremt grova problem med min bipoläritet, PTSD, autism och adhd.
Har tänkt i samma banor och då är det viktigt att prata med din partner om det.
Om din partner vill vara med dig, älskar dig.. Hur tror du det känns för hen då om du gör slut för hens skull?
Nyckeln är att prata med varandra. Säg precis vad du känner.
Häst, Vardag & Hund
nouw.com/WallHund
#1 Vi har pratat. Och pratat. Med en präst. Med en familjerådgivare. Med psykolog. Det känns som om vår relation blir mer och mer tärd på. Jag känner mig hemsk som drar ner honom och helt utan att han gjort något heller. Ex då hans vänner var på besök. Psychoflickvän.nu
Jag tänker som så att om man känner att det enda som händer i förhållandet är bråk och tjafs och det går inte att lösa fast man tar hjälp av olika proffs då är det nog dags att släppa. För din skull. Det tär som tusan att bara bråka och bråka. Så fokusera på att du ska börja må bättre och inte ha en massa bråk runt dig när du redan inte mår bra.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Hallå, Anonym.
Jag har läst hela ditt inlägg nu, och det är framförallt två saker du beskrev som jag tänker på;
Hur högt värderar du egentligen din egen lycka/lycklighet?
Att också du är värd att leva det liv du vill leva.
Precis som Wellcraft beskrev, så är dialog jätteviktig i en relation.
Jag känner att vi försökt och försöker hålla en dialog. Men vi får liksom aldrig fram något konkret ur det hela. Vi vill en sak men det blir fel hela tiden på vägen, om ni förstår vad jag menar.
Främst pga. min psykiska ohälsa. Jag mår extremt dåligt just nu, har väldigt svårt för att ta emot tröst och stöd från någon alls och vill bara vara ensam med min ångest.
Ibland känns det lite som om jag inte är i en fas i livet då jag bör vara i en relation. Lite som om det svåraste, dvs vara ensam, också är det bästa. Som att besegra det som skrämmer en allra mest.
Jag ber om ursäkt att jag skriver så underligt, säkerligen skriver emot mig själv, är virrig, ena stunden vill, andra vill inte… men jag är väldigt långt ner i ett hål just nu i mitt mående och psykvården svarar bara ''Du försöker inte begå självmord va ? … bra, gå och ta en promenad och ring din psykolog på måndag.''
#5 jag förstår hur du menar. Och jag var där en gång i tiden. Och jag valde att inte ha något förhållande just då. Utan att lära mig leva med mig och lösa mina problem och börja gilla mig själv. Säger inte att det är rätt för andra. Men för mig var det nyttigt.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Ibland är det faktiskt lättare att bli hel om man får slåss själv så man inte bråkar med någon på sidan av kanske just när det börjar bli lite bättre. Men framförallt prata prata prata. Prata om vad som förväntas av parterna om båda verkligen vill o.s.v
Bestämt mig för att vi ska prata en gång själva samt en gång med hjälp av en tredje part. Efter detta får vi se hur vi känner. Alltså tänkte då prata om huruvida vi ska hålla ihop eller ej. Vad som är bäst för oss båda.
Han Har släppt taget om mig. Jag försöker få oss att minnas varför vi blev kära. Försöker få oss att åka iväg tillsammans, äta ute, umgås. Men han pratar knappt med mig. Han rör inte vid mig. Ser inte på mig. Jag känner hur mitt hjärta brister då jag möter hans blick. Jag känner det i hjärtat . Jag har gråtit floder idag. Känner mig tom och förtvivlad. Kan inte tänka klart. Min trygghet, Min kärlek …. Det gör bara ont just nu.
#9 har han gjort slut eller har du bara känslan av detta och ni är fortfarande tillsammans?
Memento mori
Medarbetare för Julen
#10 Jag bjöd ut honom igår. Han rörde inte vid mig. Han sa typ att han ville vara ensam och att jag borde åka iväg.. Frågade sen då vi var hemma om han ens vill vara med mig längre och han bara "Jag vet inte faktiskt. Det känns inte som om detta funkar och jag orkar inte med att du mår dåligt. Det är bara krångel med oss." Imorse bråkade vi igen. Han var arg och otrevlig o stötte undan mig. Jag åkte till jobbet. Skrev sms igår också och han svarade aldrig. Frågade honom och han sa "oj inte sett det". Men så fort det kommer sms annars så är han direkt på mobilen… Så så han "Jag tror det är bäst om du kikar efter nytt boende".
#11 då förstår jag. Hemskt att det skulle bli så. Men det är nog bäst för dig. Så har du en mindre negativ sak i ditt liv. Om än det känns jobbigt nu så klarar du detta. Och fokusera på dig nu.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Frågade honom idag "varför har du inge gett mig en puss än?" Fick svaret "har ingen lust bara" Han rör inte vid mig. Han ser inte på mig på det där sättet längre. Skrev sms med ord som älskling och puss. Fick bara "är vid macken nu." Och "ska käka o fixa med bilen." Hur slutar man älska någon som inte älskar en tillbaka? Hur går man vidare från den man trodde man skulle bilda familj med? Hur gör man för att inte bara gråta sig igenom timmarna…
#13 man gråter och efter ett tag slutar det gör ont. Men man måste sörja.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Jag ska börja leta ny bostad. Känner mig tom och vilsen. Han är oberörd. Rycker på axlarna och säger bara "tråkigt men det funkar inte". Just nu kan jag inte se mig själv glad igen. Kan se hur han går vidare i sitt liv och träffar en ny. Och jag får kämpa med min ensamhet..
#15 vem säger att du kommer vara ensam? Vi vet ju inte hur framtiden blir. Och den är läskig innan man är där. Men du kommer säkerligen klara detta utan hans tjafs
Memento mori
Medarbetare för Julen