Hur du än tänker om dig själv, så tänk på vad du skulle utsätta lokföraren för. Vill du verkligen göra det mot en annan människa? Tvinga hen att mot sin vilja döda en annan person? Lokförare som råkat ut för självmördare mår fruktansvärt dåligt - vill du, som mår dåligt själv, verkligen utsätta någon annan för det?

Det finns hjälp att få. Det är svårt att ta steget att söka efter hjälpen, men den finns. Sök hjälp att leva, även om det är svårt.

Nej, men det känns som det är mitt enda val. Det finns inget annat jag kan göra.

Jag har försökt få hjälp av skolkuratorn, ungdomsmottagningar och BUP. Inget hjälper. Det här är inte ett liv värt att kämpa för heller. Jag vill inte kämpa för mitt liv, jag vill bara försvinna.

Jag läser och "hör" hur jobbigt du har det! Hela min själ skriker ut att du INTE ska ta ditt liv! När man är mitt inne i något kan det vara väldigt svårt att se vägen ut! Men den finns, för det finns hjälp att få! Jag har själv haft det mycket tufft som barn och tonåring och vet att vägen finns där till ett bättre mående!

Du skriver ingenstans om du pratat med någon? 

I och med att du skriver här, tror jag att du ändå skulle vilja ha hjälp! 

Ring och tala med någon! Dessutom tror jag din farmor mår mycket bättre av att du pratar med henne, än om du tar ditt liv!

Här är nummer du kan ringa och människor som inget hellre vill än att hjälpa dig!

Exempel på telefonlinjer:

• Hjälplinjen. på telefon 0771-22 00 60. 
• Bris - Barnens rätt i samhället. på telefon 116 111. 
• Jourhavande medmänniska. på telefon 08-702 16 80. 
• Jourhavande präst. Nås via 112. 
• Mind Självmordslinjen chatt via mind.se eller på telefon 90101.
• https://www.1177.se/Skane/Tema/Psykisk-halsa/Att-vara-narstaende/Stod-och-rad1/Att-stodja-nagon-som-har-sjalvmordstankar/

Tack för dina ord, men jag har inget att kämpa för, och även om jag överlever så kommer jag att ha smärtan kvar av allt jag gått igenom. Jag kommer fortfarande tvingas umgås med människor i min släkt som sårat mig så djupt, jag kommer fortfarande minnas allt som hänt och det kommer fortsätta plåga mig. Jag ångrar hela mitt liv och jag önskar att jag aldrig föddes. Det känns som att jag inte ens vill ha hjälp. Jag vill bara få ett slut på allt.

Jag kan inte prata med farmor om detta för hon vet inte hur dåligt jag mår, för när jag är med henne försöker jag att vara lycklig.

#4: Oavsett hur du mår, har du inte rätt att förstöra en annan människas liv, en oskyldig människas som du inte känner.

Det låter grymt och är svårt att förstå innan man har mer erfarenhet, men alla människor måste alltid leva med svåra minnen och många måste träffa personer som sårat dem. Svåra upplevelser är en del av livet och en del av det som gör oss till fullödiga personer. Det är väldigt få förunnat att inte bli sårade under livet, på olika sätt.

Du skriver att du inte får hjälp, men samtidigt att du väljer att dölja att du behöver hjälp. Du skriver att du har flera personer i ditt liv som är bra för dig och omtänksamma mot dig. Det är möjligt att välja att fokusera på det i stället för på det dåliga. Släpp in din farmor lite mer i ditt liv, så kommer du kanske att inse att hon vet och förstår mer än du tror. Hon kan förstås inte få allt jobbigt att försvinna, men med en  vänlig människas omtanke bakom sig är det lättare att bära.

Du är inte den första som har ett helvete! Jag har både råkat ut för sexuella övergrepp och fullt krig mellan min mamma och pappa. Hot om våld och våld var och varannan dag! Faktum är att erfarenheterna finns kvar, men smärtan bleknar om man väljer att möta livet. Jag har som vuxen gått i terapi och kunnat vända mina negativa erfarenheter till något konstruktivt.  Jag utbildade mig till terapeut och hjälpte andra! Jag hade min farmor, som var som en andra mamma för mig.

Jag vet att det inte är kört och att det finns hopp, även för dig!

Med 14 år saknar man erfarenheter och tror att så som jag har det nu kommer jag ha det för alltid, vilket inte är sant!

Ring Bris och be om råd eller chatta via mind.se!

Jag kan inte länka via mobilen men min historia är liknande, jag har aldrig fått en barndom. Den bedrog mig på all livsglädje. Tills jag fick hjälp av ett behandlingshem. Om du kan kontakta socialen, berätta detta för dem så blir du troligen LVU placerad på ett behandlingshem. Jag vet vad dem allra bästa hemmen heter, och de räddade mitt liv. Tveka inte att googla det. Kram

#7 Tack så mycket ❤️ jag har funderat på om jag verkligen borde bo kvar här men det kommer bli så jobbigt om jag flyttar och dom 14 första åren av mitt liv kommer bara kännas bortslösade. Det känns som jag bara kommer förstöra mitt liv ännu mer om jag gör det, och jag är rädd att det kanske kommer bli ännu sämre i det hem jag kommer till då, kanske ännu stressigare och mer ångest. Det är enklare om jag bara dör.

Hej Anonym. Jag vet hur du mår och jag känner dina känslor. När jag var yngre mådde jag som du och jag är själv uppvuxen i en dysfunktionell familj. När man är ung och är bunden till sin familj är det lätt att må dåligt, då man är "tvingad" till sin omgivning. Idag är jag äldre, och jag mår BRA! Jag har idag möjlighet att bestämma över mig själv och mitt liv. Du kommer klara dig igenom den här jobbiga perioden i ditt liv, och komma ut som en starkare människa. Precis som jag. Detta kanske inte är något du vill höra nu, men dina erfarenheter kommer göra dig gott i framtiden. Du kommer bli en så jävla stark människa av dina erfarenheter. Jag tror inte du förstår hur mycket livet har att erbjuda dig!!!!!!! Kram!

Jag var mobbad under hela grundskolan, hade väldigt överbeskyddande föräldrar som gjorde att på fritiden satt jag endast hemma på min säng. Hade en kompis. Inget direkt bråk i familjen men inte heller en familj där man kramas och säger att man älskar varandra. Har haft perioder i livet då jag också mått väldigt dåligt men en dag så ändrades allt. Jag har funnit meningen med mitt liv och jag är så sjukt glad över att vara vid liv. Släng inte bort den chansen du har.

På ett behandlingshem så anpassar man alltid resor etc efter individen. Oftast gör man roliga utflykter in till städerna, får veckopeng, hyr filmer. Om man vill får man oftast ha en aktivitet varje vecka. Ridning, tennis, åka till gaming café, u name it! Personalen är anpassad att lyssna på vad du har att säga. Så om du vill prata så får du det. Du får ett eget rum och maten är oftast hemlagad om dem inte har önskat pizza.

På ett behandlingshem så anpassar man alltid resor etc efter individen. Oftast gör man roliga utflykter in till städerna, får veckopeng, hyr filmer. Om man vill får man oftast ha en aktivitet varje vecka. Ridning, tennis, åka till gaming café, u name it! Personalen är anpassad att lyssna på vad du har att säga. Så om du vill prata så får du det. Du får ett eget rum och maten är oftast hemlagad om dem inte har önskat pizza.

TS. Jag hoppas verkligen innerligt att du läser alla svar du får, för du är verkligen inte ensam! När jag var i din ålder hade jag det också jättetufft. Jag är uppvuxen i en väldigt dysfunktionell familj, där det inte gick en dag utan bråk med både psykiskt och fysiskt våld. Jag misshandlades i många år. På toppen av detta var jag dessutom väldigt mobbad och hade inte en enda kompis. Som fjortonåring ville jag ingenting annat än att dö för jag kände mig så sviken av alla. Jag var väldigt destruktiv mot mig själv och försökte ett par gånger att ta mitt liv. Men vet du vad? Det blev bättre. Idag är jag vuxen. Jag har gått ett par år i terapi för det jag har utsatts för under mina uppväxtår och det har hjälpt otroligt mycket. Jag har en fantastisk sambo som älskar mig och som jag älskar och hans familj har visat mig hur en riktig kärleksfull och trygg familj ska vara. Med terapins hjälp har jag faktiskt också kunnat bygga på en relation till min egen mamma- något jag aldrig hade som barn. Jag har brutit med den del av familj och släkt som behandlade mig så illa och jag känner mig fri från mitt gamla liv. Min barndom som gick förlorad kan jag tyvärr inte få tillbaka, men däremot kan jag ge mina barn den barndom som jag aldrig fick, med mycket kärlek och trygghet.

Du är mycket ung ännu och har så mycket att leva för, även om jag har full förståelse för att det är svårt att se nu. Men vi som har överlevt hemska saker som barn/unga, vet att det blir bättre. Även fast det verkar omöjligt nu så blir det det. Ta inte livet av dig. Idag är jag glad att jag lever. Du förtjänar också att leva och må bra. Sök kontakt igen för att få någon professionell att prata med. Ge inte upp.  Du har fått många bra tips i tråden att kontakta. Gör det. vill du inte ringa kan du chatta, finns t.ex Tjejzonen och denna sida: http://www.foreningentilia.se/chatt-2/

Jag hoppas verkligen att du fortsätter kämpa för din skull, för du är värd ett bra liv! ❤️

Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte slog mig som en kniv genom hjärtat. Vad har du varit med om som fått dig att känna sånt stort lidande?  Du är värd hjälp, all hjälp, du är värd människor som lyssnar och hjälper dig bära din enorma börda. Du är värd kärlek, omtanke och folk som bryr sig. Och det finns att få, det finns att få för oss alla! Man misshandlar människor likt man kan misshandla hundar om man inte ger oss det.

Jag har varit i dina tankespår. Inte riktigt på samma sätt, men jag känner igen de depressiva spåren, de evigt snurrande tankarna, lättnaden när man kan styra sin ångest till något mer visualiserat som självskadebeteenden eller självmordstankar. Jag ville också dö. Men jag blev uppfångad genom umo och fick träffa en kurator. Hon remitterade mig till psykiatrin där jag blev diagnostiserad och fick antidepressiva. Och idag är jag så glad över det! Depression är en sjukdom som gör att precis allt ser hemskt och dystert ut, vi har hamnat i ett inzoomat läge där vi enbart kan se livet i ett sorts ljus. Du behöver zooma ut. Se de små stunderna av glädje. Blicka framåt. Tänka på att du faktiskt ser framemot hästridningen och pridefestivalen! Stanna kvar! Snälla! Upplev det och känn att du faktiskt kan känna andra känslor. De känslorna kan bli din vardag! Hela livet kommer inte vara en enda stor misär med lidande och ångest, jag kan lova dig det!! Jag trodde det, och det blev inte så. Den sjukdom du och jag lider av blir de flesta friska ifrån. Det finns hopp!!

Som andra skrivit tidigare förstår jag också att alla dessa positiva budskap är svåra att ta till sig. Jag upplevde det ofta som att jag kunde förstå dem, jag kunde förstå logiken bakom och att människor skulle sörja min bortgång, men jag kände det inte. Nu har jag fått hjälp. Mitt liv är utzoomat, jag ser både bra och dåliga saker av allt. Jag känner saker. Jag känner glädje. Så fantastiskt mycket glädje i saker och ting! Hur jag bara älskar människor i min omgivning, hur jag blir stolt över mig själv för jag försöker vara stark och klara mig igenom svåra tider. Jag känner inte längre någon tomhet. Och jag har mycket mycket mycket mycket färre ångestattacker (de sker typ max 1 gång i månaden, och då beror det på faktorer jag kan förändra). Är de jobbiga kan jag ta ett ångestdämpande vilket lugnar på en gång. Jag mår så mycket bättre och blir inte beroende eller påverkad av pillrerna på något negativt sätt. Jag är fortfarande mig själv.

Precis som jag kan du också få det bra, och ännu bättre, för ingen av oss är friska än. Och det är inget fel alls med att vara sjuk, sånt sker ibland, precis som att man får influensa eller blir förkyld. Men denna gång blev det allvarligare, för du har upplevt lidande och ångest och sorger ingen människa ska behöva uppleva. Du är inte svag för att du upplevt det, aldrig någonsin! Du är snarare fantastisk. För du är här. Du är kvar. Du är så jävla stark och står här och skriver med oss och stannar kvar. Gör oss den tjänsten. Ring vården. Berätta precis allt om hur du mår, ALLT det du skrivit här och banta inte ner något av rädsla för det känns svårt, personligt eller "överdrivet". Om du ändå ska dö, ska du då inte testa precis allt innan du går? Ska du inte visa livet, din farmor och din vän att du gjort precis allt för att kämpa emot?Snälla gör det. Det skadar inte att försöka. Och testar du vården men mår pyton ändå har du inte förlorat något på det. Du kan aldrig testa vården om du redan dött, för man kan aldrig någonsin ångra en död. Aldrig någonsin. Det här är ganska hårda, radikala tankar, men så tänkte jag. Och för min del ändrade det sig. Det kan ändra sig för dig också. Du kan få fortsätta leva, men leva med glädje och lycka och utan lidande.

Livet är långt, och det finns så många människor runt om dig som skulle bli inte bara ledsna, utan förkrossade av din bortgång. Din farmor skulle inte vara ledsen i en månad efter att du dött. Hon kommer sörja för resten av sitt liv. Hennes liv kommer bli förstört för du gick. Jag säger inte det här för att skuldbelägga dig, absolut inte, jag förstår att du känner så som du känner och jag har varit där själv. Men jag tror på att du är en omtänksam bryende människa som älskar din farmor och jag undrar om du förstår vilken smärta du skulle orsaka henne. Är inte hon och din vän värda en ärlig kamp för livet innan du går?

Jag skulle kunna skriva så mycket mer. Jag hoppas, från djupet av mitt hjärta (och det är ingen överdrift, främlingar kan fatta tycke för andra främlingar trots att jag aldrig mött dig förr), att du vågar söka hjälp. Du är värd så mycket mer, och jag kommer tänka på dig ikväll. Jag kommer skicka mina bästa tankar till dig. Kan du, i återgäld, snälla ringa något av dessa nr och förklara ditt lidande och vad du gjort för att skada dig själv?

Telefonnr:

Mind -  90101 - De har också en chatt men jag har haft svårt att komma in på den de gånger jag försökt. Snälla, ta steget och ring. Du kan alltid lägga på. Ingen vet vem du är. Våga ring.

Vården - 1177 - Hit ringer folk om allt från magont till bruten tånagel till ångest till vilja att dö. Du kan alltid ringa hit, ditt problem är aldrig för litet eller för stort för vården. Och de skulle vara arbetslösa om inte folk ringde dem, så ge dem lön och arbete genom att ringa! De kommer ge dig stöd och visa dig vägen du ska gå för att slippa detta lidande.

Jag undrar också vart du bor. Bor du möjligen i Stockholm? Jag skulle så jättegärna vilja prata och skriva med dig och träffa dig om du skulle kunna tänka dig det. Vi kan gå till en kurator tillsammans. Du är inte ensam.

Enormt stora kramar. Du kanske inte vill ha det, men om du skulle vilja så vill jag så gärna ge dig sådana. Du förtjänar inte att lida såhär. Jag kommer tänka på dig, ikväll och imorgon och vidare, och jag hoppas, verkligen, att du ringer.  Ta kontakt med umo, bup eller vården. Våga göra det. Om du inte gör det för din egen skull, så gör det för din farmor och din vän. Gör det för den kärlek du känner för dem och den kärlek de känner för dig. Återigen, enormt stora kramar.

Ta hand om dig

Jag tycker att behandlingshem eller dylikt låter bra. Det första jag tänkte var dock om du kunde flytta till din farmor? Vet hon om hur du har det hemma? Du måste bort därifrån! Jag har inte haft det lika illa som du men jag har plågats i många år av att bo hemma. Jag var 20 år gammal när jag äntligen kunde bo i en egen lägenhet och det har hjälpt mig massor.

Vart bor du? Du kan skicka ett PM om du vill det. Kram på dig om du vill ha.