Du kan få fysiska symptom av psykisk ohälsa och vice versa.
Varför skall du som är så ung, redan nu köra slut på kropp och psyke? Ogillar du dig själv så mycket? Tycker du inte att du är värd att må bättre?
Jag blir så fruktansvärt ledsen och förtvivlad av att tänka på hur du negligerar dina både fysiska och psykiska behov.

Du har ju hela livet framför dig, du har så många möjligheter att göra något bra av ditt liv. Om skolan inte är vad du vill så hoppa av. Du har så många andra möjligheter att hitta en bra väg för dig. Sverige har något så fantastiskt som komvux och folkhögskolor, så gymnasiet är inte allt.

Det finns hjälp att få, ju förr desto bättre. Du behöver inte en kurator, du behöver en ordentlig hälsokontroll och en bra psykolog/terapeut. En som kan vänta på att du vill/vågar/orkar öppna dig. Det kan ta tid att hitta rätt person, men du måste jobba lite på det själv.

Du måste för det första tala om för dig själv att DU ÄR VÄRD BÄTTRE än att må så här. Att skriva här är ett första steg och det visar att du innerst inne har du förstått att du är det.

Tack för dina ord.

Jag trivs inte med mig själv, nej. Det har gått så lång tid. Jag är så tjurig att jag vägrar ge mig även om jag borde ha lagt av för länge sedan. Jag har alltid varit aktiv, kreati och glad. Något osocial men det är ju lixom jag. Nu är jag bara seg, trött och rastlös… :( det är som du säger, jag har ju insett nu att något är fel, och jag vill inte må såhär…

"Spark i baken"  😉

Lite OT kanske men jag går också i gymnasiet och mår dåligt, så om du vill skriva med någon får du gärna PMa mig.

#3 Ja, precis. Jag börjar lixom sakna mig själv… 

#4 Okej, ja. Jag skulle kunna skriva med dig. Vilket år går du?

Du skriver att du har kompisar, om än inte i klassen. Välj ut någon du litar på och låt denna person gå med dig på ett läkarbesök. Helst ska någon annan även ringa och boka detta besök, och se till att du verkligen kommer dit. Håll inte inne med något av det dåliga när du är där, för du måste verkligen ha hjälp och det nu! Det finns ett slut på det här, lag lovar!!!

Jag har själv varit på botten. Något som nog är typiskt och som även drabbade mig var att jag på något sätt inte kunde ta emot hjälp. Kanske kände jag att jag inte var värd det, jag vet inte… Vändningen kom när min mamma och en kompis gjorde gemensam sak att få mig till vårdcentralen och sedan vände det och började gå åt rätt håll. Nu mår jag bra, har träffat en underbar kille och ja, det är sååååå värt det. Kämpa på ❤️!

#5 Jag går första året. Känn dig fri att skriva om du känner för.

#6 Mina kompisar (3st) är inga som jag vill visa mig svag för. Den ena är jag släkt med (men vi umgås mer som vänner, egentligen är vi tremänningar) och den andra har jag en gång försökt nämna dedär med medicinen men hon blev sjukt obekväm… Den sista har sagt åt mig att jag borde söka hjälp, men jag vägrar lyssna. När andra säger "jag ska träffa en psykolog/kurator/whatever känns det bara bra i hjärtat på mig, att andra får hjälp. Men när det gäller mig känns det pinsamt och fel.. :( 
#7 Okej, tack! Jag kanske skickar iväg ett meddelande senare

#8 skrev

"När andra säger "jag ska träffa en psykolog/kurator/whatever känns det bara bra i hjärtat på mig, att andra får hjälp. Men när det gäller mig känns det pinsamt och fel.. :("

Tro mig, jag vet exakt hur det känns! Men det är här du måste börja! Uppriktigt sagt så mår du så dåligt att du helt enkelt inte kan vända det här själv. Du måste ha hjälp! Det är ett stort steg, men det är vad som behövs för att få det att vända för dig! Om det inte går med någon du känner så ta någon utomstående. Kuratorn? Vet att det inte funkade när du gick där, men vad tror du skulle hända om du sa "Det här är värre än du tror. Jag behöver din hjälp för att få hjälp."? Vad är det västa som kan hända? Någon lärare du litar mer på? Skolsköterskan? Eller ring till Psykiatriska akutmottagningen! En länk till Stockholm, men det finns i hela landet. http://norrastockholmspsykiatri.se/vard-hos-oss/akut-hjalp/

Om de inte skulle tycka att du behöver deras hjälp direkt kan de berätta vart du ska vända dig. Var då ärlig! Känner du att du inte kommer klara att söka vård på annat sätt så säg det till den du pratar med.

#9 Det finns 2 lärare jag litar på helt och fullt, som jag trivs med och dom vetbhur jag är. Den ena läraren har en förmåga att se på mig från gång till gång hur jag mår och hen har gett mig papper jag ska läsa och fundera över. Speciella papper där det är frågor och funderingar och jag sa själv utvärdera mitt mående den senaste månaden. Det är bara jag som fått papprena. 
jag vet inte om jag törs. Jag sitter fast där jag är. Jag vill göra något men känner mig oförmögen till att göra något :(

En jag känner såg på mig att jag var låg så hen frågade. Jag berättade hur jag har mått dom senaste 10 veckorna och hen trodde de va blodsockret som skulle kollas upp …jag googlade diabetes osv och bara tröttheten stämmer in som symptom. En annan jag känner tror utmattning/utbrändhet (det är det personen som vet all bakgrund oxå) som ett brev på posten av all ångest och skolan. 

Helgen har gått ut på att sova i princip. Ätit dåligt och inte druckit något på över 24h. Jag förstår verkligen inte dehär. Jag har ju allt… familj, hem, mat för dagen, kläder och en egen häst. Varför mår jag såhär när jag inte saknar något i mitt liv?

Du måste söka dig till vården. Det är enda sättet att få reda på vad som är fel. Sitt inte och gissa, det gör inget bättre, utan boka tid för ett läkarbesök. Det räcker att du börjar samtalet med att du är så trött och att du har sovit bort hela helgen. Sen får du troligen en del följdfrågor och en läkartid. Säg också att du är orolig, det här måste tas på allvar!!!

Det är det problemet oxå, jag törs inte ringa själv och boka en tid… Jag stoppar mig själv hela tiden

Känner igen mig i det du skriver. På pappret har man allt men helst hade man bara velat sova bort livet… Det finns hjälp att få, och du är värd den! Du är varken den första eller sista människan som mår som du gör. Inom vården är de vana, för de är det lika naturligt att må psykiskt dåligt som att ha ont i kroppen. 

Jag har varit med båda delarna; att psykisk ohälsa gett fysiska symptom och att en fysisk sjukdom direkt påverkat hormon och känslor och orsakat onormal stress och oro. Det kändes ungefär likadant båda gångerna. Skillnaden kunde bara ses på blodprov. Det brukar vara rutin att de kollar det innan man börjar med medicin. 

Försök söka vård. Jag har alltid blivit trodd och tagen på allvar, ingen inom vården har förminskat mina problem på något sätt. Vägen tillbaka blir lättare om man inte sjunker ända ner i botten innan man får hjälp. 

Första steget (att ringa) är värst. Hjälper det dig att skriva ner färdiga meningar att säga på en lapp? Eller kan du be någon du litar på ringa åt/med dig?

(TS) 

Ja, jag har funderat på att boka tid via internet och 1177. Men jag har läst att man brukar få ta ett blodprov för att utesluta andra sjukdomar, och då kommer jag få totalpanik… hur löser man sånt? Jag fixar inte nålar..

Som tidigare talare har nämnt - sök vård för att utesluta att det är något annat.

Jag kan berätta hur jag mådde fysiskt när jag led av stark ångest. Under den perioden var jag oerhört yr och mådde precis som du benämner det, "konstigt". När jag satt och tittade på tv snurrade allt omkring mig, jag kunde inte sitta still. Mådde illa, var yr och var tvungen att hela tiden göra något. Detta var för ca. 6 månader sen och idag mår jag bättre då min panikångest har lättat.

(TS) 

Jag ska gå på ett läkarbesök

#17 Bra! Jag förstår verkligen din rädsla för blodprovet, jag var själv i din situation och var tvungen att ta blodprov. Svimmade halvvägs igenom, men som tur är fick de tillräckligt med blod så de behövde bara göra det en gång. Det går bra! Även det värsta som kan hända är inte så illa egentligen, om man tänker efter 😊

(TS)

Ja, har alltid varit nålrädd, men det går ganska bra med bedövningsplåster!