Annons:
Etikettmammarollen
Läst 1595 ggr
Anonym
Anonym
2017-01-28 15:25

Barn eller inte?

Jag har i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer skaffa barn, jag har aldrig varit särskilt förtjust i barn och helt enkelt inte kunnat föreställa mig själv som en förälder. Tills nu… Jag vet inte varför men helt plötsligt har jag fått en så otroligt stark längtan efter barn, biologiska klockan som ringer? Trodde aldrig det skulle hända mig. Det är flera runt omkring mig som skaffat barn och jag har kommit på mig själv med att känna mig lite avundsjuk, jag vill också starta familj.

Det kan ju vara så att allt börjar falla på plats i mitt liv. Min sambo som tidigare inte haft fast jobb utan fått hanka sig fram på timvik och liknande har nu ett stabilt arbete, jag har utbildat mig till något jag verkligen vill jobba med och börjar snart på mitt nya jobb som även det är fast. Vi har en stor, fin lägenhet med gott om plats för en till familjemedlem och vi har en ganska stor summa på sparkontot som så småningom kanske används till kontantinsats för ett huslån. Jag och sambon har varit tillsammans i 11 år och börjar närma oss 30, vi har ett mycket stabilt förhållande och bråkar aldrig. Han har velat ha barn i hela sitt liv och alltid längtat efter ett, han skulle bli världens bästa pappa.

Vet inte varför jag skriver detta men jag undrar lite hur andra skulle ha gjort i min situation. Är detta något jag känner bara just nu och som kommer gå över med tiden eller är jag redo för att starta familj helt enkelt? Min tanke är i så fall att sluta med preventivmedel till hösten och sen se vad som händer, då kommer jag ha jobbat i över ett år på mitt nya jobb innan bebisen kommer och förhoppningsvis ha ännu mer pengar på sparkontot. Man vet ju heller aldrig hur lång tid det tar innan man blir gravid och saker kan ju förändras….. Jag är en sån person som alltid är lite orolig för framtiden så att ta ett såhär stort beslut skrämmer livet ur mig.

Annons:
Maria
2017-01-28 15:32
#1

Jag själv fick barn ganska tidigt men jag kan jämföra med mina bekanta och arbetskamrater.

En arbetskamrat blev gravid mitt i studierna och det var verkligen inte planerat men hon valde att föda och efter andra barnet så hade hon både disputerat och fått familjen att att fungera.

Det här med barn är ju så speciellt och jag tror egentligen aldrig att man är förberedd men det brukar bli bra ändå😉

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anne.K
2017-01-28 16:07
#2

Om det känns rätt för dig och allt klaffar och sambon också är med på noterna så är det väl bara att köra. :) 

Jag själv har aldrig varit en barnmänniska och tänkte som du att jag aldrig ska ha barn. Men när jag var runt 24 så började jag komma på andra tankar. Jag och sambon slutade vara noga med skydden och sa till varandra att händer det så händer det och tog det hela med en klackspark och var beredda på att välkomna ett barn ifall det skulle hända att jag blev gravid. Och vips som det var så var jag gravid och vi båda var lyckliga av beskedet. Och jag ångrar inget. Nu är jag 30 och dottern (som föddes när jag var 25 år) är det bästa jag vet (men det har ju såklart inte vart en dans på rosor, och det har gått väldigt mycket upp och ner då det är en enorm förändring att få in ett barn i den tidigare tvåsamheten, men allt ordnar sig till rätta när man lär sig nya rutiner som fungerar så flyter allt på ganska bra. Och vi är starka alla 3 tillsammans <3 ).

Och även under graviditeten kan jag tillägga att man blev osäker vissa stunder om man verkligen hade gjort rätt val, för som jag nämnde har jag ju aldrig innan varit en barnmänniska. Så mycket tankar om man verkligen skulle vara en bra mamma, och om man ens skulle gilla sitt egna barn for runt i huvudet under graviditeten. Men detta tror jag att många blivande mammor tampas med, då det är en enorm livsförändring. Men när dottern väl föddes så upplevde jag en enorm lycka och i det ögonblicket försvann iaf. alla mina tvivel jag någonsin hade.  Hon var ju mitt och min sambos alldeles egna mirakel <3 . 

Vet inte om mitt inlägg ger svar på just dina funderingar, men ville dela med mig om min upplevelse då jag precis som du tidigare aldrig ens hade viljat ha barn.  Nu är detta inlägget något enormt förenklat av alla mina känslor jag hade då, hade jag skrivit om precis allt så hade det blivit en novell, haha. Mina känslor var verkligen som en berg och dalbana och jag gick nog igenom hela registret som gravid, haha. Fick även lite baby blues (eller var det kallas) några dagar efter förlossningen, men det var tydligen helt normalt då det är som en vulkan av hormoner när man fött barn.

 Föredetta: Registrerad uppfödare av Gerbiler: Myomorpha - Gerbiluppfödning

oh-la
2017-01-28 16:29
#3

Jag har också tidigare sagt att jag inte vill ha barn. Har varit fullkomligt ointresserad och mest tyckt att barn är jobbiga. För ett par, tre år sedan kände jag, liksom du, att jag plötsligt ändrade mig. Jag kunde bli lite avundsjuk på andra som bildade familj och fick barn. Min man var däremot inte redo. September 2015 bestämde vi att vi skulle testa och se om något hände. Då hade vi varit ett par i 10 år. 8:e januari 2016 plussade vi och september blev vi föräldrar till en liten tös. Vi har gått ifrån att absolut inte vilja ha barn, till att få ett och önska ett till. Tack och lov får man ändra sig i livet. Jag är för egen del otroligt glad att jag ändrade mig, fast jag var livrädd för både föräldraskapet och min och mannens nya relation med barn. Tror föräldraskap är just en stor dos oro. Däremot kan jag säga att livet inte förändrades så dramatiskt som jag föreställde mig. Vår dotter var på ett sätt så självklar i vårt liv när hon väl kom.

Thotis90
2017-01-28 17:26
#4

Jag gick från att vilja ha barn så mycket att det gjorde ont till att mer eller mindre hata barn, så för vissa kan det ändras. Det beror på. För mig ändrades det efter att jag fick veta att jag har endometrios och är mer eller mindre infertil samt efter att ha jobbat med barn i 1 år. Det var det som fick mig att börja tänka efter. Varför ville jag ens ha barn från början? Vad är det som gör att jag inte längre vill? Jag tror att det är viktigt att man tar en funderare över varför man vill/inte vill ha barn så att man tar rätt beslut.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

citytjejen
2017-01-28 18:04
#5

Om det känns rätt så gör det, du verkar ju vilja och vad jag förstått på andra som har barn så brukar oftast inte den önskan bara försvinna.
Själv är jag tvärtom och har alltid känt att barnskaffning är fel och absurt för min del. 
Så länge man följer sitt hjärt och vad man känner så brukar det gå fint. Problem som dyker upp längs vägen får man göra vad man kan för att lösa!

/Christina

Anonym
Anonym
2017-01-28 18:14
#6

#1 Jag är helt övertygad om att om man väl skaffar barn så får man det att funka på ett eller annat sätt, är mer själva beslutet som är svårt för mig. 🙂

#2 och #3 Tack för att ni delar med er, låter ju som att ni båda gått igenom detsamma som jag gör nu och det känns bra att veta att det har gått bra för er. Känns så himla konstigt bara att gå från att inte vilja ha något med barn att göra till att inte kunna tänka på annat.

#4 Spännande, är nog första gången jag hör om någon som ändrat sig åt det hållet. 🙂

Just nu kan jag komma på hur många anledningar som helst till att skaffa barn, förut var det tvärt om. Främst känns det som att det liksom saknas något i mitt liv och när jag ser andra familjer med barn eller gravida så känns det som att det är vad som saknas men jag vet ju inte säkert och det är därför jag tvekar. 

Just nu känns tanken på att skapa ett nytt liv tillsammans med den jag älskar som något hel fantastiskt och vill jag verkligen avstå från det?

Annons:
tk1971
2017-01-29 08:46
#7

Mja, det där kan ju ingen annan egentligen komma med råd om. Det är helt upp till var och en, alla har ju olika förutsättningar och lever i omständigheter som andra inte känner till nåt om eller kan sätta sig in i.

Själv har jag alltid vetat att jag aldrig vill ha barn. Det har varit alldeles självklart, av olika anledningar. Jag har aldrig ångrat det valet, och nu är det också för sent för det eftersom jag fyller 46 om ett par månader.

Men lite modersinstinkter har jag nog som behöver få utlopp eftersom jag i mitt vuxna liv har haft hundar, och just nu har jag två varav en liten 15-veckors valp ❤️

[Devya]
2017-01-29 10:23
#8

 Det är så mycket som kan hända i ens liv som gör att man mittiallt har helt andra planer än vad man hade för ett par år sedan. Om du känner att du vill ha barn så skaffa barn med din sambo. Du måste göra det som känns rätt för er. :)

Anonym
Anonym
2017-01-29 11:23
#9

#7 Är helt medveten om att ingen kan råda mig till vad som är rätt för mig, menade mer att jag gärna vill veta hur andra som varit i min situation har gjort och hur det gått för dem så ditt svar innehåller exakt det jag var ute efter. Det verkar ju som att du aldrig tvekat vilket är vad jag gör nu så där skiljer sig våra situationer åt.

Jag har också alltid tänkt att djuren i mitt liv kommer att räcka för mig, finns inget som jag älskar så mycket som jag älskar djur så har alltid trott att jag inte behöver några mänskliga barn. Jag är själv uppvuxen med massor av djur så skaffar jag barn så vill jag att han/hon också ska få göra det. Har dock full förståelse för att man nöjer sig med fyrfotade bebisar! ❤️

#8 Du har så rätt, man måste våga lite i livet också. Det lutar åt att det blir barn för oss om inget drastiskt händer. Tror inte att jag kommer ångra det beslutet när det väl är taget. 🙂

oh-la
2017-01-29 11:44
#10

Måste säga att det ibland känns lite konstigt att ha varit så himla säker på att jag aldrig vill ha barn, och sagt det till alla, och nu vilja ha fler än ett. Men jag tänker att det nog är svårt att bestämma hela livet i förväg. Vips så händer något och man tänket annorlunda. Som sagt, det är tur att man får ändra sig ;) har också djur, och älskar att vara djurägare, både till hunden och katten. Vi planerar fler djur också framöver. Däremot känner jag nu att barnen inte kan fyllde plats djuren har imitt liv, och tvärt om. Det är olika "behov" :) lika men ändå olika.

oh-la
2017-01-29 11:48
#11

Kan också säga att känslan av att ha skapat en liten människa med personen man älskar, att gå och undra när och om det ska tas sig och tillslut stå där med ett positivt graviditetstest. Känna hur det växer, en dag känna ett litet fladder, se de första rörelserna, genomgå förlossningen ihop och sedan följa hur en liten människa utvecklas… Jag skulle inte ha det ogjort för någonting i världen. Men det är jag och min upplevelse :)

Anonym
Anonym
2017-01-29 12:04
#12

#10 & #11 Haha ja känner också att det är lite konstigt för jag har också varit så himla säker på att jag aldrig kommer vilja ha barn. Har sagt det typ hela livet och alltid fått höra att jag kommer ändra mig. Man kan aldrig förutse hur man kommer förändras. 🙂 Djur kommer också alltid vara en stor del av mitt liv oavsett barn eller inte. 

Ja, det du beskriver i #11 är exakt det jag längtar efter nu, hela upplevelsen. Har svårt att tro att jag kan leva ett helt liv utan att få uppleva allt det där. Min sambo har alltid sagt att han inte kan leva ett liv utan barn och att han vet att jag en dag kommer ändra mig, han har väntat tålmodigt i över 11 år. Jag tror han känner mig bättre än vad jag känner mig själv. 😉

Honestyisdead
2017-01-29 17:24
#13

Beror mycket på varför man inte vill ha barn. Är anledningen bara att man inte gillar barn är det klart det kan ändras. Men om det dessutom handlar om att man inte vill föra vidare vissa gener och man skulle riskera livet med en graviditet kan man mer säkert säga att man aldrig kommer skaffa barn.

Annons:
Agafia
2017-01-29 18:00
#14

Hade jag vetat om vår familjs ärftliga funktionshinder innan jag skaffade barn , så hade jag inte valt barn . Ser idag mina barn och några av barnbarnen som ärvt generna och det är tungt .

Anonym
Anonym
2017-01-29 18:17
#15

#13 & #14 Vilka gener man för vidare är ju svårt att veta, visst finns det saker i våra familjer som eventuellt kan föras vidare till ett barn, ex diabetes. Det är ju såklart något vi får ha i åtanke innan vi beslutar oss men att avstå barn för att det kanske, kanske kommer få en sjukdom känns också jobbigt, barnet kan ju likaväl bli fullt frisk…

[Devya]
2017-01-30 16:10
#16

#15 Lite skillnad på diabetes och funktionshinder nu. Diabetes går väldigt bra att hålla i skick nuförtiden. :)

Gaara
2017-02-01 19:20
#17

Jag tror det är lite som du säger, att bitarna har fallit på plats nu när sambon har en fast inkomst osv. Tror inte du kommer ångra dig. :) Jag var helt säker på att jag inte ville ha några barn fram tills att jag var 28. Från början för att jag tyckte barn var läskiga, jobbiga och rent utav äckliga. X) 

När jag blev lite äldre var det snarare för att jag var timanställd och min dåvarande kille hade inget jobb och en massa andra orsaker i förhållandet som gjorde att det definitivt inte skulle vara bra för ett barn att bli till. (t.ex så bodde vi inte ihop mycket pga att han utvecklade allergi mot min katt) 

Men när jag var 28 så började jag umgås med killen som nu är min fästman. :) Och hela hans familj har en sån härlig gemenskap och hittar på mycket kul ihop på ett helt annat sätt än hur min familj umgåtts. Och det fick mig faktiskt att bli sugen på att bilda en egen familj med honom. :) Men vi har väntat, först för att vi inte varit tillsammans så länge (3 år i sommar) samt för att vi båda hade timanställningar fram tills för ungefär ett år sedan, samt för att vi vill köpa ett hus och gifta oss innan vi skaffar barn. I maj blir jag 31 och vissa höjer på ögonbrynet över att jag kommer bli en "gammal" mamma om jag får första barnet vid 34-35 års ålder som vi nu tänkt oss. (vet så klart att man inte kan planera exakt när ett barn ska bli till) Sedan får man ju även tänka på att min fästman är 6 år yngre än mig och inte vill ha barn just nu även fast han är helt säker på att han vill bilda familj. :)

Men det enda som skulle kunna få mig att inte vilja skaffa barn om några få år är om vi skulle gå isär. Det är liksom barn ihop med honom eller inga alls som gäller för min del. :)

pyromanen
2017-02-02 07:49
#18

Det är jättevanligt att ändra sig. Känner ett flertal som var fullständigt övertygade om att de alldrig skulle ha barn och som senare ändrade sig. Och faktiskt känner jag några som ändrat sig åt motsatt håll också. Hur övertygad man än är vid 25 så kan verkligheten bli en annan. Sånt är livet. Gilla läget 😊

Honestyisdead
2017-02-02 13:24
#19

$18 Lika väl kan det bli som man var säker på redan vid 15 ;) Det är jag bevis på.

Upp till toppen
Annons: