Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 3394 ggr
Anonym
Anonym
2017-01-21 00:28

Jag ljuger för att hamna på sjukhus

Vissa kommer bli provocerade av det här på så hög nivå, men jag måste skriva av mig. Någonstans. Därför valde jag här på iFokus där jag känner mig relativt trygg.

Snälla förstå att jag vet att det jag gör är fel. Jag behöver inte höra hur fel det jag gör är, hur sjuk i huvudet jag etc. Jag måste bara skriva av mig. Jag söker egentligen inte ens hjälp, måste bara skriva.

Ungefär när jag var runt 20 var första gången jag kom på någon idé att jag skulle ljuga för att hamna på sjukhus. Jag vet inte varför, det var väl mest "Vill se hur det är". Jag låtsades ha andnöd, panikångestattack. De la massa tid på mig för att kolla så jag inte hade blodpropp eftersom det går i min familj, men hittade inget. Egentligen mådde jag bra. Jag ville väl mest ifrån allting, sjukhuset kändes bäst.

Gjorde samma sak ungefär ett halvår efter. Åkte in för fejkad andnöd. De tog mig inte på lika stort allvar och släppte mig ganska fort.

När jag hade druckit en kväll ringde jag sjukupplysningen och sa att jag hade spytt rött. Jag var genuint orolig, men hon frågade i telefonen om jag hade druckit cola. Jag sa nej, trots att jag hade det. Hon sa då att jag skulle åka till sjukhuset, vilket jag gjorde, trots att jag inte behövde det. Väckte mitt ex och allting för det.

För ungefär ett halvår sedan hade jag också druckit och mådde bara allmänt kasst. Det var under den perioden alkohol var ett stort problem för mig, framför allt eftersom jag även börjat ta medicin. Det gjorde mig så deprimerad när jag drack, ändå gjorde jag det för jag hade ju kul i några timmar. Jag ringde 112 för att de skulle plocka upp mig. Jag påstod att jag hade magsmärtor. Låg inne i 5 dagar med dropp, åt inget eftersom jag inte fick. Jag försökte få det att låta som att det var blindtarmen, för att jag genuint var intresserad av att veta hur det var att opereras. Trots att jag inte behövde det. De gjorde gastroskopi och magnetröntgen och annat som jag var livrädd för, men hittade så klart inget. Så de skickade hem mig till slut.

Sen har jag ringt 112 två gånger senaste månaderna och sagt att jag tagit överdros eller att jag är rädd för att ha blivit drogad på krogen, trots att inget av det stämde. Åter igen väldigt full båda dessa gånger. 

Jag har aldrig skrivit ut allt det här på detta vis. Jag mår riktigt jävla kasst över att jag gör såhär. Jag söker mig till sjukhus, tar upp plats som kunde gått till folk som VERKLIGEN behöver det, och för vadå? Antagligen uppmärksamheten. Och jag skäms, och mår så dåligt över det. 

Jag har inte pratat med min psykolog om detta än, men jag ska göra det. Jag vill bara att jag ska sluta. För jag skäms över hur jag tar upp onödig plats. För att jag är en uppmärksamhetsökande vuxenbebis. Jag fattar inte vad det är för fel på mig, och jag är trött på det. 

Jag vill säga förlåt, men vet inte vem jag ska säga förlåt till. Allt är så snurrigt.

Annons:
Anonym
Anonym
2017-01-21 00:30
#1

Värt att lägga till att alkohol är något jag försöker avstå från nu, för det är en triggande faktor för mig. Det märker jag. Men ikväll är första helgdagen på länge jag inte dricker, och jag känner ändå samma ångest.

vendelay
2017-01-21 00:33
#2

Jag tycker att det är otroligt modigt av dig att erkänna allt detta. Att skriva ut det såhär, även om du är anonym, kanske gör det enklare för dig själv att se hur dåligt detta påverkar dig. Jag hoppas att du kommer prata med din psykolog om detta, skickar en massa stöd och styrkekramar åt ditt håll ❤️

Var snäll mot alla - bli vegan ❤

Calcifer
2017-01-21 00:38
#3

Jag tycker du ska googla på Munchhausen syndrome, för det låter som om det skulle kunna vara något sådant. Det är modigt av dig att stå för att du ljugit för att få hamna på sjukhus, och första steget till att kunna hantera dina känslor/tankar/osv på ett mer produktivt sätt är ju att vara medveten om det. Tycker verkligen du ska prata med din psykolog, och tycker du gör det bra som inte dricker. Det finns i nästan varje stad någonstans man kan gå och prata om sina alkoholproblem, antingen i grupp eller one on one. Jag pratar med en person ungefär varannan vecka, inte så mycket om alkoholen nu för det har blivit så mycket bättre, men om andra saker och stresshantering etc.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

melonglass
2017-01-21 01:13
#4

Himla bra av dig som är medveten om att det är ett problem! Det är ett stort steg i rätt riktning. Och att du vill göra något åt det.
Det kan ju ta tid och kännas jobbigt, men det är ganska naturligt. 

Försök prata med din psykolog så gott det går & ta stöd!

greenseng
2017-01-21 04:26
#5

  Du vet inte vilken tur du egentligen har haft. Sjukhus är allt annat än en trygg plats. Och idag är det värre än det någonsin har varit.

Ett ärligt samtal med din psykolog vore nog inte helt fel här.

   Meditationen tar dig varsamt fram... fram mot ett uppvaknande.

Agafia
2017-01-21 06:21
#6

Styrkekramar till dig 🌸

Annons:
JossanH
2017-01-21 07:49
#7

Det känns som att du inte alls mår bra och behöver hjälp. Jättebra att skriva om det och jättebra att försöka få hjälp via din psykolog. Det tror jag är jätteviktigt.

Sajtvärd på Iller.ifokus

Zadie
2017-01-21 10:02
#8

Du är modig som skriver här om det! Precis som #3 skriver så kan du läsa om münchhausens syndrom, för mycket stämmer in på det. Tror det bästa är att lägga alla korten på bordet och tala om det för din psykolog, så att du får hjälp för ditt beteende. Och så tycker jag att du borde tala om alkoholproblemen med din psykolog oxå, det finns ju hjälp och stöttning att få! *kram* 🌻🌸

Fransu
2017-01-21 13:58
#9

Du måste verkligen ta upp detta med din psykolog. Att du skrev här är ju ett jättebra första steg. Du är du ju själv medveten om problemet och vad det kan ställa till med. Du kommer att få hjälp med detta om du bara ser till att få det. Ta hand om dig!

"Grief is like the ocean; it comes on waves ebbing and flowing. Sometimes the water is calm, and sometimes it is overwhelming. All we can do is learn to swim."

tk1971
2017-01-21 18:54
#10

Jag är lite nyfiken på varför du gör det. Är det uppmärksamheten som du får på sjukhuset? Eller av vänner och familj? Eller är det själva omhändertagandet av sjukhuspersonalen? Eller sjukdomsrädsla? Eller nåt annat?

Anonym
Anonym
2017-01-21 20:00
#11

#10 Uppmärksamheten av vänner, familj och sjukhusvården. Att se att någon bryr sig om en och vill hjälpa en. Är inte rädd för att bli sjuk. Tvärt om vill jag nästan bli det. Jag vet att det är idiotiskt och respektlöst, men det är så jag känner, att jag kunde lika gärna vara sjuk. 

Vet att hade jag blivit det på riktigt hade jag antagligen ångrat allt jag tänkte nu.

obstitant
2017-01-21 21:12
#12

Att du kan berätta det så här ärligt och klarsynt när du är anonym är en bra början till att våga berätta det för din psykolog, som vet vem du är, så att du kan få hjälp med orsaken till att du gör så här. Skam kan vara en tuff barriär att ta sig igenom, men du vet nog redan att du måste dyka rätt in med huvudet före för att komma ut på andra sidan där saker kan bli bättre. Jag tror du klarar det. Lycka till!

Calcifer
2017-01-21 21:44
#13

Då är det definitivt dags att kolla in på münchhausens syndrom. Det låter som om du kanske har liknande problem. Det är liksom ingen skam i att inse att man har ett sådant problem så länge man tar tag i det så gott man kan, att be om hjälp från psykiatrin är första steget.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
tk1971
2017-01-22 09:21
#14

Ja, jag säger som de andra: det är bra att du tar första steget här på forumet och berättar om det. Nästa steg är att försöka berätta för nån i "riktiga livet". Jag förstår mycket väl att det känns riktigt jobbigt att göra det, men det här känns inte riktigt normalt - och det vet ju du också.

Lycka till och berätta gärna hur det gick!

setfree
2017-01-23 11:01
#15

#0 Det är mänskligt att söka uppmärksamhet och att vilja bli lite ompysslad.

Superbra att du har förståelse över att det du gör är väldigt fel. Varför inte berätta föromgivningen vad du saknar? Jag tänker på familj och vänner som kan stötta dig. Ta absolut hjälp av psykolog eller annan för att få lite hjälp.

Jag hoppas verkligen du kommer att bli lugn och harmonisk. 🌺

Aleya
2017-01-23 11:51
#16

Bra att du tar tag i detta ts. Kom bara ihåg att om du fortsätter på detta sättet kan det bli så att i framtiden tar inte sjukvården dig alls på allvar. Så visst kan det vara en "skön" lösning för att få komma bort (som du skriver om det som när du gjorde det första gången du gjorde detta) men det finns bättre vägar som inte skadar sjukvårdens förtroende för dig. Så prata verkligen med din psykolog. För det måste finnas nått att göra år detta. Men vill du förändras så tror jag verkligen att du kan lyckas.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Upp till toppen
Annons: