Menscykeln och Mensskydd

Pms ett rent helvete

2016-11-02 05:17 #0 av: Elinmatsdotter

Skriver detta mest i syftet att skriva av mig och kanske öppna ögonen för någon annan som kan känna igen sig.....

För ungefär ett år sedan slutade jag med hormonbaserade preventivmedel på grund utav biverkningar på diverse olika sorter.
Efter att ha tryckt i kroppen hormoner från att jag va 14 år till 21 så kände jag att nu ska jag lära mig känna min egen kropp och låta kroppen hitta sin egen rytm igen!

Riktigt så blev det inte....

Nu har det i stället kommit ett nytt problem! PMS.
Jag har börjat se vad jag tror är ett mönster där jag mår fruktansvärt dåligt mellan ägglossning och mens.
Jag totalt rasar samman som människa under vad jag tror är denna perioden.
Jag är konstant trött, orkar inte stiga upp för jag orkar inte ta tag i mitt liv allt känns bara olustigt och jobbigt detta eskalerar sen i en nedåtgående spiral där jag psykiskt klankar ner på mig själv med ett konstant mantra i huvet om hur värdelös och oönskad jag är, villken belastning jag är för alla runt omkring mig och hur mycket jag skulle bespara alla dessa människor om jag bara gör slag i saken och raderar mig från jordens yta.
När jag får så seriösa självmordstankar så skrämmer det mig till att överväga att söka hjälp trotts att jag är avtrubbad.
Men då känner jag att jag borde skämmas som funderar på att söka hjälp för dom tankarna för det är i stort sätt ett hån mot alla som jag känner som lever med psykiska problem och självskadebeteende. att jag igentligen bara är en extremt självcenteerad, hypokondrisk hycklare som inte är värd någonting, jag är inte ens värd att jag självskada mig för det är bara ett till täcken för alla hur mycket uppmärksamhet jag vill ha och villken usel människa jag är ( detta är extremt sjuka tankar som min hjärna målar upp om mig och absolut inget jag anser om andra som har självskadeproblematik det är väldigt viktigt att tillägga!)

När jag närmar mig mens är jag så pass nedbruten att jag bara ligger i soffan med ångest, gråter och kramar min hund för att hålla ihop för jag är ju inte värd något osv osv....

Sambon har märkt när jag är nedstämd men jag försöker döljadet men när han ibland frågar vad det är så orkar jag bara få fram "att jag är så trött" innan jag bryter ihop och går och lägger mig eller gör något där jag slipper se honom i ögonen och hellst inte träffa honom över huvettaget. Och det är verkligen så jag känner, jag är så så så trött på livet..... tanken på att vakna en till morgon och behöva leva tills jag är 75 känns som ett rent helvete och övermäktigt.

Sen får jag mensen och alla tankar är som bortblåsta ofta har jag bara fragmentala minnen av veckan/ veckorna som gott och glömmer dom sista minnena väldigt snabbt, detta gör att jag inte kan söka hjälp i efterhand för jag vet knappt om det har hänt, och framför allt var det igentligen så illa eller inbillar jag mig?

Jag har precis kommit ur en period och jag och sambon kom till att prata om den gångna veckan när vi satt i bilen.
han tyckte att jag inte gjorde något hemma och han blev irriterad när han gjorde allt och jag inte ens kunde plocka undan min disk tex. Detta hade lett till att han hade börjat tvivla på om han ens ville va tillsammans med mig när jag betet mig som ett barn ( inte ta undan eller laga mat och duscha är ett under ungefär)än mindre se oss skaffa hus och barn.
Jag har inte velat belasta honom med hur illa jag igentligen mår dels för han har hjärnspöken när det kommer till depressioner pga hans X samt att mina hjärnspöken trycker ner mig till den grad att jag är så värdelös att det inte är någon mening med att berätta och jag överdriver säkert!

MEN där i bilen efter att han berättat hur han hadde upplevt den gångna veckan orkade jag inte mer utan jag kräkte ur mig sanningen hur jag mått och hur nära det varit denna gången att jag inte orkade och hur det bara var pliktkänsla mot honom och djuren som hållt mig kvar..
Den stackaren var alldeles mållös....
Men tillslut tyckte han att jag kanske borde gå och prata med någon, men det klarar jag inte för jag skäms och ett litet spöke dinglar envist kvar och viskar att jag bara inbillar mig om hur jag mår och det jag upplever är inte ångest eller en form att depression utan bara jag som överdriver, är lat och bara tänker på mig.
Men jag sa att han fick gärna prata med någon för jag förstår villket tungt "ok" han fick bara genom att jag berättade.
Men bara han lovade att personen i fråga inte kommer och pratar med mig om det och att han inte berättar för mina föräldrar ( dom har nog att oroa sig för utan att jag ska ställa till det).

Men bara vetskapen om att han nu vet vad det innebär när jag kommer och säger "att jag är bara så trött" gör allt lite lättare och att vi tillsammans kan kämpa igenom dom helvetesdagarna för han nu förstår.

Sedan jag såg sambandet med min ägglossning och måendet så har jag läst på om den grövre formen av pms och det känns som dom symptomen stämmer rätt bra in med hur jag känner och det är en lättnad att det finns hjälp att få om jag inte klarar det själv.
Men jag blir trotts allt förvånad hur hormoner kan få en att må såååååååå dåligt och sen vara vips så är det borta igen!
Och jag står där som ett frågetecken och tänker hände det verkligen?

Anmäl
2016-11-02 05:23 #1 av: pyromanen

Vad bra att du berättat för sambon! En bra början till att ta tag i problemet. Nu kan han stödja dig att ta tag o söka hjälp för dethär! gör det!


Anmäl
2016-11-02 10:04 #2 av: Rhodugune

Det låter som pdms, jag blev diagnostiserad för ca 3 år sen på min gynmottagning och fick hjälp, äter sen dess Premalex mellan ägglossning och ett par dagar in under mensen för att slippa ångest och självmordstankar. fungerar klockrent för mig så det kanske det är något du skulle kolla upp?

Så här står det om PDMS på sjukrådgivningens hemsida.

Vad är PMDS?

Vissa kan ha svår PMS. Då kallas det för PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom. På engelska heter det PMDD, Premenstrual dysphoric disorder.

PMDS påverkar hela tillvaron mycket och kan bland annat göra att man hamnar i konflikter eller att man vill vara ifred och undviker att umgås med andra.

Om man har PMDS kan symtomen vara så svåra ett de liknar en depression eller ångestsjukdom. Skillnaden är att vid PMDS försvinner besvären nästan genast när mensen kommer igång.

Cirka tre till fem procent av alla kvinnor som har mens har PMDS. 

Du kan läsa mer här
http://www.1177.se/Gavleborg/Fakta-och-rad/Sjukdomar/PMS-och-PMDS/

Anmäl
2016-11-02 10:12 #3 av: OlgaMaria

Varför ville du sluta med P-medel? Alla reagerar ju olika och vissa får en riktig räddning från pms med hjälp av p-medel, andra blir deprimerade av dem. Men på dig låter det som livet brakat ihop en hel del sen du slutade?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-11-02 10:18 #4 av: Anncamilla

Känner igen tyvärr 😔
Jag vände mig till gynmottagningen och tig upp mitt problem, fick lite olika alternativ till vad som kunde hjälpa mig och jag valde att prova cerazette som hämmar ägglossningen=ingen pms men det blev inte alls bra 😔 Slutade med dem nu efter två kartor!
Läkaren pratade även om antidepressiv medicin som alternativ, klomipramin, men jag har redan citalopram sedan 16 års ålder och är inte jätte pigg på att börja med en till sådan medicin! Vet i tusan vad man gör? 😔

Anmäl
2016-11-02 10:23 #5 av: OlgaMaria

Som vanligt i sådana här trådar tipsar jag om min egen livlina mot pms - adaptogener. http://www.topformula.com/se/adaptogen-topformula-1?gclid=CKWrgM3fidACFaExcgodxxMCIA

Här finns en bra artikel om adaptogener. http://kurera.se/fa-energin-lusten-och-orken-tillbaka-med-adaptogener/

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-11-02 15:34 #6 av: Annielle

# 5

Biter det på ångest också? 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.