Annons:
Etikettung-kvinna
Läst 1378 ggr
Lofus
2016-09-28 15:16

Finns det flera som jag?

Hej!
Jag har en del funderingar som stressar och ger mig ångest.

Jag är 23 och aldrig varit kär eller ens intresserad av sex eller killar.
Jag funderat på om jag kan vara asexuell då jag inte attraheras av något kön.
Det som stressar mig och ger mig ångest är tanken på framtiden.
Jag är 23, min mor är 53 år och jag vet att hon oroar sig för mig och hoppas att jag ska ¨hitta någon¨ och att hon gärna vill ha barnbarn någon gång.
Min far har 5 barn och 5 barnbarn så där stressar det mig inte.
Men min mor som har två barn varav att min lillebror och hans tjej inte vill ha barn så är den vägen stängd för min mors del på barnbarns fronten villket hon accepterar.

Men detta får mig att känna en press och att det är min ''plikt'' att ge min mor barnbarn och en svärson annars kommer troligen den sidan av släkten ''dö ut''
Min mormor hade en syster som fick en son som sen fick en dotter som tyvärr inte kunde få barn. min mormor har 3 barn varav att min mamma har två barn och hennes syster två och min morbror en men dom är 28, 26 och 21 år två av mina tre kusiner vill inte heller ha barn och den tredje väntar på den rätta.
Så chansen för den sidan av släktens överlevnad är ganska liten och där av att jag får ångest och känner ett ansvar för att försöka föra arvet vidare.

Jag vill gärna ha barn någon gång då jag tycker om barn och har hjälpt vänner och familj med att ta hand om deras barn då dom mått dåligt eller inte kunnat vara en förälder på grund av olika anledningar.

Är det fler som är som mig och inte är intresserad av killar och sex och hur ställer ni er mot er familj till det?

Annons:
obstitant
2016-09-28 16:00
#1

För det första är det såklart inte ditt ansvar att "föra släkten vidare" om det innebär att du måste göra något du inte vill. Nu säger du iofs att du vill ha barn, men inte en relation (om jag tolkar dig rätt), och då är det ju en annan fråga.

Nuförtiden finns det ju många andra sätt att bilda familj än genom ett romantiskt och sexuellt parförhållande med en person av annat kön.  Du skulle kunna få barn tillsammans med en vän som du inte har en parrelation med (kanske en annan asexuell person), åka till Danmark för att göra en insemination, eller adoptera som ensamstående (det ställs högre krav på att man har ett nätverk omkring sig då, men det går).

Det viktigaste är att du lever ditt liv på ett sätt som känns rätt för dig. Du kan inte göra våld på din egen vilja bara för göra din mamma glad. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, och även om hon skulle bli väldigt besviken över att inte få barnbarn så är det hennes egen känsla att hantera och inte din.

Pytteliten
2016-09-28 16:13
#2

Du säger att din mamma accepterar att din bror och hans flickvän inte vill ha barn. Det gör mig tämligen övertygad om att hon även accepterar att du inte har hittat "den rätta" (eller kommer att göra det/vill göra det). Jag tror helt enkelt att du tar på dig betydligt mer än någon annan förväntar sig! Och om det inte är så? Om hon (eller någon annan) verkligen lägger på dina axlar att "föra släkten vidare"? Ja, låt det vara deras problem! Det finns EN rätt anledning att skaffa barn, och det är att man verkligen vill ha barn. För sin egen skull!

Nej, njut av livet och tänk på dig själv i första hand!!!

OlgaMaria
2016-09-28 19:12
#3

Vissa är också "late bloomers". Kanske kommer intresset om några år!? Hursomhelst försök skjuta de där tankarna ifrån dig. Tycker inte du ska ge energi åt den oron i ditt liv just nu. Du är ju så ung fortfarande.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Lofus
2016-09-28 21:41
#4

obstitant Jag vill ha barn någon gång men då vill jag ha en far till barnet och en ordentlig familj och jag vill även att det ska vara mitt biologiska barn och inte något adopterat.

Tusen tack för svaren.

Honestyisdead
2016-09-28 22:13
#5

Viktigast är att du inte känner press på dig för att "familjen" måste leva vidare. Skaffar du barn ska det vara för din och barnets skull och inte för din mamma eller släkten :)

Åsa S
2016-09-29 07:21
#6

#4 Så tror jag de allra flesta som skaffar barn vill ha det men livet blir inte alltid så.  Många förhållanden håller inte, man träffar inte den där perfekte mannen och helt plötsligt är man 30-35 och förstår att man kanske inte kan få barn så många år till etc.

Min syster fick barn med sin sambo men det höll inte så de flyttade isär när min systerson var bara några månader, barn nr 2 skaffade hon på egen hand och är nu 2 barns mor och ensamstående och säger att hon trivs och inte alls saknar någon partner. Vad man än väljer ska vara det man själv känner är bra just i den fasen man själv är i livet inte vad andra vill

Annons:
Gaara
2016-10-03 19:28
#7

Håll dina hästar. :) Lugna ner dig och känn varken press eller stress. :) Barn ska endast skaffas om man vill ha dem och vet att man har förutsättningarna att ge dem ett bra liv. :) Din mamma accepterar säkert att din bror och hans tjej inte vill ha barn, men innerst inne så hoppas hon säkert ändå. Och jag tror nog hon accepterar om det inte blir några barn för din del heller även om hon längtar efter barnbarn. :)

Jag vet att min mamma inte förlorat hoppet om barnbarn än fast hon under hela min uppväxt fick höra om hur jag ALDRIG skulle skaffa några äckliga barn. :P Min storebror har nog aldrig sagt vare sig det ena eller det andra men han är inte riktigt barntypen och han har endast haft ett kort förhållande som var för två år sedan. Min bror är för övrigt 35 år och jag har fyllt 30. Ändå så när jag prata i telen med morsan förra månaden så hade vi en diskussion där hon nämnde något om våra barn. :P Vet inte dock om hon syfta på att både min bror och jag skulle skaffa barn eller om hon syfta på mig och min sambo. ;) Jag tror hon har sett en chans att jag och min sambo kommer skaffa barn i alla fall, fast jag inte sagt något om det. Och ja, jag har faktiskt ändrat mig på barnafronten och vill gärna ha barn med mitt livs kärlek men det har jag inte sagt till min mor då det är några år kvar tills vi tänker försöka och man vet ju aldrig om man ens KAN få barn. :)

Hur som helst. Ta det bara lugnt. Att du inte attraherats av någon än kan vara för att du inte kommer göra det, men det kan även vara för att du inte träffat rätt person för det. :) Och så länge du inte lider av att inte attraheras av någon så är det inget fel i det. :)

Emellaya
2016-11-11 13:08
#8

Det är ju väldigt olika när man träffar sin partner. Man kan inte tänka att det finns någon slags norm kring vid vilken ålder man startar familj med mera. Världen är inte likadan idag som när dina föräldrar var unga. Många skaffar sitt första barn emellan 25 och 30 år eftersom utbildningsystemet tar några år att gå igenom och det är svårare att ta sig in på arbetsmarknaden och få ett stabilt jobb. Det är trots allt stabilitet som ska vara egenskapen i relationen som leder till att man kan prata om att skaffa barn ihop. Din mamma har full förståelse för att man inte kan skaffa ett barn bara sådär eftersom din mamma upplever att det är en bra tid för barnbarn. 

När det kommer till din bror är han väldigt ung och jag tror inte att man kan säga när man är så ung ( och kanske inte har mer än något års lång relation med tjejen?) att man är säker på att det inte blir barn. Som ungdom har du inte den längtan eller behov av egen familj, det är när du blir äldre som känslan smyger sig på. Var inte rädd för att tänka att du kommer få barn efter 30 års åldern! Det är vanligt! Jag kommer i alla fall inte ha barn innan trettio. 

Barn är det sista man stressar fram. Sen beror det på hur mycket man vill leva innan man binder upp sig i 10 år framåt av familjeliv och inte samma frihet gällande flytt mm. Då ska du stressa fram fast jobb, bostadsrätt och utforskande i världen innan barn kan bli aktuellt.

Jag tror inte det är så vanligt att man avstår ifrån att skaffa barn. Så att din bror och två kusiner inte skulle skaffa barn inom de närmsta 10 -15 åren hade nog varit mycket utstickande från statistiken. Du kan vara LUGN!

Du kan ju prata med din mamma. Tror inte att hon menar att stressa dig på det sättet att du ska träffa någon snarast.

En längtan efter träning av hund, en väntan på att det nya livet ska börja

Gaara
2016-11-12 13:06
#9

#8 Så himla bra inlägg och jag håller med om det mesta.

Jag kommer precis som du inte få barn förrän jag är efter 30. Jag är 30 år i nuläget och har varit tillsammans med mitt livs kärlek i lite mer än två år. Vi känner liksom att vi vill ha hunnit köpa ett hus tillsammans innan vi skaffar barn. Jag har dessutom en påbörjad provanställning och han har fått fast jobb men vill ha ett annat, vilket innebär att han så småningom också kommer ha en provanställning. (Men kanske inte förrän jag fått fast där jag jobbar då det verkar väldigt troligt) Jag vill dessutom gifta mig INNAN barn kommer in i bilden. Just för att jag vill att det ska vara en dag för oss där vi inte ska behöva tänka på att ta hand om barn osv. Så tanken är att börja försöka bli med barn när jag är 34. Nu så är det ju inte ens alla människor som kan bli gravida eller som har spermier som kan bli barn. Så det kan ju även vara så att man faktiskt INTE KAN även om man vill. Det får tiden utvisa.

Jag var för övrigt en sån där person som ALDRIG skulle ha barn. Som tyckte barn var äckliga, läskiga och jobbiga. Och det tycker jag fortfarande om barn jag inte känner. XD

Men som du säger också. Det finns ju inget som säger när man träffar sin partner. Och inte heller om den man blir tillsammans med först är den rätta att skaffa barn med. Jag har haft tre långa förhållanden (om man nu även räknar in detta) men den första killen fanns det inga tankar alls på att skaffa barn med. Och det var väl inte direkt pga honom utan pga att jag fortfarande var i det stadiet att jag aldrig ville ha barn. Kille nummer två var jag ändå tillsammans med i lite mer än 5 år innan jag gav upp och insåg att vi var för olika och att vi aldrig skulle kunna vara lyckliga ihop då vi ville för olika saker i livet. Även där så blev det tack och lov inga barn. Hade varit lite synd om barnen att ha honom som far känner jag… Jättesnäll kille men som bara satt hemma vid datorn och sov hela dagarna typ. Så det är inte förrän med min kille jag har nu som jag känner att barn är en bra idé. Det är liksom nu jag känner att våra barn kommer få den bästa kombinationen av föräldrar och vi väntar ju ännu just för att kunna ge dem en ännu bättre trygghet gällande boende och ekonomi. :)

Upp till toppen
Annons: