Psykisk hälsa

Mår dåligt

2016-09-27 22:35 #0 av: SweetSunday

Hej, jag skriver egentligen mest detta för att skriva av mig och jag har redan sökt hjälp till vårdcentralens kurator men har inte fått någon tid ännu (tar väldigt lång tid verkar det som...).

Jag är 19 år och slutade gymnasiet i somras. Då jag alltid har vetat vad jag vill bli har jag alltid haft höga ambitioner då det krävs toppbetyg för att ta sig in på min utbildning. Jag har lagt ner min själ i studier, samtidigt som jag är en sådan person som vill göra allt (och gärna vara bäst på allt). Jag hade egen häst under gymnasietiden och även kaniner. Jag ville skriva böcker, läsa böcker, baka, laga mat, träna, umgås med vänner, och i slutet av gymnasiet även med min pojkvän (som jag alltså träffade då).  Dessa höga krav som jag ställde på mig själv gjorde mitt liv ganska jobbigt efter en tid. Jag klarade av detta i nästan 2,5 år. Jag hade högsta betyg i näst intill alla ämnen och red lektion och la ner mycket tid på min häst som inte var den enklaste utan lite utav en problemhäst i vissa lägen (honom älskar jag så otroligt mycket, så det var något jag verkligen ville göra). 

Efter 2,5 år blev livet jobbigare. Jag var trött jämt och hade svårt att koncentrera mig på studier. Jag somnade på lektioner och hade ofta inte lust med någonting. Det enda jag tyckte var kul var i stort sätt att träffa killen som blev min pojkvän. Det var knappt så att det var kul att rida och träffa hästen längre (vilket också säkert till viss del berodde på att vi hade mycket otur med skador under den perioden). Min minskade entusiasm över hästen gav mig också dåligt samvete då jag älskade honom och ville ge honom allt men ibland hade total motvilja mot att ta mig till stallet. Det var som att det var ännu ett måste. 

Förutom denna trötthet började jag få problem med magen (som nu efter ca 9 månader är utrett av läkare och operation kommer att ske ), vilket bidrog till tröttheten och gjorde att jag hade ännu fler problem att hänga upp mig på. Jag började också vid denna gråta mycket. Jag kunde börja gråta allt oftare. Jag har alltid velat visa mig stark för kompisar, föräldrar och släkt så med dem grät jag aldrig. Med pojkvännen kände jag aldrig så, så det blev han som fick ta mina gråtattacker. Jag förstod själv inte varför jag grät, jag var bara så ledsen och uppgiven. Jag skyllde det ofta på pms, både för mig själv och honom, trots att jag aldrig haft de problemen  förr. 

På sommaren fick jag sommarjobb. Jag trodde att all stress skulle släppa och att jag skulle bli glad igen. Det stämde i någon vecka. Sen blev jobbet samma stress som skolan varit och jag mådde kast. Jag tänkte bara negativa tankar, tänkte att alla kollegor var dumma och att allt var tråkigt och jobbigt. Jag längtade hem varje dag. Samtidigt hade jag såklart (eftersom det är så jag fungerar) satt upp ett mål med hur mycket jag skulle tjäna den sommaren, så jag ville jobba så mycket som möjligt för att nå upp till mitt höga mål. I slutet av sommaren kraschade jag. Jag ville inte mer och började gråta när både föräldrar, morföräldrar och pojkvän var närvarande. Detta bara för att någon började prata om jobbet och ställde någon fråga. De undrade när jag började dagen efter. Jag sjukanmälde mig. Hade väldigt dåligt samvete eftersom jag inte var sjuk, men försökte trösta mig med att stress och psykisk ohälsa också kunde ses som sjukdom. Jag slutade jobbet en vecka innan min anställning var slut.

Till hösten började jag min drömutbildning. Det jag velat bli ända sen jag var kanske 8 år.  Men det är inte roligt. Ingenting är kul. Jag mår dåligt för att jag tycker att studierna är svåra och för att jag egentligen inte har någon som helst motivation. Jag vet fortfarande att det är detta jag vill göra, men jag gråter nästan varje dag för att jag inte vet vad jag ska göra, vart jag ska börja och hur jag ska klara detta i så många år.  Jag har inga kompisar i klassen. Jag pratar med några ibland, men ingen som blir nära eller som man kan bjuda hem. Jag har funderat på varför och kommit på svaret. Jag orkar inte. Jag har inte energi till att hålla liv i fler relationer än de jag redan har. Jag orkar definitivt inte skapa nya. 

På grund av detta känner jag mig ofta ensam. Min pojkvän och jag bor nu på viss distans och ses de flesta helger. Vi pratar telefon i stort sätt varje dag och jag gråter fortfarande mest när jag pratar med honom. Det är enda gången jag känner mig helt trygg med att gråta. Jag tror att mitt mående börjar tära lite på honom också även om han hävdar att det inte är så och han vill alltid trösta mig. Han säger att han är van vid att jag gråter så han tycker inte att det är jobbigt för sin egen del. Men jag vill inte belasta honom med det här mer. Jag vill ha hjälp. Jag vet bara inte hur länge jag måste vänta. Jag vet inte vad som egentligen är fel. Och jag vet framför allt inte vad jag ska göra åt det.

Vi har pratat om att flytta ihop och att någon av oss får pendla (mest troligt jag då det är billigare att bo i hans stad). Detta skulle på vissa sätt minska stressen och framför allt minska ensamheten. Jag skulle inte behöva känn att jag måste välja mellan plugg och honom när vi ses. Det blir naturligt att jag kan plugga på helgen också då vi då skulle ses varje dag och inte behöver göra det mesta av det och umgås så mycket som möjligt varje helg vi ses. Samtidigt blir det drygt 1,5 h resväg enkel resa för mig till universitetet då, vilket också skulle blir jobbigt i längden... jag är medveten om det. På samma gång kan jag inte stå ut med tanken att bo separat i flera år tills han är klar med sin utbildning och han kan flytta hit. Det är för lång tid.  Jag vet egentligen inte vart jag vill komma mer än att jag inte vet vad jag ska göra. Jag känner mig instängd och alla alternativ verkar mer eller mindre dåliga. Livet jag har nu var inte det liv jag förväntade mig då jag skulle börja min drömutbildning. Jag vill bara kunna vara lycklig igen, men det känns som det var så länge sen jag var lycklig i mer än någon dag att jag knappt vet hur det känns längre.

Ber om ursäkt för lång text och blir imponerad om någon orkar läsa hela, men behövde skriva alla mina känslor då jag just hade en ny gråtattack.

Anmäl
2016-09-27 22:47 #1 av: IaMiaMaria

Jag tycker att det låter som att du fått en utmattningsdepression. Du behöver mer vila så innan du får komma till en kurator så kanske du behöver träffa en läkare på din vårdcentral. Dels för en vanligt hälsokontroll för att se att det inte finns några fysiska problem som gör dig onormalt trött och nedstämd.

Sover du bra? Äter du bra? Rör du på dig lagom? De är de viktigaste hörnstenarna för att må bra och orka med. Dock har du ju mått dåligt så länge nu så du behöver en paus och bara fokusera på det viktigaste, en tids sjukskrivning kanske är något du behöver för att känna att du kan komma tillbaka och känna glädje i det du gör.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Anmäl
2016-09-27 23:15 #2 av: SweetSunday

Jag har varit inne på det spåret, men när jag nämnt det för mina föräldrar har de svårt att hålla med. De tycker att jag ändå löser saker för bra för att vara utmattad. De säger att jag ju ändå orkar ta tag i att söka hjälp och liknande. Samtidigt vet jag inte om de förstår att anledningen till att jag orkar just sådana grejer är för att det inte finns några krav när jag ska söka hjälp. Jag behöver inte leva upp till något. Framför allt så vill jag må bättre, och jag har insett att jag nog inte klarar ut det helt på egen hand. Så jag har inte släppt tanken på att det skulle vara något sådant.

Hälsokontroll (järn och liknande) har jag varit på då jag ifrån början sökte för trötthet i samband med magen, så det bör inte finnas några fler prover man kan ta.

Jag sover sådär. Jag försöker tänka på att lägga mig i tid, men exempelvis just nu gör jag detta istället för att studera till min tenta, vilket gör att jag måste plugga lite till ikväll. Så blir det ofta. Att jag gör annat och sen måste plugga till ganska sent. När jag än går och lägger mig vaknar jag de flesta dagar tidigt. Kan vara runt klockan 6. Ibland somnar jag om, ibland inte. Ibland vaknar jag flera gånger under natten, men det sker inte varje natt. Vissa dagar sover jag bra. Det är de dagarna som jag har mått bra under dagen på, en glad dag. Sova har jag alltid (hela min uppväxt) haft problem med. Jag har svårt att komma till ro. (har bl.a. tvångstankar som att jag MÅSTE gå och titta så jag inte lämnat kranen vid handfatet igång eller liknande.) När jag var liten ville jag ha mina föräldrar sittandet utanför dörren så att jag kunde släppa kontrollen och sova (har lite kontrollbehov). Har alltid haft svårt att ta beslutet att gå och lägga mig. På kvällen tycker jag inte om att sova, får motvilliga känslor till det. På morgonen är det skönare. Samtidigt händer det att jag exempelvis slocknar klockan 9 på kvällen om pojkvännen och jag ser på film för att jag är så himla trött. Så har lite svårt att reda ut min sömn. Även de nätter jag sover 9 timmar är jag oftast trött dagen efter.

Jag är noga med mat, rädd att gå upp i vikt och liknande så försöker äta nyttigt och lagom mycket. För mig är att äta nyttigt ett sätt att behålla kontrollen när jag inte har kontroll över någonting annat.

Jag cyklar ca 14 km/dag till skolan (de flesta dagar, inte om jag inte har skola). Vill egentligen gymma, men har svårt att behålla motivationen till det särskilt länge... 

Hjälper det att sjukskriva sig? Jag pratade med min mamma om det med och hon trodde att enda sättet att bli starkare är att klara sig igenom det och göra sitt bästa, men också vara okej med att misslyckas ibland. Jag är osäker på vad jag skulle ägna min tid åt om jag blev sjukskriven, vad skulle jag göra på mina dagar? Hur skulle det hjälpa mig framåt? Jag har funderat över det och är öppen för det, men min mammas ord fick mig att fundera på om det skulle hjälpa...

Anmäl
2016-09-27 23:31 #3 av: [Toretto]

Jag tycker att det låter som att ditt dåliga mående har gått alldeles för långt jag tycker du ska kontakta vuxen psyk så du kan få all hjälp du behöver och det är fort jag har för mig att dom är skyldiga att låta dig träffa någon inom två veckor. Hur sover du? Har du några destruktiva tankar eller självmords tankar? Vad säger dina föräldrar om det här? Har du haft några funderingar på att kanske medicinera dig under en period? det kanske kan hjälpa dig i din vardag för så här kan du inte ha det. Oroa du dig mycket för din operation du ska få genomföra? Jag tycker att det är väldigt bra att du har en förstående pojkvän och det låter som att det kan hjälp ditt månde att flytta ihop med honom men samtidigt så kan det vara svårt i början för vissa då alla har sina vanor man kanske irriterar sig på har ni pratat allvar om att du ska flytta till honom eller har det varit lös prat? jag hoppas verkligen att du kommer att få den hjälpen du behöver nu så att du kan börja må bättre.

Anmäl
2016-09-27 23:48 #4 av: SweetSunday

Hur kontaktar man dem? Via akuten? Eller via vårdcentral?

Jag sover varierande bra och dåligt. Sömn har alltid varit knepigt för mig. Har skrivit långt i min tidigare kommentar. Jag försöker tänka på att sova, bra men det är inte alltid lätt tyvärr.

Jag har aldrig tänkt på att ta mitt liv eller skada mig på något sätt, så inget självskadebeteende vad jag kan se hos mig själv iallafall.

Jag har faktiskt inte funderat på medicin eller liknande, jag har väl mer tänkt i KBT-banor, typ få verktyg för att hantera min vardag. Men jag litar på sjukvården och skulle göra det de rekommenderade, så skulle medicinering komma upp skulle jag vara öppen för det sålänge de tror att jag kan må bättre av det.

Nja, tänker jag på operationen är jag väl lite nervös. Men det är ett litet ingrepp, så det är inget farligt och bör gå bra. Mest nervös eftersom jag inte blivit opererad tidigare. Främst är jag på det planet lättad över att äntligen ha hittat felet med magen efter att ha sökt ett antal gånger.

Han är fantastisk, vilket jag kanske inte säger tillräckligt ofta. Jag är nog ganska klängig för tillfället och har svårt att inte prata med honom konstant då det fungerar lite som medicin. Antingen blir jag gladare eller annars får jag chansen att gråta ut, vilket gör att jag mår lite bättre efteråt. Jag hoppas att han orkar med mig tills jag rett ut detta och blir en enklare människa att leva med. Har han orkat hittills kan jag ju bara hoppas att han ska fortsätta vara så stark som han är.

Vi har pratat mycket om det och vårt mål är att få till det innan jul (har bara en viss osäkerhet om det skulle fungera ihop med mina studier, men vill göra det så håller fast vid planen än så länge) Vi tittar efter annan lägenhet då det nog blir jobbigt att leva i en liten etta (runt 20-25 kvm). Så när vi hittar något passande att hyra så är planen att flytta ihop.

Anmäl
2016-09-28 00:19 #5 av: [Toretto]

Sök på vuxen psykiatri och sen i den orten du bor i så borde det komma fram ett nummer du kan ringa och du får vara tydlig i hur dåligt du mår när du ringer och säga att du behöver hjälp nu annars så kan vårdcentralen skriva en remiss till vuxen psyk så du får komma dit. Jag tror inte vårdcentralen kommer kunna hjälpa dig med dina problem alls om jag ska vara ärlig då det inte är deras område. Jag tycker att det är jätte bra att du vill börja med kbt terapi men jag tror att det kommer ta tid innan du börjar må bättre med tanke på hur dåligt du faktiskt mår endel tror att man börjar med kbt terapi och sen börjar man må bra fort men så är oftast inte fallet så med medicin kan man börja må bättre mycket fortare. Vad skönt att du blivit diagnoserad så du kan få hjälp med magen. Jag tycker att det är jätte bra att du har din pojkvän som alltid finns där för dig och som du skrev innan värkar han inte ha något emot att behöver honom så mycket som du gör. Om jag förstod det rätt så vänder du dig endast till dig pojkvän med dina problem och ingen annan? Träffar du några vänner eller har du börjat dra dig undan från dom? Jag tycker även du borde prata med dina föräldrar om hur dåligt du faktiskt mår. Sen är viktigt att du berättar för den du kommer prata med att du har problem med tvångstankar och kontrollbehov då det värkar som att du behöver hjälp med det.

Anmäl
2016-09-28 00:39 #6 av: SweetSunday

Jag pratar med mina föräldrar varje dag, men har svårare att öppna mig för dem. Jag vill gärna vara den där perfekta dottern med toppbetyg som klarar allt. Med andra ord anstränger jag mig mer för att verka stark framför dem. Jag vill helt enkelt inte vara misslyckad. De vet att jag mår dåligt, men de verkar tro att det kommer gå över av sig själv och att det säkert är bra att prata med någon sålänge. Jag har gråtit i telefon med dem också vid ett par tillfällen, men det sker inte lika ofta. Jag har svårt att förklara för dem. Eftersom jag höll det inom mig i våras har de inte sett hur länge det har hållit på. 

Pojkvännen lyssnar mer och kommer inte med så mycket lösningar eller tankar. Han bara lyssnar och tröstar och stöttar i att söka hjälp. Hur jag söker hjälp väljer han att inte säga så mycket om, vilket jag tycker är bra. Så han är den som får höra mest.

Jag har vänner, 3 riktigt bra vänner. Men vi bor i olika städer pga studier numera och pratar inte så ofta. Jag har inte velat tynga dem mer med mina problem och de vet inte så mycket om mitt psykiska mående. En av mina kompisar har nog sett det lite då hon nämnt att jag ska ta det lugnt och sluta stressa för att inte gå in i väggen. Henne berättade jag lite för om sommarjobbet och hur jag mådde då. Så hon vet nog. Men hon vet inte att jag fortfarande mår så och vi pratar inte så ofta. Jag kommer träffa henne snart på ett event, men vi lever alla våra egna lov och har sagt att vi ska ses när det finns möjlighet. Men på sätt och vis blir detta ett sätt att naturligt dra sig undan. Hade jag mått bättre hade jag kanske tagit initiativ att träffas oftare.

Anmäl
2016-09-28 01:04 #7 av: Em_

Känner igen mig i det du skriver, så du är verkligen inte ensam! Det är sent så jag tänkte bara skriva ner ett par korta råd så jag inte glömmer.

- Fortsätt skriv! Ingen, inte ens du, behöver läsa. Jag kan skriva långa osammanhängande texter på datorn bara för att få ur mig saker och få ro att sova. 
- Kolla vad din skola har för studenthälsovård. Den personalen brukar ha bra koll på stress och prestationsångest. Det är inget misslyckande att söka hjälp. Tvärt om är det ett sätt att ta kontroll över situationen innan den spårar ur helt.
- Blir det för mycket är studieuppehåll ett alternativ. Man tar alltså ett sabbats år/termin utan att hoppa av och fortsätter nästa gång kurserna ges. 
- Kan du veckopendla till din kille? Hyr ett billigt rum vid skolan och bo hos honom på helgerna. Jag tycker inte det är rimligt att ha 3 h restid per dag om man läser ett krävande program. Om du däremot åker fredag eftermiddag och måndag morgon så får du ändå 3 nätter per vecka med din kille. 
- Våga släpp in dina kompisar, lite grann i alla fall. Förklara läget utan att gå in på detaljer. Om de inte känner sig helt övergivna är det lättare att ta upp kontakten igen när du har orken. Och ofta blir man positivt överraskad av stödet man får. 


Anmäl
2016-09-28 07:22 #8 av: pyromanen

Tänker också i utmattningsbanor. Du är ung och stark och har massa bra förutsättningar men skulle behöva lära dig "lagom". Ett ledigt år mellan gymnasie/universitet, eller läsa på halvfart ett tag och ägna dig pt sånt som laddar dina batterier övrig tid (nåt som inte innebär en massa krav eller prestation).
Jag har varit utbränd och bästa hjälpen var en terapeut jag håmnade hos via vanliga vårdcentralen (tur!?) hon var i grunden psykoterapeut men hade 20 års erfarenhet av att jobba med just utbrända kvinnor. Jag var ca 40 år när det hånde och npgra saker skiljer nog jämfört med en 19-åring, men grundproblemet är förmidligen samma, och lär du dig redan nu har du mycket att vinna inför att du ska ta dig sn resten sv ditt liv. Grundproblemet handlar om duktighet/hög ambitionsnivå/prestationsbaserat självkänsla. Jag har behövt lära mig (jobbar på det) att mitt värde inte hänger på vilka betyg jag får/hur mycket jag gör o.s.v. Och lära mig hur jag laddar mina batterier bäst.
/hon som hade gymnasiets högsta betyg

Anmäl
2016-09-28 09:23 #9 av: Namiko

Ta kontakt med läkare och se till att du får träffa en psykolog som kan ge dig svar på om du lider av utmattningssyndrom/depression, för det låter verkligen som det och de höga krav du ställer på dig själv gör att du har högre risk att drabbas. Jag har själv gått hemma i ett år nu på grund av utmattning och när jag mådde som värst grät jag av allt (och jag menar allt, även så små saker som att bara tänka på att laga mat eller ta ut hunden, allt som måste göras), att ta mig ut med hunden bara på baksidan av huset var något jag fick kämpa med varje dag. Man måste lära sig att göra lagom, hur frustrerande det än är när man både vill göra mer och vet att man har kunnat göra mer förut.

Google is your friend

Anmäl
2016-09-28 09:27 #10 av: Inaarah

Vill bara flika in och säga att jag förstår dig. Så himla väl. 

Jag är också en person som sätter upp alldeles för höga krav på mig själv, med allt från betyg till jobb och privata relationer. För ett par år sedan tog det stopp. Sov dåligt, och även om jag sov länge var jag lika trött. Hade ingen energi att umgås med mina vänner och började gråta vid minsta lilla motgång. Om bussen var tjugo minuter sen bröt jag ihop. Efter det har jag insett att det är så jäkla viktigt att lyssna på sig själv och sin kropp. Att gå på i samma hjulspår kommer inte funka i längden om du mår så som du gör redan nu, i början av din utbildning. 

Om jag vore du skulle jag hoppa av plugget, flytta till pojkvännen och söka ett jobb. Få lite distans till pluggandet och "bara vara". Du har kämpat hårt under hela gymnasiet och presterat på topp - och det är ingenting som kommer tas ifrån dig. Dina betyg finns kvar och utbildningen finns kvar. Vad spelar det egentligen för roll om du börjar plugga när du är 20 år i stället för 19? 

Universitetsstudier kräver mycket och jag tror att man måste vara motiverad till det för att klara trycket. Förvisso vet jag inte vad du pluggar eller var, men jag upplever att hela grejen med att börja universitetet kräver mycket energi. Nya intryck, flytt, nytt sätt att plugga och ett över lag väldigt högt tempo. 

Jag fick hela tiden höra saker som att "om du tar ett sabbatsår kommer du tappa motivationen att studera vidare", "det är bäst att börja på en gång så du inte fastnar någon annanstans" o.s.v. Svaret på detta är NEJ, har du ett driv och vilja att plugga från början så kommer det inte skadas av att ta ett år fritt från studier. Snarare tror jag bara att det kan gynna dig. Om du mår bra i dig själv är det rätt självklart att du också kommer prestera bättre än du gör om du inte mår bra.

Men det viktigaste av allt är att du tar hand om dig. Du ska göra det som känns bra för DIG och prioritera det du mår bra av. Lyssna på kroppens signaler och ta det på allvar. 

Never make permanent decisions on temporary feelings.

Anmäl
2016-09-28 11:06 #11 av: SweetSunday

#7 veckopendlar gör vi i stort sett redan. Jag åker till honom varannan helg och han till mig varannan. Förutom de helger som vi måste göra något annat (exempelvis ska jag hem till mina föräldrars hemstad och gå på dop denna helg). Jag mår så dåligt mellan de gånger vi ses så det känns inte som veckopendling är tillräckligt tyvärr :/

#8 Det där med att självkänslan ligger i prestationer känner jag verkligen igen mig i, då går det alltså att göra som jag gjort och söka via vårdcentral?

#9 det är nog det jag behöver hjälp med. Att hitta nya tankesätt och verktyg för att klara av vardagen.

#10 Gud, det tär med bussen skulle kunna vara jag! Jag minns en dag då jag skulle ta mig till pojkvännen efter jobbet i somras och jag missade bussen med ca 20 sek... Jag bestämde mig för att ta cykeln och bröt ihop totalt för att jag inte kunde hitta cykelkorgen...

Anledningen till att jag valde att söka direkt är att jag detta år kunde söka i egen kvotgrupp (dvs, jag kunde komma in lite lättare pga det nya betygssystemet), i den vanliga kvotgruppen hade jag rent krasst inte kommit in. Mitt meritvärde är ett par tiondelar för lågt. Däremot har jag varit inne på ett studieuppehåll så att jag får behålla min plats och så, men ändå kunna ta en paus från pluggandet.

Tack för alla svar! Det känns skönt att kunna bolla med någon och kunna resonera. 

Anmäl
2016-09-28 14:55 #12 av: Inaarah

#11: VT17 är väl sista gången att söka med BIEX? Om din utbildning har antagning även till vårterminen kan det vara ett alternativ att hoppa av nu och söka in till nästa termin. Annars är studieuppehåll också en bra idé! Oavsett tror jag du behöver ett break. Det löser sig ALLTID. Om ditt meritvärde är några tiondelar för lågt vill jag nästan garantera att du kommer komma in vid urval två eller som reserv efter urval två. Jag vet många som legat på reservplats 30 efter första urvalet, men ändå kommit in. Och så finns ju alltid högskoleprovet! 

Det finns vägar runt allt, det gäller att försöka se möjligheterna. Men jag tror inte det gynnar dig om du kör på som du gör nu, när det är något som inte är rätt. Ett tips kanske kan vara att boka möte med SYV:en och se vad du har för möjligheter. Ett annat tips kanske kan vara att gå till universitetets kurator? Tänker att det är något de flesta universitet har. 

Never make permanent decisions on temporary feelings.

Anmäl
2016-09-28 17:54 #13 av: SweetSunday

#12 Min utbildning tar bara in nya på hösten, så jag vågar helt enkelt inte chansa. Känns som mitt mål sen typ 10 år tillbaka då skulle riskera att gå åt skogen. Att prata med SYV kan absolut vara en idé, tror dock inte att skolan har någon kurator, så det får jag ta via UMO eller vårdcentral.

Anmäl
2016-09-28 18:48 #14 av: Inaarah

#13: Ahaaa, då förstår jag. Om jag vore du hade jag pratat med SYV! Min erfarenhet är att de brukar vara ganska tillmötesgående med studieuppehåll och liknande. 

Där jag pluggar finns det något som heter "studenthälsan" som har allt från studieverkstäder till kuratorer. Det är lite "anonymt" med andra ord, men det finns. Kanske du kan kolla om ni har något liknande? Min tanke är att en kontakt med kurator på skolan kanske kan vara till din fördel om du vill ha hjälp med studieuppehåll av privata skäl t.ex. Jag vet inte, men det är kanske värt att försöka dra i så många trådar som möjligt.

Never make permanent decisions on temporary feelings.

Anmäl
2016-09-28 19:21 #15 av: OlgaMaria

Kan det bero på preventivmedel? Så vanligt att må sämre pga det.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-09-28 19:39 #16 av: SweetSunday

#14 Studenthälsan finns här med, jag har bara valt vårdcentral eftersom det för mig är gratis där, men inte på studenthälsan. Men SYV är en jättebra idé! Pratar nog med kurator först och ser om denne tycker att studieuppehåll skulle hjälpa mig bara, så att jag inte pratar med SYV i onödan.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.