Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 3423 ggr
Anonym
Anonym
9/18/16, 5:06 PM

Orkar inte ens se folk mer

Jag har just nu en svacka. Jag mår helt rätt och slätt skit och är stressad som få. Har ångest över att jobba och till detta även ont nästan konstant. Jag misstänker att jag har fallit tillbaka i min depression, har kontaktat sjukvården men inte fått hjälp ännu. Men nu till mitt problem. Jag träffar folk på jobbet konstant, mest mina Medarbetare. Och jag är så otroligt irriterad på en speciellt då jag inte får vara ifred från denne. H*n kommer och stör mig då jag äter och när jag sitter på mitt rum och arbetar eller ska gå hem. Så jag känner efter en hel dag på jobbet att jag orkar inte se eller prata med människor eller ens läsa sms för att jag tycker att folk stör mig med oviktiga saker. Det har nu blivit så illa att jag mest sitter hemma på helgerna och bara svär åt kompisar som ringer eller någon annan. Jag känner bara att jag får inte lugn och ro. Ja och gällande den där som på jobbet stör mig konstant. När jag var sjuk för några veckor sedan så skrev h*n ett sms och frågade hur det var. Och sen så fick jag ett sms om hur arbetet är upplagt under veckan på mitt jobb och med orden: så ja du behöver ju inte stressa över att vara sjuk. Tror folk att jag bryr mig när jag ligger hemma i feber och är sjuk? Det gör mig ju bara mer stressad och när jag inte ens frågar om jobbet så vill jag inte veta. Ja åter till att jag inte vill umgås med folk. Nu är det så illa att jag inte ens känner att en hel helg räcker för att jag ska kunna återhämta mig efter en arbetsvecka. Utan jag börjar stressa upp mig (omedvetet) redan då jag vaknar på söndag. Men jag tycker ändå att helgerna är nått att se fram emot då jag slipper vara social och slipper jobba. Nå men i veckan så har det varit smått kaos på olika sätt. Och jag måste väl tyvärr erkänna att min kille har lagt på mig mer stress av olika skäl. Bl.a att han inte lyssnar då jag säger nej åt saker som jag inte kan göra eller vill göra. Och nu i helgen har han hört av sig men jag har inte orkat svara och har skrivit till han som det är. Att jag mår dåligt och inte orkar prata med folk. Och för han verkar det komma som en överraskning. (Jag har dock sagt detta till han tidigare, så det är ingen nyhet ) Nå men när jag sist pratade med han under veckan så tyckte han att jag skulle komma och hälsa på han. Jag sa dock att det går inte då jag har möte på fredag sent och jag vet inte när det slutar. Så han tänkte komma hit och jag känner bara just nu: Nej, jag orkar inte. Och varför jag känner att jag inte orkar är för att sist han var här så gnällde han om att han inte fick sex eller någon annan slags närhet. (Detta för att jag har ont och inte orkar) Så jag känner att ne han kommer gnälla igen och jag orkar inte med det. Det är ju hemskt att jag ska behöva gå och känna på detta viset men jag känner samtidigt att människor just nu är mer jobbiga än en tillgång. Jag vet att det är mest min depression och min stress som sköter tänket åt mig just nu. Och jag bara önskar att jag kunde sluta känna på detta sättet. Men just nu går det inte. Ja jag kan tillägga att jag tar antidepressiva tabletter redan, dock är det för smärta och inte depression. Men dom funkar nada för mitt humör. Hur hade ni gjort i denna situationen? Det är ju inte bra heller att isolera sig som jag gör just nu. Men som sagt så blir jag minst en gång om dagen förbannad av olika anledningar på människor som har att göra med mitt jobb. (Det är inte Medarbetare utan dom kommer av olika anledningar till mitt jobb under min arbetsdag) Och jag känner att detta funkar inte mer. Det är inte nyttigt att vara så förbannad som jag är just nu på människor.(och jag försöker kolla efter andra jobb) Tips eller råd?

Annons:
pyromanen
9/18/16, 5:34 PM
#1

Låter som nära utmattningssyndrom. Jag hade sjukskrivit mig och sökt vård.

Anonym
Anonym
9/18/16, 5:42 PM
#2

#1 Tack för svar. Menar du att det kan bara då illa? Jag vet sist jag började må riktigt dåligt av min depression så kunde jag knappt läsa en hel text och förstå vad som stod i den. Nu har jag inte haft det symtomet. Men jag vet att jag höll på att börja grina och skaka en gång så det blev nått som inte funkade. Ett annat symtom jag har är att jag orkar inte äta med mina Medarbetare. Jag bara orkar inte med allt surr och om folk ska prata med mig. Men sen är jag inte så hungrig heller längre. Och hemma så känner jag bara att jag inte orkar göra mat och skiter i att äta. Men jag trodde att det var för att jag bara blivit lat eller så.

Falurven
9/19/16, 8:17 AM
#3

Det låter som att du är introvert och det är okey, då behöver man verkligen den där tiden för sig själv och ladda batterierna.
Känns lite som kaka på kaka att även hamna i en depression, jag känner verkligen med dig!

Jag brukar bli sådär jag med, kan bli rent av otrevlig mot folk jag egentligen älskar. Orkar liksom inte försöka bete mig som en trevlig, normal person när jag har varit upp i andra människor för många dagar i rad.

Det enda tipset jag egentligen har är att försöka lära sig att säga ifrån, men det är inte så jäkla lätt det heller för folk har i överlag lite svårt att förstå varför man inte orkar prata lite åtminstone. Men det är bara min upplevelse.

Mina närmsta har i alla fall lärt sig att det inte är lönt att tjata på mig, då det oftast bara gör mina isolerings/återhämtningsperioder längre, i och med att det ger mig så mycket ångest att inte räcka till.

Mvh Nathalie

Anonym
Anonym
9/19/16, 8:42 AM
#4

#3 jag har aldrig innan varit det utan det har kommit nu när jag började må sämre. Ja jag är irriterad på allt men folk lyssnar inte när jag säger åt dom att jag inte har tid. Eller att jag säger nej till dom gällande nått. Så känns som att jag bara vill spy och be folk dra åt helvete på jobbet då dom stör eller att det ringer på min jobbmobil. Jag är redan nu inne i en fas då jag är stressad och förbannad. Och har inte ens hunnit börja jobba. Jag fattar som inte när det kommer med folk omkring mig att dom inte kan acceptera nej och sådant.

OlgaMaria
9/19/16, 10:46 AM
#5

Det du beskriver låter faktiskt som biverkning av dina antidepp. Vanligt att man blir lite apatisk, inåtvänd, avtrubbad och irriterad på allt och alla som stör. Läs på fass om din medicin och fundera. Angående din kille så får du förstå att det mycket möjligt kommer ta slut om du inte släpper in honom mer. Han lär ju absolut ta det här personligt och tro att du tappat intresset för honom. Även om du förklarar anledningen så kommer det inte vara lätt för honom att förstå eller tro på det. Om man inte ens vill träffas, så finns det ju inte mycket kvar att bygga på liksom.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anonym
Anonym
9/19/16, 11:27 AM
#6

#5 fast jag har haft många symtom innan jag ens började med dessa. Så det är inget nytt direkt. Ja jag säger ju åt han. Men han menar ungefär att detta går över. Som jag uppfattar det sättet han sa det på han så orkar han inte bry sig över detta. Och han är ju en av dom som inte vill lyssna på vad jag säger och det gör inte mitt humör emot honom vidare bättre om jag säger så. Så jag har ju inte direkt stöttning av honom alls.

Annons:
OlgaMaria
9/19/16, 12:14 PM
#7

#6 Frågan är om medicinen hjälper eller stjälper just nu. Som sagt, läs på fass eller i pappret du fick med medicinen och fundera. Jag förstår vad du menar med pojkvännen, men det jag menar är att du nog behöver bestämma dig för om du vill försöka jobba på relationen eller om det är ok för dig att den dör ut, för om man inte ens vill ses fast man kan så finns det inget att bygga på.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

pyromanen
9/19/16, 5:58 PM
#8

Jag harr alldrig varit deprimerst eller ätit antidepp, men upplevt exakt det du beskriver i samband med utmattningssyndrom. Därför jag spontant tänker i dessa banor.

Anonym
Anonym
9/19/16, 6:08 PM
#9

#7 jag måste ta den för att se om dom minskar smärtorna. Sen kan jag bara inte sluta tvärt med dom utan måste fasa ut. Men sist jag tog dom för annan smärta så blev jag inte på detta sättet. Gällande pojkvännen så känner jag mot han samma som jag känner om dom flesta i min närhet, att jag är irriterad på han. Så jag ser inget konstigt med att jag känner så då som sagt var de flesta på jobbet ändå resan går mig på nerverna och även vissa släktingar. Så jag kan som inte nu bestämma mig för nått avgörande beslut i detta. #8 kan du berätta lite om hur det började för dig? Utmattningssyndrom alltså. Och vad du hade för känslor för folk kring dig?

Agafia
9/20/16, 7:39 AM
#10

En utmattningsdepression kan yttra sig så att du inte orkar med varken dig själv eller andra ! Det blir helt enkelt för mycket krav att hantera , du behöver en så kravfri miljö som möjligt för att komma ur spiralen neråt . Sjukskrivning och KBT -terapi hjälpte mig en bit på vägen .

Anonym
Anonym
9/20/16, 8:26 AM
#11

#10 ja jag är ju ganska leds på mig och min kropp som inte fungerar som den ska. Ja bara jag får kontakt med vården någon jäkla gång så kanske det ordnar sig.

Denna kommentar har tagits bort.
pyromanen
9/23/16, 1:29 PM
#13

#12 vad otrevlig du är! Ts är sjuk och behöver vård.

Annons:
Agafia
9/23/16, 2:27 PM
#14

#12. Du kallar dig kristen ….. Tycker mer att ditt inlägg här är dömande , oempatiskt och rent elakt . Skulle du själv vilja bli bemöt så om du eller dina barn var i en liknande situation ?

Anonym
Anonym
9/23/16, 2:40 PM
#15

#12 jag hann läsa din "fina" kommentar innan den blev raderad. Och jag förstår inte riktigt hur du tänker. Jag ska göra slut med min kille så han slipper mitt humör. För det första så bor vi inte ihop och ses inte heller varje dag. Så jag vet som inte hur han ska lida. Jag får ju inga utbrott på folk utan jag drar mig undan. Och när jag mår riktigt dåligt så ringer jag inte ens till folk för att jag orkar inte prata. Och du skriver även att jag ska byta till ett jobb där jag är ensam. Fortfarande har jag inte skrikit åt någon utan jag bara gör mitt jobb och försöker undvika att prata med någon om jag nu känner mig irriterad. Men samtidigt finns det en människa på jobbet som inte respekterar när jag säger att jag inte har tid för denna. Men jag skriket aldrig eller beter mig ohövligt. Utan jag vill att folk ska respektera att jag inte har tid eller lust att bara kallprata om jag ska åka hem eller sitter och jobbar. Och barn har jag inte tänkt skaffa medan jag mår på detta viset. Så än är jag inte helt utan sjukdomsinsikt Så nästa gång du ska hålla på att döma en annan person så läs då INNAN vad dom skriver istället för att anta en massa saker.

Anonym
Anonym
9/23/16, 9:33 PM
#16

Så jäkla illa det känns just nu. Jag skrev för flera veckor sedan (skulle gissa ca 3) till kuratorn på min vc via mina vårdkontakter. Jag fick till svar att hon inte var där just den dagen men skulle återkomma dagen efter. Jag gick och kollade på min vc's sida för att se hur man kontaktade psykologen. Då såg jag att det var ringa som gällde, för den personen går inte att kontakta via mina vårdkontakter. Ja jag tänkte att jag testar väl att ringa nu och prata in på röstbrevlåda, men någon sån dök aldrig upp. Så jag måste vänta tills på tisdag. Och problemet är att det är rent kaos på mitt jobb just vid dom tiderna som man kan ringa denna människan på. Samma är det nästa vecka och veckan efter det är jag inte ens i Sverige. Det känns ta mig tusan hopplöst. Och just nu känner jag att jag inte törs sova för jag har typ fått för mig att jag typ kommer dö eller nått liknande. Jag brukar inte heller kunna sova gott lördagen. För jag hatar söndagar då det är en dag kvar tills man är i helvetet igen. Sen har jag börjat fundera varför inte h*n på jobbet inte respekterar vad jag säger. Exempelvis idag så var jag lite sjuk. Hade ont i halsen och kunde knappt prata så jag satte mig långt bort från alla andra. Ja sen kommer denna personen och sätter sig så att det är en stol mellan oss. Det är okej för mig för det kändes bra och jag kunde sitta och hosta och fräsa utan att någon satt bredvid mig. Ne men helt huxflux skulle denna personen sitta bredvid mig. Och jag väste fram (p g a halsen) att det är nog inte så smart att sitta bredvid mig. Men det sa h*n att det brydde sig inte h*n om. Jag tror att detta är ett av denna människans konstiga knep att få värme. H*n har frågat flera gånger om den kan få använda mig som element och där har jag sagt ett tydligt nej. Men det känns som att denna personen verkligen inte kan ta till sig ett ärligt nej eller dylikt. Det känns som att det är lika bra att jag skiter i att sitta i fikarummet på jobbet, jag orkar inte delta i diskussioner men jag vill ändå ha en liten del av gemenskapen eftersom det är typ den enda delen av dagen då man ser vissa kollegor. Men det känns som att det blir smått förstört då denna personen alltid ska kommentera nått eller använda mig som element, och då jag känner att jag inte ens har rätten att säga nej för att den inte lyssnar. Dock har en kollega börjat fråga hur det är med mig. Men jag kände att jag var tvungen att ljuga och säga att det är ingen fara med mig. Men det är för att om någon jäkel på jobbet hör nått "smaskigt" så är det jäklar ute på 5 sekunder. Jag vet dock att denna kollegan aldrig skulle föra nått vidare. Men det finns ju alltid nyfikna som kan råka höra nått. Ja jävlar vilken soppa detta är.

Anonym
Anonym
10/7/16, 9:13 PM
#17

Kan säga att jag inte lyckats få hjälp ännu. Tråkigt nog. Och igår fick jag ett smärre utbrott på den som jag känner är mest jobbig på jobbet och bad denne lämna mig ifred. Och det lär inte bli roligare nästa vecka. Det blir bara stress, resande och elände känner jag. Har idag bara legat och grinat då jag kommit hem från jobbet. För jag vet att man får "betala" när man kommer tillbaka efter att ha varit borta. Och jag är inte alls sugen på att betala det priset just nu. Och hjälp verkar inte gå att få. Försökt nå vc och med mindre lycka. Människan jag försöker nå har bara telefontid en gång i veckan. Och jag bad en läkare skriva remiss via mina vårdkontakter men se den bara hänvisade mig till att ringa. Jag känner bara att bägaren börjar ge vika nu. När jag gråter för inget och jag har börjat tappa matlusten och lusten för att göra nått. När fan ska helvetet ta slut?

Namiko
10/12/16, 7:41 AM
#18

#17 Först och främst, kan dom inte fixa en akuttid till dig, byt vårdcentral och var väldigt bestämd med att du behöver en akuttid, det är akut, du kan inte fortsätta jobba som du gör nu för en dag kommer du inte att ta dig upp ur sängen. Jag var tvungen att be min mamma ringa åt mig för att min vårdcentral skulle inse hur allvarligt läget var. Tydligen så hjälpte det för dom att inse att jag som 28-åring inte ens kunde skaffa mig själv en läkartid för dom sa hela tiden att det inte fanns några tider och att jag skulle ringa nån gång veckan efter, jag hade inte energin att pressa dom själv. Efter att mamma ringde fick jag en akuttid nästa vardag och satt hos psykologen en vecka senare.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

Anonym
Anonym
10/15/16, 6:53 PM
#19

#18 Tack för ditt råd. Dock måste jag själv fixa allt då jag inte har någon familj i min närhet. Och så jobbar jag alla vardagar och så är det mest att göra på morgonen. Så det skiter sig ganska totalt.

Anonym
Anonym
11/4/16, 5:51 PM
#20

Uppdatering: det är väldigt få personer som jag tål just nu. Jag blir tokig på den där människan som ska lägga sig i i mina samtal konstant. Och kommer och stör mig när jag uppenbarligen jobbar, exempelvis denna veckan så satt jag och skrev på nått och h*n kom förbi mitt rum och började babbla, sa att jag har inte tid och att det får h*n respektera. Och h*n ska försöka gnälla sig till att vi ska göra saker tillsammans fast jag säger nej jag vill inte eller inte kan. Det är så jävla respektlöst. Ja det är fler i min närhet som inte verkar fatta nej och låt mig vara. Fast jag säger det rakt ut till dom. Vet som inte om folk blivit döva eller vad i nej och låt mig vara som inte folk fattar. Ja jag fick tid hos psykolog men bad om en ny då det var en tid jag inte kunde. Inte hört nått ännu om en ny tid. Så vi får väl se. Jag känner ändå att jag är otroligt leds på detta och det blir inte bättre.

Annons:
mangemani4
11/4/16, 5:57 PM
#21

kan det inte vara så enkelt att du vill innerst inne vara ensam, alltså att du är en ensamvarg(inge fel med det) men du krockar lite med vad andra kommer att tycka om dig om du spenderar tiden ensam, därför stressar du kanske upp dig, alltså att du känner ett "måste" att umgås med människor bara för att det anses vara "normalt" hos vissa?

To be a good soldier you must love the army. To be a good commander you must be able to order the death of the thing you love.

http://nostalgiminnen.fria.ifokus.se/discussions/57f19cd5ce12c43ad8000dd6-valkomna-till-nostalgiminnen?readstate=false

Anonym
Anonym
11/4/16, 7:02 PM
#22

#21 ne det är snarare att jag inte kan med att denna personen som lägger sig i. Och jag är annars ensam nästan konstant. Och jag vet inte om det gör till eller från om jag är ensam.

Anonym
Anonym
11/10/16, 4:48 PM
#23

Yay jag har nu tid hos psykolog. Jag HOPPAS hon är bra. Men jag håller på att bli tokig på den där personen på jobbet. Idag började h*n gnälla om att ta vaccin och att jag borde (h*n sa det dock över huvudet på mig då h*n stod och pratade med annan i fikarummet) ta det. Och jag sa att jag har i 30 år inte tagit en enda och lär inte börja ta en nu och jag har haft influensan en gång. Men jag bara känner att denna människan är fan inte klok. I förrgår kommer h*n in och visade en bild på en bild som h*n tyckte var så kul. På en hund med nått bettfel som skulle likna sid i ice age. Jag sa att det där ser jag absolut ingen humor i och att det är snarare synd om hunden och att jag inte vill se bilden mer. Men ne, h*n fortsatte bara stå och babbla om bilden för sig själv och gjorde så i minst 2 minuter. Jag kommer ta upp detta med chefen. Kanske inte genom att säga namn med att det är irriterande att jag bara blir störd på olika vis och får inte arbeta ifred. För detta börjar bli ett problem.

Anonym
Anonym
11/29/16, 9:11 PM
#24

Imorgon är det dags för psykologen. Och det lär behövas. Jag har gått 3 veckor hemma sjuk. Och är sjukskriven. Och fast jag är sjukskriven så är jag stressad (jag är sjukskriven för sjukdom och inte för att jag mår dåligt) för att jag är hemma och blir inte bättre. Jag trodde detta skulle ha löst sig tills nu. Men ne. Blir skönt att prata av sig. Men min sjukskrivning går ut på tosdag och jag känner att jag inte kan jobba. Så är orolig för att jag inte kan få förlängning och att fk ska börja tjorva. *suck*

_Fisken
11/30/16, 6:35 AM
#25

Har läst hela tråden. Bra att du får komma till psykolog men utan att veta eller vara expert så tror jag du behöver mer hjälp än att bara prata av dig.  Det är en början ialla fall å  få prata. Lycka till !

obstitant
12/6/16, 7:24 PM
#26

#25 Vilken tur då att psykologer bedriver behandling och inte bara låter folk "prata av sig".  Vilket TS förhoppningsvis redan har upptäckt. Hoppas besöket gick bra, TS!

Anonym
Anonym
12/6/16, 7:46 PM
#27

#25 var ska man då vända sig då tänkte du? Psykolog är väl det bättre valet. Hade kunnat förstå dig om det varit kurator jag hade gått till. #26 jag fick råd och tips av psykologen. Men vi får se vart detta hamnar. Kan dock meddela att jag ändå inte kan med den där personen fast jag ser den sällan just nu. Och jag tog upp detta med psykologen också. Och jag sa som jag sagt här: jag säger nej. Utan krusiduller. Men ne det går bara inte in i skallen på denna. Men jag måste ju helt klart ta itu med att jag inte tål vissa människor.

Annons:
farvendal
12/7/16, 8:43 PM
#28

Jag vet exakt hur du känner dig, är inne i en precis likadan svacka just nu. Man skulle nästan kunna tro att det är jag som skrivit ditt första inlägg..Vore det inte för att jag tar SSRI hade jag slagit ner folk varje dag. 

Sjukskriv dig innan det är försent. Innan du totalt kraschar. Dock är det som du säger, att det inte är bra att isolera sig helt. Det är nyttigt att få träffa folk om dagarna och behålla sin struktur. Därför är iallafall jag deltidssjukskriven. Men den första veckan var jag hemma på heltid däremot, för att verkligen kunna ta igen mig. Kroppen och hjärnan var verkligen helt slut.

På jobbet sitter vi vanligtvis i kontorslandskap men jag har nu fått ett eget litet krypin och det fungerar SÅ mycket bättre. 

Jag har tyvärr också fått kämpa för att få hjälp men äntligen har jag träffat en bra läkare som lyssnar.

Medarbetare på

Kaninmagazinet.se

Upp till toppen
Annons: