Annons:
Etikettoff-topic
Läst 743 ggr
Anonym
Anonym
9/5/16, 11:24 AM

Hur förhålla sig till vännen?

Det här är väl egentligen inte ett kvinnoproblem utan mer ett relationsproblem överlag, men jag vill verkligen skriva det här anonymt, så jag hoppas att ni kan ha överseende. Annars får ni såklart ta bort det. (Varning för långt inlägg.)

För några år sedan blev jag ordförande i en förening. Den gamle ordföranden hade tröttnat, vilket märktes ganska tydligt, och orkade inte riktigt med att arrangera något eller hålla i aktiviteter. När han började fundera på att kliva ner frågade han mig om jag ville ta över, eftersom jag då hade en massa entusiasm och idéer. Jag sa ja till det.

Sagt och gjort, pinnen gavs vidare till mig och jag började komma med en del förslag och idéer. Allt eftersom tiden gick började jag dock inse att det var svårt att få något genomfört; föreningen var helt frivillig och det fick jag veta så snart jag ville att vi skulle ut och göra något. "Vi måste faktiskt inte " och "du kan inte tvinga oss", hette det alltid, fast jag aldrig påstått nåt sådant utan bara kommit med förslag. De flesta medlemmar vägrade faktiskt att ställa upp på något som helst, om inte a) de kunde bli hämtade och körda till dörren, b) de fick gratis mat på plats och c) de slapp göra något. Varje gång jag försökte säga att vi i alla fall måste hitta på något, annars var det liksom ingen mening med föreningen, så fick jag svaret "jaha, men låt den gå i graven då. Jag bryr mig inte".

Så pågick det under ett antal år, tills jag fick nog och sa upp mig som ordförande. Jag hade två saker kvar som jag lovat att utföra först, vilket jag gjorde. När kassören så skickade ut att det var dags att betala medlemskapet sade jag som det var, att jag inte tänkte bli kvar i föreningen heller; jag tänkte att det var lika bra att säga ifrån i god tid så att kassören visste vad hon kunde räkna med. Hon svarade mig då att fint, du är inte medlem, men då ska du betala en avgift som täcker från nu i januari (avgiften gäller egentligen per kalenderår, men medlemsavgiften har alltid betalas i mars) till mars. Det gick jag inte med på, eftersom ingen annan behövde göra detta och jag väl knappast kunde straffas för att hon skickat ut betalningsinformationen för sent. Men hon insisterade; antingen skulle jag, och bara jag, betala en extraavgift, eller så skulle jag avskrivas med tillbakaverkande kraft. Fint, tyckte jag, som började känna att det var personligt, gör det. Till saken hörde då att det skulle hållas ett medlemsmöte i samband med det nya betalningsåret, som vanligt, och jag skulle egentligen varit med och arrangerat det. Men eftersom hon ville skriva ut mig ur föreningen så sade jag att de fick sköta det själva, och även skriva en årsberättelse. Det var annars ordförandens jobb, men då jag blev utskriven två månader innan mötet tyckte jag inte att det var mitt jobb längre. Det tyckte hon var helt okej.

Till saken hör att en av mina mycket goda vänner också var medlem i samma förening. Han ringde upp mig och försökte på alla sätt få mig att komma till mötet och hålla i det. Jag sade blankt nej, och förklarade att kassörens handlingar känts som en hämndaktion mot mig personligen och att jag tyckte hon kunde få stå sitt kast nu när hon mer eller mindre kastat ut mig. Detta pågick i några dagar, men jag stod fast. Till slut frågade han om jag i alla fall ville komma och bli avtackad, och jag sade att det kunde jag göra; jag hade ändå lagt ner fem år på föreningen.

När dagen för mötet så kom, så kom jag dit tillsammans med min bättre hälft - och blev helt ignorerad. Ingen hälsade. Ingen sa något. Kassören berättade - så snabbt att jag faktiskt inte hann invända - att jag hade avgått och frivilligt sagt upp mitt medlemskap med tillbakaverkande kraft. Under hela tiden satt jag i en fåtölj och väntade på att någon skulle säga något - kanske inte direkt överräcka en blomsterkvast, men i alla fall resa sig och säga tack för de fem åren, eller något liknande. Men inte ett pip kom det. Inte ens min vän, som höll i mötet, sa ett ljud om det hela. När de så klubbade att mötet var slut åkte jag och min bättre hälft snopna hem. Hen var rasande över sättet de hade struntat i mig på, och sade upp sitt medlemskap på en gång. När jag pratade med min vän efteråt försökte jag förklara att det var oerhört förödmjukande att bara sitta där och inte ens bli tilltalad, medan kassören satt och ljög om mig; inte ens bli avtackad, så verkade han inte förstå. Jag påpekade att jag inte hade avslutat mitt medlemskap själv, utan att det varit kassören som hittat på en ny regel för mig som inte fanns för andra, och som jag såklart inte velat följa. Jag sade att jag varit tacksam om han gått ut med det faktum att det inte var min idé att sluta innan mötet och att jag faktiskt hade uppskattat något slags avtackan, om så bara att de hade nämnt mig. Jag påpekade också att det var j*vligt förödmjukande att bara sitta där, fast jag hade blivit inbjuden till att medverka och skulle blivit avtackad.

Till slut orkade jag inte förklara mig mer och sade att jag ville ha en offentlig ursäkt för hur de hade behandlat mig, och en ordentlig avtackan, och innan det hände så behövde han inte kontakta mig igen. Detta var ett och ett halv år sedan, och han försöker fortfarande prata med mig när vi träffas, men jag känner att jag inte orkar, om inte han ens orkar be om ursäkt.

(Jag vet att det här kanske inte låter som ett stort drama, och det är svårt att få fram på skrift precis hur obehagligt det här är. Kassören som det hela handlar om är känd för att vara ens vän ena dagen och sedan plötsligt och utan förklaring inte tycka om en längre, och därmed utesluta en ur olika sammanhang, och det som stör mig mest är att vännen liksom bara köpt hennes historia, trots att jag lagt fram min egen flera gånger.)

Hur ska jag förhålla mig till den här personen? Jag saknar att umgås med honom, men samtidigt känns det lite trögt att hålla på efter så här lång tid; det känns mest långsint och grälsjukt. Samtidigt är det inte kul att veta att folk nu tror att man bara kan klampa rakt över mig och jag säger inte ifrån. Jag vet liksom inte vad den "vuxna" lösningen egentligen är…  🤦‍♂️

Annons:
Sindri
9/5/16, 11:49 AM
#1

Stort drama eller inte; vårt liv består mycket av relationer och av att förhålla oss till andra människor. Jag tycker inte du överdriver, jag vill ha raka rör och ärlighet. Avskyr verkligen folk som säger en sak och gör en annan. Och som inte är ärliga. Man kan ha olika åsikter, men man skall vara rak och ärlig och kunna förklara sig.

Om du skulle "stryka ett streck" över allt och börja umgås med vännen igen, skulle du då inte längst inne hela tiden undra varför han betedde sig som han gjorde? Skulle det inte gnaga i dig och du skulle fortfarande känna dig förödmjukad?
I så fall är det ingen bra idé för det skulle ändå aldrig bli "som förr".
Det enda vore att du i så fall bad om ett möte där ni redde ut det här en gång för alla, och du bad om en förklaring till hans beteende.
Fråga rent om han tror på dig eller kassören.
Annars - släpp det och gå vidare. Välj att umgås med såna som får dig att må bra.

Anonym
Anonym
9/5/16, 1:39 PM
#2

#1 Jo, du har rätt - det hade fortfarande legat och gnagt. Att ta ett
 möte är nog det rakaste. Tack!  🌺

Upp till toppen
Annons: