Annons:
Etikettung-kvinna
Läst 2396 ggr
lollipop88
9/2/16, 12:03 AM

Känner mig så ful

Asså nu ligger jag i min säng och kan inte sova, för jag ligger och tänker på hur ful jag är, igen.                                                                                                                                                       Ibland känner jag mig väldigt snygg och uppskattar mitt utseende. Men sen kan jag helt plötsligt se mig i en spegel jag inte är van vid att se mig i, eller på bild, och då blir jag så himla deprimerad.                                                                                                                    Jag kan aldrig gå en hel dag utan att kolla mig i en "bestämd" spegel som jag tycker jag ser okej ut i och inspektera hur jag ser ut. Känns som att jag alltid grubblar över mitt utseende. Ena sekunden se jag bra ut, andra ser jag helt groteskt ful ut. Känns som nästan all min tid går åt över att fundera och grubbla över mitt utseende. Ibland när jag ser mig i en spegel eller på bild så ser jag bara  att jag har konstiga ögon som sitter på helt olika höjd och är för långt isär, sned konstig näsa, liten konstig mun, konstig ansiktsform, fula bröst osv…Det blir ju inte precis bättre av att min syrra ska hålla på att klanka ner på mitt utseende hela tiden.                                   Jag är verkligen typ beroende av att spegla mitt ansikte och kropp i speglar jag "bestämt" att jag tycker jag ser okej ut i, som jag skrev tidigare. Men jag undviker dock att kolla mig i speglar jag inte är van vid, jag vågar verkligen inte göra det. Tex speglar i skolan, provrumsspeglar och speglar i omklädningsrum vågar jag aldrig ens slänga en blick i. Om jag råkar göra det, slutar det oftast med att min dag blir förstörd pga av att jag verkligen ser hur konstig jag ser ut.                                                         Jag brukar jag alltid undvika att vara med på bild. Skippade till och med skolfoto-graferingen för min rädsla av att synas på bild. När jag faktiskt upptäcker hur ful jag är så känns det verkligen som att det inte är värt att ha snygga kläder eller att sminka sig och göra sig fin, jag kommer ju ändå va lika ful för det. Då är det ju ingen ide att försöka göra sig fin när det inte går.                                                                                           Vissa dagar skolkar jag från skolan för att jag känner mig (är) så ful. Ibland kan jag till och med fundera på att det inte är värt för mig att leva. Mitt utseende kan verkligen göra mig så himla ledsen och deprimerad. Det kan göra så att jag inte vill hitta på saker eller visa mig ute.                                                                                                             Jag får ofta höra från vuxna att jag är vacker, vissa säger att jag är vacker till mina föräldrar osv, även sånna i min ålder har jag fått höra att jag ser väldigt bra ut från. Men jag kan verkligen inte ta åt mig av det. Det känns som de bara ljuger för att göra mig glad, eftersom jag är så ful. Vad sjutton ska jag göra för att må bra och ha ett normalt liv som alla andra 15 åringar? det känns inte värt att leva om jag ska gå runt med mina utseendefixeringar hela tiden😕

Annons:
lollipop88
9/2/16, 12:05 AM
#1

Oj, min text blev ju helt konstig. Förlåt för det, hoppas det går att läsa ändå. Den såg inte ut så innan jag publicerade den.

Honestyisdead
9/2/16, 12:07 AM
#2

Du behöver professionell hjälp.  Så vänd dig till psykiatrin!

greenseng
9/2/16, 2:38 AM
#3

  Hera har rätt. Du är i behov av professionell hjälp.

Anledningen är att din fixering vid dig själv har gått alldeles för långt. Tyvärr så långt att du antagligen inte lyssnar på vad vi säger. Eller tycker att vi inte fattar någonting. Men om det ändå skulle finnas en gnista någonstans därinne så bör du faktiskt medge att din fixering inte ger dig någonting. Att den egentligen bara kan förstöra dig.

En människas utseende betyder egentligen inte alls så mycket som man kanske först tror. Vi är så oändligt mycket mer. Om exempelvis någon skulle bli intresserad av dig på grund av ditt utseende så är det med största sannolikhet helt fel person. I ett verkligt kärleksförhållande så betyder utseendet väldigt lite faktiskt. Mycket mindre än vi först tror.

Så vakna upp för sjutton!!! Livet har så oändligt mycket mer att bjuda på. Slösa inte bort din ungdom på en massa trams och tjafs.

   Meditationen tar dig varsamt fram... fram mot ett uppvaknande.

maggizponni
9/2/16, 11:46 PM
#4

Känner igen mig sååå mkt (du kan ju läsa mina inlägg om du inte vill känna sig ensam!!!!) jag ska inte säga något egentligen då jag själv måste få en mer kärleksrelation med mig själv!!! Men jag hoppas för dig, och du är värd en bättre realation till dig själv!!! Det är en tuff kamp med alla känslor osv som måste ut men det är värt det och jag har precis börjat!!! Vill du börja med mig?:)

Anonym
Anonym
9/3/16, 10:35 AM
#5

Jag har haft det likadant. Jag kunde stanna hemma från skolan någon enstaka gång då jag kände mig för urful för att gå. 

Sen då jag började jobba så kunde jag förstås inte göra det och fick bara stå ut och nu har jag vant mig. Jag undviker dock att se mig själv i spegeln för jag tycker inte om det jag ser.  Hela min dag kan bli förstörd om jag råkar se mig själv i en spegel då jag är ute och shoppar. Det blir ännu värre om jag ska testa kläder. Jag blir totalt deprimerad och har många gånger fått åka hem utan några kläder för jag orkar inte mentalt med att se hur ful jag ser ut. Jag ger dock endast upp om jag verkligen inte behöver skaffa kläder. Jag har dock mer eller mindre accepterat att jag är ful i mina egna ögon och jag vet att det är något fel med min hjärna och inte min kropp/ansikte. Andra människor tycker att jag är vacker och jag kan ibland se vad de ser men vissa dagar blir jag förskräckt då jag ser mig i spegeln och fattar ingenting.

Jag har aldrig sökt hjälp för det här för jag har det under kontroll. Det gäller bara för dig att försöka acceptera läget och inse att du har lite glappkontakt i hjärnan, samt bara pusha dig själv att gå till skolan fast du känner dig ful. Om inte annat, sen då du börjar jobba så går det ju inte att hålla på sådär.

vissel93
10/7/16, 12:15 AM
#6

Så sjukt mycket jag känner igen mig! 

Ska vara ärlig, psykiatrin har inte hjälpt ett skvatt för mig… men jag är också ett grovt fall :/

Annons:
pyromanen
10/7/16, 7:59 AM
#7

En liten del av det inggpr nog i att passera puberteten och vänja sig vid att kroppen föröndras mycket på några få år. Men der låter som att du blivit väldigt fixerat vid utseende. Att "behöva" ändra planer för att inte hamna med på foton t.ex. Jag tror det är viktigt att du bestämmer dig flr att ändra på det. Bestämmer dig för att du vill lära dig tycka om dig sjåkv och att du vill kunna delta i det som alla andra gör. Att ta proffshjälp kan vara ett verktyg, men utan ett eget beslut händer inte så mycket. stora skillnaden mellan att gå till dokton och gp till psykologen ör att doktorn kan gipsa benet och det vöxer ihop, men hos psykologen måste man sjäkv göra jobbet (med guidning).

[Túrwen]
10/8/16, 9:23 AM
#8

Känner igen mig så bra.. det går hand i hand med min depression i mitt fall och jag tycker att jag ful och en hemsk och värdelös person invändigt också. Kan inte ta åt min komplimanger av andra vilket jag får dagligen och ofta.. Tror att folk ger mig komplimanger för att dem är ute efter något. 

Skulle definitivt söka hjälp! Jag borde ha gjort det för länge sedan själv..

Pytteliten
10/9/16, 11:18 AM
#9

#5, Tyvärr har du inte läget under kontroll som du tror. Du går ut för att handla kläder, men vänder utan att köpa något för att du råkar få se dig i en spegel. Din syn på ditt eget utseende påverkar dig så till den grad att du vill stanna hemma och inte visa dig för folk (trots att du motstår impulsen nu när du jobbar…).

Målet med en samtalskontakt är självklart att man ska lära sig tycka om den man är och att inte haka upp sig på detaljer i utseendet!

Anonym
Anonym
10/9/16, 11:47 AM
#10

Jag känner dock att jag har läget under kontroll, mycket mer nu än då jag var yngre. Jag har inget behov att söka hjälp om det nu inte skulle bli mycket värre förstås.

Nu då jag provar på kläder i butiker så ser jag till att inte se på mig själv i spegeln före jag har fått på mig kläderna. Har fungerat utmärkt hittills så jag tänker fortsätta så.

 Tydligen har min syster och mamma samma problem. Min syster sökte hjälp men ingen lyckades hjälpa henne. Hon har det mycket värre än mig, tyvärr. Min mamma har det dock värst men hon har aldrig sökt hjälp för det.

Upp till toppen
Annons: