Jag hade nog väntat med att oroa mig tills jag visste hur det blev. Barn växer ju olika under olika faser i livet, och det finns ju inget som säger att hon inte växer mer, eller att det kommer när man minst anar det. Att ha en nödplan för allt som kan gå fel är i och för sig inte fel, men det blir ett väldigt ängsligt sätt att leva på.  ;)

Jag har alltid varit kort, men för min del var det min övervikt som vållade mest problem som barn.

Jag är lång, 171 cm och går i 8:an. Jag hade gjort vad som helst för att bli kortare. De flesta killarna gillar kortare tjejer så har aldrig hört att en kort tjej har blivit retad av en kille för sin längd. Tror inte tjejer bryr sig mycket heller, inte vad jag har hört iallafall. Då är det nog större chans att bli retad om man är "för lång" som tjej men jag vet inte riktigt, det är nog inget du behöver vara rädd för iallafall :) Jag är 8-9 cm längre än min mamma, är hennes pappa längre än dig kan ju hon bli lite längre också..

Jag var minst ett huvud kortare än mina klasskamrater under flera år och blev aldrig retad för det. Visst kom det en del kommentarer (det gör det alltid), men inte alls på mobbningsnivå och jag tog inte åt mig så jag var inte särskilt rolig att mobba.

Att jobba med att bygga upp sitt barns självkänsla är nog det säkraste sättet att motverka mobbning. För är det inte längden eller vikten så går det alltid att hitta något annat att retas för och man kan aldrig veta vad andra kommer att fokusera på innan det händer.

Jag har inte heller erfarenhet av att kota blir mobbade, men att långa tjejer blir det. Jag är 164 cm, varken lång eller kort. Senast idag sa jag att jag skulle göra nästan vad som helst för att få vara omkring 155 cm haha. Vänta och se hur det blir, förhoppningsvis blir hon inte mobbad.

Och jag är 180 cm lång och har fått pikar för det. Fast jag har aldrig egentligen brytt mig och trivts väldigt bra i min längd. Kanske inte under de känsliga tonåren alltid, och främst kanske runt högstadiet innan killarna kom ikapp, men då var å andra sidan längden bara en del av allt man var osäker över. Jag tror osäkerheten kommet av olika saker, och hitta saker att retas om kommer ungar alltid hitta. Längden går ju inte att göra något åt, så jobba med att stärka din dotter i sin helhet. Man vet ju faktiskt inte vad andra kan tänkas kommentera, om de ens kommenterar någonting. Min dotter som kommer om några veckor kommer troligtvis bli lång. Både jag och pappan är ju långa. Jag hoppas kunna förmedla att hon är bra precis som hon är. Förhoppningsvis får hin även sin pappas självförtroende…

Tyvärr kan barn börja reta andra för retandets skull. Osäkerhet kallas det. 

Jag själv blev mobbad för min längd(190cm nu som 22åring, var 170 i 3an på lågstadiet) och inga utav mina kortare vänner har upplevt någon form av mobbing. Däremot verkar det som att folk alltid ska nämna att korta är korta. Jag upplever däremot en hel del pikar. "Du som är så lång borde tänka på ditt och datt". Och frågan om jag spelar basket har jag hört i princip hela mitt liv varenda dag. Vill bara spy på främlingar som är så oallmänbildade att de tror att man automatiskt är duktig eller har intresset för något på grund av ens längd och som bara måste häva ur sig frågan.

Jag har blivit kallad för dvärg x antal gånger och när jag var barn skulle varenda jävel jämföra sin längd med min.

#7 Folk skulle alltid jämföra sin längd med mig med, lägga upp hakan på mitt huvud mm. Jag höll samma längd som min 3 år yngre, normallånga kompis under flera år. Dom skulle även lyfta mig för att se hur lite jag vägde (vägde 29 kg när jag började högstadiet). Det är helt normalt att folk är nyfikna när någon sticker ut. Det behöver inte leda till mobbning alla gånger.

Jag har alltid varit kort, är 18 år nu och har precis nått upp till 160 cm. Jag har aldrig upplevt det som något jobbigt, möjligtvis har jag blivit lite ledsen när folk har antagit att jag är svag bara för att jag är liten och typ inte orkar bära min egen väska. Nu mera skrattar jag mest när det händer och ger en pik tillbaka. Visst pikar folk ofta och mycket, men aldrig på något elakt sätt. De brukar veta att jag inte tar illa upp. Jag trivs med att vara kort, det är en del av mig liksom och därför blir jag inte ledsen när folk påpekar det. Det jag ofta gör när jag träffar nya människor är att själv slänga in en pik eller gliring mot min egen längd för att visa att jag är medveten om den.

Jag är 156 idag och blev mobbad för min längd när jag var yngre. Bland det jobbigaste var att folk ända upp i gymnasiet frågade om de fick lyfta mig och om de inte fick det så lyfte de upp mig med våld hur mycket jag än slogs och sparkades.

Jag blev mobbad från första klass tills studenten, men inte ens hälften av alla åren så var det för min längd. Barn/vuxna som vill mobba någon kommer att hitta en anledning till att göra det. Det kan vara vad som helst.

Jag har en kompis som är kortare än mig. Hon blev också mobbad och upplyft. Även i vuxen ålder har folk försökt lyfta henne… När hon gick i skolan så gick hennes mamma i princip dit och slog näven i bordet för att skolan inte brydde sig. Det slutade med att hon valde att placera sin dotter i en annan skola och där hade min kompis det hur bra som helst under de sista åren av sin skoltid.

Så visst kan din dotter bli mobbad p.g.a av längd eller vad som helst, men det vet du inte i förväg. Se till att hon känner sig säker i sig själv och att ni har en så bra relation att hon kan berätta för dig om någon mobbar henne. Då kan du så snabbt som möjligt kontakta skolan som förhoppningsvis kan ta tag i det innan det spårar ur. Det är alltid lättare att stoppa det innan det eskalerar.

Jag har inte blivit retad för det, visst skojade mina vänner i skolan och sa saker som "Hur är luften där nere?" och "Ojdå, jag var nära på att springa på dig nu, jag såg dig inte för du var så kort" men jag tog aldrig illa upp eftersom det var vänner och jag visste att dom skojade.

Jag var mobbad under hela grundskolan för i stort sett hela mitt utseende och mina kläder osv, men aldrig för min längd. Är idag 30 år och 157 cm kort. :) Är dock många killar som velat lyfta mig och jag har inte haft något problem med det då jag alltid gillat att bli buren på. XD Hahaha! Däremot så har jag fått skojpikar ibland. T.ex en jättelång kille sa en gång att "Mina skor är som roddbåtar för dig" Samt "Hur är vädret där nere?" En kollega till mig sa "Tänk att vara så kort som du… Fy fan vilket liv alltså…" Men han sa det med glimten i ögat och jag tyckte bara det var roligt, jag menar vi känner ju varandra och är vänner så.  :)

Jag är inte vuxen och har egentligen ingen koll på något. Men är tonåring och vad jag lärt mig hittills i livet så är det att folk alltid kommer hitta saker som gör att man sticker ut och försöka trycka ner en. Som föräldrar är nog det bästa man kan göra att hela tiden påminna sitt/sina barn om hur mycket dom faktiskt är värda. Jobba och fokusera på barnen/barnets självkänsla och se alltid till att finnas där och prata med ditt/dina barn. Få aldrig ditt barn att tro att hon/han är mindre värd pga att han/hon sticker ut. Det är iallafall hur jag hade velat att mina föräldrar skulle ha gjort om jag hade varit med om att bli retad/mobbad.

Jag är väl inte jättekort med mina 160cm, men vill ändå kommentera, om det är okej =)

Min son är rödhårig, har glasögon, har adhd och har en stil som sticker ut väldigt. Det finns många anledningar till att han skulle kunna ha blivit mobbad, Och visst har han då och då fått kommentarer i skolan, främst om sin adhd och sin klädstil, men det hände väldigt sällan. Det härliga med honom är att han aldrig har brytt sig i de negativa kommentarer han fått. Mycket av det tror jag kommer ifrån att jag alltid pratat med honom om att man ska vara sig själv, och att det alltid kommer finnas någon som kommer ha något att klaga på.

När han gick i 4an eller 5an började han klä sig annorlunda. Stora vida byxor med hängande remmar, lite ravestil. När han kom hem efter första dagen i skolan med de kläderna så frågade jag vilka reaktioner han fått. Han berättade att han fått både bra och dåliga kommentarer, och de som retas retar ju alla, så det tog han inte personligt. Så jag sa att det är vad som händer när man sticker ut. Antingen klär man sig EXAKT som alla andra, eller så får man ta kommentarer. Nästa dag hade han likadana kläder igen, och den stilen har han inte ändrat på än. Nu är han 16 år och har just börjat gymnasiet, och han säger att hans största skräck är att försvinna i mängden.

Långt inlägg, jag vet, men min poäng är att man aldrig kan skydda sina barn från att bli retade. Det enda man kan göra är att forma hur de påverkas av kommentarerna de får. Gör man det till en stor grej så kommer de ta det som en stor grej.

Jag tycker du ska vänta med oroandet tills det faktiskt är bekräftat att du behöver oroa dig. Det är inte nödvändigtvis s att din dotter kommer gå genom detsamma som du. Det är bra att fundera på men inte lönt att oroa sig i förtid.

Fram till 5e klass var jag normal i längden, sen slutade jag växa på 158 cm. Så som yngre barn var jag inte kort, men däremot växte exakt alla om mig i 5e klass. Det fick jag givetvis höra under i princip resten av skoltiden, blev mobbad för att jag bara växte på bredden istället.

Jag går i nian och är 1,76 cm som tjej. Jag kan inte ha klackar, för då är jag nästan längre än alla andra.

Jag är lång, men ingen i min klass klankar ner på varandra för längden, det är riktigt lågt!!

Om inte man blir mobbad för längden så är det något annat de hittar.

Min mamma var helt underbar, hon brukade komma på vad jag kunde säga tillbaka så att de blev tysta - alltså fick svar på tal. Minns ej vad det var jag sa men jag minns hur min mamma brukade förklara åt mig att de var avundsjuka eller osäkra på sig själva eller att de helt enkelt inte visste hur man skulle bete sig.

Är själv 156cm lång aldrig blivit retad eller mobbad för min längd.  Dottern har växt om mig som nu går i 8an jag tycker det är skönt att hon vart längre men det beror på att kläder har alltid vart ett gissel att hitta något som sitter bra.😉 Byxor får man alltid sy upp tröjor/jackor är alltid något längre än vad man tänkt sig 🤪 Att gå på barnavdelningen visst har det funkat men det är inte kul o se 10 årig med samma kläder och man själv är 40 år 😃 Det som är väl skönt är att jag har 36 i skor och det finns väldigt ofta kvar på rean 😂

Är väl normal med mina 163 cm. Ibland önskar jag mig några cm till när jag inte når saker. Men finns stolar eller hjälpmedel. Skohorn funkar till mkt ;) Skäller på min man ibland när han ställer saker högst upp. Bara för att han är 193 cm. På min lediga tid älskar jag klackar o platå. Då blir man lite längre.

Kanske blir din dotter någon gång under uppväxten uppleva att bli mobbad. För sin näsa, frisyr, dialekt eller sitt udda fritidsintresse. Att lära henne att alla är lika mycket värda, att andra som är anorlunda är lika mycket värda och ska visas respekt och att hon är fin på alla sätt och har rätt att förvänta sig bli bemött med respekt tror jag är vägen fram.

Kanske blir din dotter någon gång under uppväxten uppleva att bli mobbad. För sin näsa, frisyr, dialekt eller sitt udda fritidsintresse. Att lära henne att alla är lika mycket värda, att andra som är anorlunda är lika mycket värda och ska visas respekt och att hon är fin på alla sätt och har rätt att förvänta sig bli bemött med respekt tror jag är vägen fram.

Jag är själv 1.51 lång och fyller 27 i september. Skicka gärna pm 🙂