Svarade "Annat" jag känner mig inte rädd för folk i mörkret, men däremot så är jag mörkrädd.

Kan bli vaksam och beredd på att fly om jag stöter på 2 eller fler. Men inte rädd vanligtvis.

Jag är som dig Hera men jag har oftast med mig hunden och jag vet att hon kan försvara för det har hon gjort förut!

Jag känner mig aldrig orolig här, det händer aldrig något. Efter typ 3 på helgen då alla som varit på krogen gått hem finns det inte en kotte ute. Och även innan det om man stöter på någon är det mest "ursäkta, du råkar inte ha en cigg att bjuda på?" Bor knappt några människor här och brottsligheten är extremt låg, speciellt våldsbrott. Däremot är det kanske lite ironiskt med tanke på kontrasten till Tokyo som är bra mycket större än min hemstad och där är brottsligheten också otroligt låg och jag var aldrig orolig när jag gick hem från krogen själv mitt i stan mitt i natten. Det enda som hände var en man i 50-års åldern som gav mig sitt paraply, "jag är nästan hemma, det ser ut som om du har längre att gå". :P

Det beror helt på var jag är. Oftadt känner jag mig trygg. Där jag upplevt att känna mig otrygg har varit i förorter i gångtunnel nattetid, när det rör sig lite folk T.ex.

Jag känner mig sällan otrygg utomhus. Tycker det är värre på bussar/tåg mitt i natten när man stöter på gäng, då brukar jag vara lite extra uppmärksam. Men aldrig så att jag undviker eller är så rädd att det begränsar mig.

Nej, jag känner mig i princip aldrig otrygg ute, oavsett om det är mörkt eller ljust ute. Är väl lite mer vaksam om jag är ensam på stan och det börjar bli mörkt, eftersom det oftast är fler fulla/påverkade människor ute då (och påverkade människor kan vara lite mer opålitliga/ofärutsägbara), men jag skulle inte säga att jag blir rädd eller att det begränsar mig.

Här där jag bor går jag gärna på en nattpromenad då och då, speciellt nu på sommaren eftersom det är enda tiden på dygnet det är riktigt svalt. Möter sällan någon alls då, och är absolut inte orolig eller rädd.

Tryggare med en rottweiler.

Oftast. Men visst finns det ställen som inte känns så bra att röra sig på, t.ex ödsliga bakgator i stan (Stockholm). Men oftast känner jag mig trygg och jag försöker alltid att ta den säkraste vägen om jag ska någonstans då det är mörkt och otryggt.

Nej. Det är verkligen sällan jag har anledning att känna mig otrygg. Händer det däremot att jag går ensam, det är mörkt och lite ensligt och jag ser en mansperson eller flera, så försöker jag hitta en annan väg att gå. För säkerhets skull.

Jag bor i en by på landet där "alla känner alla" så jag känner mig sällan otrygg. Sen har jag ju alltid hundarna.

Är jag arg skiter jag i vem jag möter. Då ser jag mig själv som stor och farlig… tyvärr. Annars är jag observant ja. Men det är sällan jag känner mig nervös ute på kvällar. Trots att jag råkat ut för saker, men på något vis så glömmer man

#12 Det där är en svår balansgång. Om man utstrålar för mycket självsäkerhet tar en del det som triggande och ger sig på en enbart därför. Men utstrålar man rädsla och svaghet ses man ofta som ett lättare offer och riskerar att bli utsatt pga det.

Jag är trygg de få gånger jag är ute nattetid . Har örnkoll på min omgivning rent Automatiskt, är observant på andra människors beteenden .

Jag är nästan aldrig ute ensam, har praktiskt taget alltid åtminstone hunden med mig, ibland även sambon. Bor i ett område som bara blir stökigare och stökigare (droghandel, invandrargäng, knarkare som har bullhundar lösa, etc.), så nej, kan väl knappast säga att jag känner mig trygg. Mest orolig är jag alltid för vår hund, min värsta mardröm är att han ska råka ut för något. Likaså att någon skulle göra min sambo något. 😡 Koll på omgivningen har jag konstant, men det är inte alltid det räcker.

Jag har alltid varit misstänksam mot alla där ute. Men efter att min pojkvän blev knivrånad sätter jag inte min fot utanför dörren ensam.

Beror helt på var jag är, men finns flera områden som jag undviker när det är mörkt för att jag inte känner mig trygg där. Sedan cyklar jag oftast och då känns det bättre.

Jag bor på landet så nej har 3nära grannar som jag känner och är inte otäckt. När jag hälsar på föräldrarna dock blir jag vaksam om jag möter nån man.

Skulle aldrig gå ut senare utan mina stora hundar. Om vi är ute vid vår stuga på en ö så är det lugnt. Men aldrig här i samhället

I tonåren kände jag mig aldrig otrygg fast jag var ensam på stan när det var mörkt ute. Men har blivit uppskrämt av folk omkring mig, och nu har jag definitivt en tendens att inbilla mig saker om jag är ensam.. så försöker undvika det. Oroar mig också för min man om han är ensam.

Ja, om jag möter en man. Jag är pytteliten (både i längd och vikt) så skulle inte kunna försvara mig.