Annons:
Etikettoff-topic
Läst 1012 ggr
Anonym
Anonym
2016-06-20 23:22

Knepig relation ang. vikt

Vad gör man om man har en mamma som är 70 år och fullständigt viktfixerad, samtidigt som hon försöker dölja detta för mig, men inte för min syster? Hela situationen känns rätt udda, men för att göra en lång historia någorlunda kort så har min mamma alltid haft stora komplex för sin vikt, trots att hon inte är speciellt överviktig. I hennes ögon är ett enda extra-kilo det värsta som finns.

Då hon och jag är lika till utseendet började hon därför att kritisera min kropp när jag gick upp några kilon i tonåren, och så har det fortsatt, (är dryga 30 år,) ända tills för några år sen när jag gick ner till nära undervikt. Så, nu säger hon ingenting istället.

Till saken hör att hon försöker dölja att hon ständigt bantar för mig, och skyller på att hon är mätt, alt. tvingar sig att äta mot sin vilja bara för att jag är med.  Samtidigt säger hon till min syster att hon måste tänka på vikten. Hon tycks tror att jag är helt bakom flötet. Min syster har aldrig varit utsatt för någon "viktmobbning" eftersom hon är smalare av naturen.  Skulle jag säga något om detta till mamma skulle hon direkt gå upp i falsett och beskylla mig för att vara elak, och att jag minsann också har bantat o.s.v. (P.g.a. henne, ja).

Så vad gör jag? Är innerligt trött på hennes dåliga ursäkter, och att hon sitter och tvingar i sig mat mot sin vilja för att jag inte ska förstå hur det ligger till. Situationen känns rätt absurd.

Råd mottages tacksamt!

Annons:
Sindri
2016-06-20 23:32
#1

Du retar dig på att din mamma, enligt dig, lever i en livslögn. Jag kan förstå att du känner dig lite bitter om hon ständigt mobbat dig och tjatat om din vikt - men jag tycker du skall släppa det. Bry dig bara inte. Ok - du har avslöjat henne, det räcker väl att du vet om det.
Låt henne vara - hon har nog jobbigt som det är - du behöver inte "ge igen".

Visa att du är mognare och mer generös än vad hon är. Gör ingen grej av det. Vill hon inte äta så truga inte, säg bara OK, och ryck på axlarna. No big deal!

Försök skapa en bra relation till din mamma, prata om sånt ni har gemensamt och tycker är kul. Var generös och komplimentera henne för hennes figur, det är ingen idé att försöka uppfostra sina föräldrar. En vacker dag finns hon inte kvar så gör och säg ingenting du ångrar sedan.

Tjeja
2016-06-20 23:39
#2

Var "elak" då och bryt charaden! Säg som det är, "Mamma jag vet att du kämpar med detta, det lyser igenom och jag vet hur jobbigt det är. Därför vill jag du ska veta att du har mitt fulla stöd för att trivas med dig själv. Du är fin som du är och jag älskar dig oavsett om du väger 50 eller 150 kg!" Typ eller något sådant. Få henne att känna att du bryr dig om henne och älskar henne för att hon är din mamma och vill att hon ska må bra!

Ja.. var bättre än henne och visa att evolutionen går frammåt! Dvs du behöver inte sjunka till hennes mobbarnivå utan föregå med gott exempel nu när du djälv är vuxen nog att faktiskt begripa mer än hennes generation. ;-)

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anonym
Anonym
2016-06-21 00:07
#3

#1 Jo, jag försöker att ignorera hennes beteende, men känner också en stor besvikelse över att hon försöker dölja detta för mig, och tycks tro att jag inte ser det uppenbara. Det stör mig också djupt att hon, vid sin ålder, inte förstår att man "duger som man är".  Men det har kanske inte med åldern att göra…

Jag kommenterar inte vad hon äter eller inte äter, men ändå så sitter hon alltså och tvingar i sig för att jag inte ska förstå. Hela denna situation är ju konstruerad av henne själv. Jag har aldrig någonsin anmärkt på hennes utseende. Jag frågade henne däremot en gång vem som har sagt att man måste vara pinnsmal. Det skulle jag inte ha gjort. Hon blev skogstokig och så pratade vi inte mer om det.

#2 Det är knepigt att säga så till någon som så tydligt har visat att hon själv inte tycker att man duger som man är. Sådant mobbande kan ställa till med en hel del, men för den sakens skull så sjunker inte till hennes mobbande nivå.  Jag försöker intala mig själv att jag inte ska bry mig, men det är svårt.

Sindri
2016-06-21 08:42
#4

Så det beror även lite på din besvikelse över att du tycker att hon inte vill visa vem hon är inför dig? Förstår att det är svårt - man vill stå någon nära och så känner man inte att den personen har det förtroende för en som den borde.
Men - det felet ligger inte hos dig utan hos henne. Det är inte dig det är fel på. Det är din stackars mamma som har en sned verklighetsuppfattning och som antagligen har väldigt dåligt självförtroende.

Tro mig - jag vet mycket om hur det känna att vara besviken på en förälder. Det tär, och jag har varit så arg i många år på mina båda, men mest på den ena. Jag är glad att jag äntligen förlikat mig med hur den föräldern blivit, och att jag också kan respektera dennes val, och har förståelse.

Den tid som finns kvar nu vill jag fokusera på allt fint och bra, och vilka uppoffringar mina föräldrar gjort för mig och mina syskon, (vilket inte är lite) och jag vill bara känna kärlek och visa kärlek.

Allt har blivit så mycket lättare för mig nu. Om föräldern har eller levt  fel eller inte är inte så viktigt i sammanhanget. Jag är också dubbelt så gammal som du och kommer inte ha min föräldrar kvar så länge till, och jag vill verkligen inte att vi skall skiljas i disharmoni.

Din ovillkorliga kärlek kanske kan höja din mammas självförtroende?

OlgaMaria
2016-06-21 11:27
#5

Så bra du skriver Sindri! Jag valde också att förlåta en av mina föräldrar för ett svek. Jag hade kunnat älta det fortfarande, 15 år senare, men jag valde att förlåta och agera kärleksfullt. Dynamiken i hela vår familj förändrades mycket efter det. Jag kan inte se det på något annat sätt än att mitt förändrade beteende förändrade hela familjen. Alla fick bättre och respektfullare relationer åren efter det. Det är verkligen en skön känsla att känna frid med sina föräldrar nu när de blir äldre och äldre.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anonym
Anonym
2016-06-21 13:15
#6

Tack för era svar! Ja, jag känner besvikelse, eller snarare sorg, över hela situationen. Hon ser som sagt sig själv i mig, och därför ska jag också må likadant. Det är svårt att förstå, speciellt som hon behandlar min syster helt annorlunda. Jag försöker verkligen ignorera detta, men det är så påtagligt och jag blir ständigt påmind om det. Till saken hör också att hon testar mig genom att se vad jag äter och inte äter. Tackar jag nej någon gång får jag hånade blickar som att hon just kommit på att jag fortfarande bantar (vilket jag försökte dölja tidigare). Jag förstår om detta låter underligt, det är väl bara att strunta i hur hon beter sig. Att jag är vuxen nu. Men det är svårt, just för att hon fått mig att mer eller mindre avsky min kropp i så många år… Många gånger har jag ångrat att jag inte sa ifrån redan i tonåren, men inte förstod jag det då. Jag ska försöka tänka att det är synd om henne, trots all mobbning hon ägnat sig åt.

Annons:
OlgaMaria
2016-06-21 13:17
#7

Hon kanske blev mobbad ännu värre av sin mamma?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anonym
Anonym
2016-06-21 18:47
#8

# 7 Den tanken har slagit mig, men det stämmer inte med den bild jag har av min mormor. Hon var mer av en robust kvinna som inte tycktes bry sig så mycket om vad hon stoppade i sig. Hennes generation åt vad som serverades, eftersom det inte fanns något annat att välja på. Jag tror mer på "yttre påverkan" med bantningshysteri och skruvade kroppsideal som, precis som idag, kan få var och varannan att bli missnöjd med sin kropp.

Upp till toppen
Annons: