Psykisk hälsa

Självhat och nedstämdhet

2016-06-07 23:29 #0 av: Anonym

(tänkte posta på psykologi ifokus men ville gärna vara anonym då jag dels inte vill att folk ska döma mig och därmed ändra uppfattning om mig, och dels vill jag inte att man ska kunna lista ut vilka personer/vilken mottagning jag pratar om. Känns snällast så liksom)

Jag mår så vansinnigt dåligt just nu. Kan börja med att nämna att jag har en ADHD diagnos samt lider av ångest och panikångestattacker, och humörsvängningar som yttrar sig i att jag har perioder av nedstämdhet och perioder av väldigt mycket energi och lycka (är dock inte bipolär). Det sistnämnda äter jag medicin mot.

Det här inlägget kommer nog bli både långt och rörigt, jag har ingen direkt plan för vad jag ska skriva men behöver få skriva av mig och vill inte störa mina bekanta med mer gnäll.

För ett tag sedan började jag i KBT och det gick bra till en början, sen hamnade jag i en låg period igen. Då behövde terapeuten boka om tiden och tyvärr fick jag avboka eftersom jag skulle på semester. Jag fick en ny tid efter semestern och det kändes bra. Jag mådde rätt dåligt innan semester och bröt ihop några gånger men antog att det var pga stressen. Väl där mådde jag fortfarande dåligt och bröt ihop flertalet gånger, trots att jag egentligen inte hade något som stressade mig. Min kille valde tillslut att mejla mottagningen om att jag mådde väldigt dåligt och att de borde försöka göra något åt det, kanske med någon form av antidepp. Dessvärre fick han ett väldigt spydigt svar av min terapeut som dels sa att de aldrig hört om att jag mår dåligt (vilket inte stämmer, jag har lite försiktigt sagt att jag inte tycker att det är så kul om dagarna längre) och ifrågasatte om jag tog mig själv på allvar. Han blev självklart irriterad men jag valde att skicka ett eget mejl om att jag inte orkade ha kvar min tid för KBT då jag inte orkar jobba med mig själv just nu. La även upp ett scenario om hur det vore om jag kom dit. Jag sa att jag antar att jag kommer komma dit, de kommer säga att jag ska göra något och trots att jag inte tycker om förslaget kommer jag gå med på det eftersom jag har väldigt svårt att säga emot människor som inte står mig nära. Jag sa att jag mår väldigt dåligt och om de kan göra på något annat sätt kommer jag gärna dit. Jag fick bara "okej, jag avbokar tiden. Vill du ha hjälp igen kan du säga till" till svar. Detta har lett till en lång process av att försöka få ett möte med personen som äger mottagningen för att diskutera det här.

Nu till mina nuvarande problem som jag behöver få dela med mig av-
Jag vill inte leva. Jag är rädd för att dö, men jag vill inte leva. Saker är inte lika roligt längre och jag är sällan glad. När jag väl är glad är jag inte lika glad som jag brukade. Jag blir inte lycklig längre. Jag får dessutom sammanbrott hela tiden för dumma saker, som att det kanske skulle regna när jag skulle till tåget härom dagen. De enda dagarna jag inte fått sammanbrott är dagarna jag bara suttit hemma och spelat utan att göra något annat. Jag har även börjat tycka mer och mer illa om mig själv. Mina lår är stora, min mage putar, och jag har celluliter. Jag vill träna men hittar verkligen ingen ork alls. Det går bara inte. När jag tänker på att ens försöka är det som att jag blir helt tom, jag klarar inte av det. Jag känner mig misslyckad som inte klarar av att göra något och som bryter ihop för så löjliga grejer. Jag äter mycket mindre i ett försök att gå ner i vikt istället, det funkade när jag var 14. Jag känner mig även vansinnigt störig när jag söker tröst hos kompisar. Även om de säger att det är okej vet jag att de har andra människor att bry sig om men att det vore otrevligt att dissa mig när jag säger att jag mår dåligt. Jag märker att folk inte tycker om mig så mycket som jag vill tro (förutom mina föräldrar och min partner). Visst- ingen ogillar mig, men de bryr sig inte så mycket. De umgås mest med andra och jag kan inte klandra dem. Jag är knappast rolig att umgås med. Dessutom pratar jag oavbrutet och säger så dumma grejer hela tiden. 
Jag hatar mig själv. Jag hatar verkligen mig själv och vem jag är. Jag vill skada mig själv men då kommer de andra märka och allt kommer bli jobbigt så jag biter ihop- även om jag verkligen, verkligen vill. Jag vill inte finnas längre men jag vågar inte dö, så jag har inget val. Min kille och en kompis pratar om depression men jag tvivlar. Skulle jag vara deprimerad är det nog en extremt lätt depression och då kan jag bita ihop och jobba på det själv. Jag behöver inte ta tid och uppmärksamhet från någon som faktiskt behöver det. Jag försöker inte ta livet av mig och jag kommer fortfarande ur sängen- alltså är det ingen fara. Att jag saknar livslust och att jag sällan är glad är inget farligt egentligen. 

Egentligen vill jag prata med någon kompis om det här, någon som inte kommer göra allting jobbigt när vi träffas. Jag orkar inte säga allt till min partner- det blir bara jobbigt och jag vill helst inte låtsas om det här. Samma gäller mina föräldrar, de säger jag ännu mindre till. 

Jag har ingen aning om var jag kan vända mig när jag är över 18, inte försöker ta livet av mig, och min psykklinik inte lyssnar. 

Helt ärligt tänker jag rätt ofta på att ta livet av mig men jag är rädd för att dö. Jag vill inte heller lämna mina föräldrar och min kille, det vore hemskt av mig. Jag tror inte några andra hade gråtit om jag dog, men jag vill inte förstöra resten av livet för de tre som kämpat så hårt och så länge för att jag ska få någon hjälp. 

Förlåt för ett långt och osammanhängande inlägg som dessutom saknar poäng.

Anmäl
2016-06-07 23:40 #1 av: dynamitella

Jag är i en kronisk depression sen många år tillbaka. Känner igen mig i nästan allt du skriver. 
Tyvärr har jag inga tips då jag inte vet hur man klättrar ur detta. Men depression låter det absolut som.

Daniella Alexandersson - Geckouppfödare https://www.facebook.com/DynamiteGeckos

Anmäl
2016-06-07 23:47 #2 av: Elinmatsdotter

Oj är det ända jag kan skriva.. Det är som att läsa om mig själv just nu. Min situation är så lik din att det är svårt att förstå.
Allt från en kanske depression i ens egna ögon till vänner som man bara känner sig jobbig emot till att vilja avsluta livet men något tar emot ( villket e bra!).
Tyvärr kan jag inte komma med några uppmuntrande ord och tips mer än att du e inte ensam med dessa tankar och behöver du ventilera dig så stöttar jag gärna så gott det går ^^

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.