OT - Off Topic

Relation med en far som aldrig ville ha en.

2016-05-01 13:46 #0 av: Anonym

Jag väljer att dela denna historien anonym av respekt för alla inblandade.

Jag vill dela med mig min historia om att få en relation till en fader som från början inte ens trodde jag var hans barn.

Jag blev till genom ett "misstag". Man kan nog aldrig kalla ett barn ett misstag, men jag blev till genom att min far var otrogen med min mor. Eller otrogen, som jag fattat så hade min far och hans fru båda affärer på sidan om. Så det kanske är en tyst överenskommelse mellan två vuxna människor. Men jag blev resultatet mellan min far och min mor. Och min mamma valde att behålla mig, trots att hon fick en massa skit och höra en massa skit för att hon bor i en liten by.

Dock var det ett problem, det fanns två kandidater till att vara min far. Och när jag föddes på 80-talet så använde man metoden att kolla släktskap via blodgrupp. Inte så pålitlig metod. Och när min far fick pappret att han ansågs vara min far så tänkte han gå och ta livet av sig. Det var väl en otrolig skam kan jag tänka mig. Och han hamnade i förnekelse. Han kunde inte vara min far.

Nå men jag växte upp med min mamma och släktingar som älskade mig. Men jag reflekterade aldrig över att det inte fanns en far där. Det var först då jag var ca 6 år och mina kamrater undrade var min pappa var. Så jag frågade mamma, men jag märkte att det var smärtsamt för henne att prata om detta så jag gick med mina tankar i år och dar utan att säga något. Jag fick bara veta vad han hette och att han var polis.
Och varför detta var så smärtsamt för henne var nog mest för att nu hade tekniken med DNA kommit vilket gav ett mer korrekt svar och han ville göra test och ringde nu och då och ville kräva detta av min mamma och hon kände sig misstrodd.

Ja åren gick och livet knatade på. Och en dag fick jag höra påståendet att jag hade halvsyskon. Jag var väl 13 då och sa frågade mamma om detta stämde. Och ja det gjorde det. Det enda hon sa var att dom var äldre än mig.

Åren gick och min far var fortfarande i förnekelse. Och jag började umgås med en tjej som bodde rakt över från min far, detta var då jag var 18. Så min nyfikenhet växte. Och på farsdag gick jag över till han. Kanske dumt, men jag ville se vem mannen var. Och där fick jag träffa min systerson (hade tydligen varit moster sedan jag var 7 år) och min far och hans fru (japp fortfarande gifta efter alla dessa år trots det som skett) och sen satt vi och pratade ett tag och han fick mitt mobilnummer. Och han började ringa och ringa och surrade om att saker skulle lösas. Jag förstod ju inget och mamma var förbannad och kallade mig idiot som hade tagit kontakt med han. Men det var väl chock för henne. Men jag fick kontakt med mina systrar men valde att ta en paus från min far.

Åren gick och det var nästan 10 år sedan jag och min far sågs. Då jag får ett sms av min halvsyster. Min far var dålig, och för första gången fick jag höra hans önskan om att ta ett dna-test.
Och då fattade jag allt som ingen sagt. Jag sa självklart ställer jag upp. Och blir han bättre så får han gärna ringa så ska vi lösa detta.
Min mamma blev tokig på att jag gått med på detta, men sa att det är mitt val och får han ro så kan jag ta det. Det tyckte hon inte att han förtjänade dock, men det står för henne.

Han blev frisk och ringde och förklarade att han ville ha dna-test och varför. För hans bror hade blivit lurad och att han ville att det skulle bli rätt i byråkratin (han är fortfarande i förnekelse av att han är min far vill jag säga) och att vi skulle stämma fk.

Jag sa att jag går med på dna om vi beställer test från rättskemi i linköping samt att vi tar testet på samma ställe och att han betalade. Sagt och gjort så blev tid bokad på en vc. Och vi möttes. Han började gorma om sin byråkrati och att vi måste ju hitta min riktige far. Och in går vi till läkaren (min ordinarie och han såg förvånad ut då vi skulle göra dna-test, för vi är lika som bär) och tog testet. Och min far skulle höra av sig då svaret kom.

Jag hade flyttat för att studera och fick ett telefonsamtal och min far hade fått svart på vitt. Jag var hans dotter. Han hade enligt utsago blivit så paff att han hade sovit i två dagar efter svaret. Han var så övertygad att han inte var min far.

Nå men hur gick livet efter detta? Jo då, min mor har accepterat att jag har kontakt med min far och hans fru samt halvsystrar. Min far har t o m försökt få med min mamma henne till han.
Mamma brukar träffa hans fru ibland och där är det inga hårda känslor. Frun säger själv att gjort är gjort och det är inget att gräma sig över. Och hon är så kärleksfull emot mig.

Så nu känns det som att man är mer hel än innan.

Så detta är min historia om att relationer kan man få med en förlorad förälder fast det sker i vuxen ålder.

Anmäl
2016-05-01 14:11 #1 av: Hera

Härligt att du känner dig hel.

Personligen hade jag inte velat ha något som helst att göra med en person som förnekat mig hela min barndom och aldrig funnits där.

Anmäl
2016-05-01 14:16 #2 av: OlgaMaria

Tror många skulle känna så som #1 skriver men jag tycker det är så imponerande att du verkar ha tagit saker lite som det kommit och inte lagt ner så väldigt mycket känslor i allt. Du har ju vunnit många människor in i ditt liv, inte bara din pappa, genom ditt mod att gå dit. Och även om man tycker att ens pappa agerat dåligt så finns det en vits med att lära känna varandra lite för att lära sig mer om sitt "arv", och dessutom kan ju relationen utvecklas på ett väldigt fint sätt om man tillåter den att göra det, trots en superdålig början. Glad för dig att du vunnit så mycket och känner dig mer hel!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2016-05-01 14:19 #3 av: Loris M

Tack för att du delar med dig! Och så starkt och fint av dig att kunna visa ödmjukhet och bygga upp en relation med din far under sådana omständigheter. Blomma

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-05-01 14:35 #4 av: Anonym

#1 jag förstår din tanke helt och fullt. Men jag känner att jag tjänar inget på att vara arg på han. Men jag är glad att jag inte växte upp med han efter att ha hört mina systrars versioner av hur dom uppfattade sin barndom.

#2 ja det känns bra att ändå kunna ha en relation med alla inblandade i detta. Och jag känner att jag har vunnit mer med att vara öppen för alla. Vi är ju som ändå en del av varandra på många sätt. Och det är kul att jag och min far har så mycket gemensamt. Vi har liknande yrke dessutom. Och sen känner jag att visst vi hörs kanske inte så ofta. Men vi är ändå glad då vi träffas eller hörs.

#3 Ja det var så lite så. Kanske kan hjälpa någon som läser detta tänker jag. :)

Anmäl
2016-05-03 02:51 #5 av: PuffBuck

Vad fint! Tycker att du trots din ålder löst det hela på ett moget sättBlomma

Demonfox dude on the prowl! (^•v•^)/)

-Autismbuddha har ingen skam i kroppen-

Anmäl
2016-05-07 12:51 #6 av: _Fisken

Omvälvande historia och bra att det börjar lösa sig!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.