Jag fick min diagnos hösten -14 genom titthålsoperation efter att ha haft besvär med extrema menstruationssmärtor i 10 år. Det hela började när jag var 14 år och hade menstruerat i 3 år. Från ingenstans fick jag så ont att jag varken kunde sitta, ligga, stå eller gå utan att det kände som att magen skulle sprängas. Jag bokstavligt talat vred och vände mig i plågor! Det fanns ingenting som bet på smärtorna, så jag var tvungen att vara hemma från skolan (och senare från jobbet) vid mens. Jag förstod väldigt tidigt att någonting var fel, men som många andra har fått höra så "är mensvärk en del av att vara kvinna. Det är normalt". Det var först när jag hade försökt bli gravid i 3 år som jag kände att det var dags att gå till botten med det här en gång för alla. Någonting var fel.

Jag vet faktiskt inte numera om det är endometrios jag har haft eller enbart ofantligt svåra menssmärtor. Innan jag började ta p-piller så hade jag så pass svåra menssmärtor att jag brukade spy av smärta. Mina ben blev i princip "stela" då smärtan strålade ner i dem och jag brukade oftast vara hemma från både skolan och jobb för jag låg hemma i svåra kramper då ingen medicin ville hjälpa. Så hade jag det i 14 år tills jag började ta p-piller. Nu har jag endast lite menssmärtor då det mesta har försvunnit. Jag behöver inte ens ta särskilt mycket värkmedicin - endast en tablett då det är värst från att ha tagit 8-12st tabletter tidigare då det var som värst.