Det beror på hur gammal du är.
Det finns många möjligheter. Är du väldigt ung kan det bli så att du får prata med de "sociala myndigheterna", när de funnit dig.
Är du vuxen så är det ganska svårt att "gömma sig".
Ditt personnummer och dina kontantuttag från banken avslöjar allt.

Jag personligen anser att men nog bör lösa konflikten om nu en sådan finns innan man överväger att "rymma".

Det är den absolut sämsta lösningen och löser absolut ingenting.. Jag har varit med om unga som gjort det och det gör enbart omgivningen oroad men samma problem som fanns innan finns kvar efteråt. Bättre att söka hjälp och ta tag i det.

Jag är 13 år. Jag mår jättedåligt av att bo hemma då min mamma behandlar mig helt utan respekt. Idag har hon inte pratat med mig men hon visar tydligt aggression och irritation när jag är i närheten. Igår var hon dum mot mig hela dagen och skulle alltid bråka, som typ alla andra dagar.. Tänker nog ta mitt liv i stället då, mår ändå skit dåligt av massa andra orsaker, och jag vill visa henne hur jävla dåligt hon behandlat mig och hur jag vantrivts i hennes närhet, i förhoppningar på att hon lär sig av det. Hon hatar mig, jag gillar inte henne heller. Jag gör henne en tjänst om jag dör

#3 Förlåt att jag säger det, men det sägs med omtanke. Det var den dummaste lösningen på ett problem jag läst på länge. Det är dags att du slutar vara offer och framförallt väljer att vara ett offer. Du börjar med att ta kontakt med en kurator, lärare, soc eller en annan vuxen du har förtroende för och så agerar du. Du ber om hjälp och beskriver situationen. Det ger möjlighet till förändring. Du har ETT liv och du har precis börjat ditt. Du måste själv ta kontroll över det och be om hjälp. Att tycka synd om sig själv eller söka hämnd löser inget. Jag vet att det kan vara galet jobbigt med familj och jodå jag grät många gånger som ung, men om man vill förändra något så måste man göra något som hjälper.

Jag tänker inte söka någon hjälp. Den enda lösningen på mina problem är att dö, den lösningen finns inom räckhåll och jag orkar inte stå ut med problem som bara blir värre och värre hela tiden, har ingen som helst anledning att leva längre, och inte heller ork eller lust. Med ett sånt här kasst liv och en mamma som hatar en kommer man ändå inte långt. Inget kan lösa något.

När jag verkligen har ångest över någonting så kan jag tänka "om det går åt helvete så kan jag åtminstone ta livet av mig". Men det är INGEN lösning! Lösningen på problemen är att söka hjälp om man inte kan klara det själv, vilket man oftast inte kan om man mår så dåligt att man vill ta livet av sig.

Tror du inte att du kommer kunna få en ljus framtid? Var tror du att du kommer vara när du är 18? Kanske du då har lyckats flytta hemifrån till något eget. Men tills dess, sök hjälp! Situationen är inte för evigt, du kan förändra den. Döden är evig, och om du väljer den så är det en stor risk att du missar ett fantastiskt liv. Du är bara 13 år. Du har ingen aning om hur din framtid kommer att vara. Vill du inte ta reda på om den kommer vara så som du vill? Med dina drömmar uppfyllda?

Tro mig jag har unga i min omgivning som har tagit sig själva över hela världen. Blivit utkastade hemifrån,  arbetat i gruvor, suttit i små båtar över gungande hav, sett kamrater och familj dö, gömt sig i lastbilar, blivit sexuellt utnyttjade, torterade, hamnat i missbruk, har föräldrar som kastar ut dem varannan dag. Tro mig det mesta går och du har fått en gåva, vilket är ditt liv! Du har ett ansvar att inte tycka synd om dig själv utan finna en lösning. Du säger att du vill få hjälp att kommunicera med din mamma och att du  just nu inte orkar bo hemma och beskriver dina mörkaste tankar. Du ber om hjälp och inser att det här går att lösa! Det kommer att vara tufft när du är så ung att ta ett moget beslut för det är vad det är, att fortsätta kämpa när livet är som mörkast, men det är vad som gör att människan överlever. Du är född med urkrafter som du bär på. Det är dags att börja använda dem.

Men inget kommer någonsin att hjälpa. Jag tror faktiskt jag tänker ta mitt liv imorgon. Saknad och älskad av ingen. Droppen har gått för länge sedan och det är en plåga att vakna på morgonen. Allt blir bara sämre och sämre för varje dag. Jag går inte miste av något om jag dör, inte någon annan heller. Jag hatar mitt liv.

# 8 Det vet du inte innan du har försökt att få hjälp. Du är skyldig dig själv att försöka tills att det går. Ofta tror man att ingen skulle bry sig men det är aldrig fallet. Jag är säker på att din mammas hjärta skulle gå i bitar. Det skulle mitt om jag inte visste vad som pågick och det värsta skedde. Försök att lyssna till dem som har levt lite längre och kämpat sig genom mörker.

Jag vill inte ha någon hjälp av kurator, jag hatar att prata och litar inte på vuxna. Nej, hon skulle inte ens bry sig. Jag är bara en plikt för henne och så som hon behandlat mig förtjänar hon att få se att jag hellre är död än levande. Jag lovar att ingen skulle bry sig om jag försvann. Det måste varit ett misstag att jag kom till. Hon tycker inte längre om mig och det är hon bra på att visa också.

#100 Jag är hundra procent säker på att du har en tokig bild av vad vuxna är och kan vara. Prova att ringa BRIS

https://www.bris.se/?pageID=14

Du är anonym…bara gör det och låt livet ge dig chanser.

Ringa vill jag inte göra, men har ställt mig i kö till chatten nu.

När jag var liten hade jag en övertro på vuxna. Jag trodde de var hur mogna som helst, helt perfekta. Och jag ville själv vara vuxen så snart som möjligt. Idag vet jag att alla vuxna inte är mogna och perfekta (ingen är perfekt). Men det finns ändå väldigt många (en majoritet, är jag säker på) bra vuxna som är mogna och snälla och skulle verkligen bry sig om dig om de fick träffa dig. Du har råkat få en inte så bra mamma. Det är inte ditt fel. Du behöver söka hjälp och komma i kontakt med människor som bryr sig och är kapabla att hjälpa dig. För de finns! Du behöver bara söka upp dem.

#12: Jättebra!

#12 Bra! Jag hejar på!

TS, du kan prata med mig :-) skriv i pm

👍

Bravo TS, det finns ljus i mörkret, det gäller bara att ha öppna ögon.

Hur har det gått TS? Det suger verkligen att ha problem hemma, och nu är jag förvisso 20 men har bråkat hela mitt liv. Det som hjälper mig mest är att åka hemmifrån så mycket som möjligt, typ till kompisar