Annons:
Etikettpsykisk-hälsa
Läst 5117 ggr
Miowi
1/21/16, 5:25 PM

Fäster mig för lätt

Jag är en väldigt självständig person, har alltid varit. Mina föräldrar har aldrig behövt fråga om jag gjort läxan, jag har bokat tider för tandläkarbesök och tider för operation i tidig ålder så att till och med läkarna berömt mig för att klara mig så bra. Jag sliter och jobbar hårt för att kunna köpa eget, och har enkelt klarat allt jag gör utan någon hjälp (om vi bortser från mentala biten att man i vissa svåra stunder behöver stöd från nära och kära). 

Därför blir jag så otroligt frustrerad över hur lätt jag fäster mig vid killar. Mitt ex var jag med i 3 år fast jag väldigt tidigt insåg att vi inte var rätt för varandra, kunde inte ens göra slut i slutet fast han behandlade mig väldigt dåligt. Nu när jag är fri och lyckligare än någonsin och tycker det är otroligt spännande att börja prata med killar, träffa dem och uppleva hela nervösa/spännande delen av att dejta och se var de leder. Problemet är bara att så fort en kille blir svår, då måste jag ha honom - i alla fall tror jag det. Blir helt fäst vid tanken, så fort mobilen plingar till vill jag att det ska vara han. Tålamodet blir noll.

Det är otroligt jobbigt för jag vill inte fästa mig vid någon som inte fäster sig vid mig, då är tanken att man ska gå vidare just för man vill ha någon som faktiskt vill lägga tid och energi på en.

Någon som varit i liknande sits? Har ni några bra idéer på hur man faktiskt kan få sig att släppa dessa tankar om att bara vilja ha någon som är svår? Det enda jag kan komma på att jag ska göra nu är att, i alla fall i ett par dagar, ta bort alla sociala medier-appar på mobilen. Slippa se allt som folk (killen) gillar, se hur han är aktiv och inte skriver till mig osv. Bara försöka släppa beroendet av att bli kontaktad, vilket egentligen gäller alla. Får jag inte sms från någon vän på 3 timmar känner jag mig enormt ensam, så känns ju som det ligger något bakom allt detta som får mig att fästa mig vid fel killar. Jag vill bara sluta försköna tanken om att vara med en kille, som jag egentligen bara borde släppa för att gå vidare.

Annons:
Sindri
1/21/16, 6:10 PM
#1

Är inte det där också ett tecken på ditt "duktighetsyndrom"? Du har fått mycket bekräftelse genom att vara en självständig person och klara av saker själv.
Det verkar som om du behöver mycket bekräftelse - inget fel i det, men man blir lätt fången av ett beroende.

Om du kan fixa "svåra" killar, då är du också duktig. Vad händer om en kille som varit svårfångad plötsligt gör helt om och blir otroligt hängiven? Tappar du intresset då?
Bakom det kan också ligga en dålig självkänsla; en kille som gillar mig, som inte är nåt speciellt, kan väl inte vara mycket att ha.

Vet inte - men kanske kan vara nåt att fundera på. Alltid roligt att lära känna sig själv bättre!

Theleonora
1/21/16, 9:53 PM
#2

Åh, ni är så underbara! Tack Miowi för att du är så öppen och delar med dig av detta. Jag är precis som du! Och tack Sindri för ditt svar. Det slog an hos mig. Mitt prestationskrav sträcker sig ända till att få en annan människa att tycka om mig, till vilket pris som helst! Tack tack tack! 🌺 ✨ ❤️


Miowi
1/22/16, 9:10 PM
#3

#1 Blir nästan imponerad, som om du känner mig! Kan verkligen ha något med mitt duktighetssyndrom att göra, att om en kille är bra enligt "så som det ska vara" fäster jag väl snarare mig vid tanken av ett perfekt förhållande med någon som inte är som mitt ex och som .. bara är bra. Men man ska ju inte drömma om någon som inte ger den uppmärksamhet man förtjänar!

Även självkänslan kan ha något med det att göra. Förut hade jag väldigt dåligt självförtroende, idag är jag min egna lilla "drottning", kan vara kaxig och veta att jag förtjänar det bästa, men just när det gäller studier, karriär och kanske då just killar jag fäst mig vid, då är jag inte lika stark. Svåra är bara att veta hur jag ska lära mig att det är okej att inte vara nr 1 hela tiden (tänker skola och karriär nu). Och att det är okej att en kille inte faller för en, för då vill jag ändå inte ha honom!

Sindri
1/23/16, 7:45 AM
#4

#3 av: Miowi

"Been there - done that!" 🙂 

Du, och tiden, lär dig! Han finns därute någonstans, precis när du är mogen för det.

[tililili]
5/14/16, 9:16 PM
#5

Jag känner igen mig allt för väl jag med

Miowi
5/16/16, 5:11 PM
#6

Fortfarande samma problem, har nu tagit tag i mig själv och bestämt mig för inga killar - i alla fall inte leta efter någon utan lära mig att trivas med att vara "ensam" (man har ju vänner och familj så ensam är man inte ens!) så man inte blir förkrossad när det skiter sig med en kille man träffar. Får hoppas man inser att livet inte går under för att man inte träffar någon längre, för man vet ju att det inte gör det, det bara känns inte så..

Annons:
Sindri
5/16/16, 9:03 PM
#7

Du är säkert en väldigt trevlig person att umgås med. Lär dig uppskatta dig själv. Gör saker som är bara för dig, där du skämmer bort dig själv.

Innan jag träffade min man hade jag gott om tid att lära känna mig själv och fundera. Det var väldigt nyttigt. Ibland kunde jag dra ur telefonjacket (ja, det var på "stenåldern"😃) under en hel helg när jag kände att mina kompisar bara ville ut och leta efter "den rätte". Handlade god mat, lagade och dukade fint - bara för mig.

Kanske köpte hem några härliga kroppsprodukter och skämde bort mig med. (Ordet spa var inte heller uppfunnet då…)

Jag lovar - man lär känna sig själv genom att umgås med sig själv, lyssna på sig själv.

Vad vill jag - förutom att var duktig och framgångsrik? Vem är jag?

Och följden blir att när man väl träffar någon är man en mycket lugnare och tryggare person, man vet vem man är och vad man vill. Att bry sig för mycket om vad andra tycker kan verka väldigt ängsligt och osjälvständigt.

Miowi
5/20/16, 1:01 PM
#8

#7 Låter helt rätt! Jag har haft två veckor då jag helt struntat i plugget och bara gjort saker jag tycker om (äta, träffa vänner) för behövde en paus och "läka" efter senaste killen jag träffa. Har precis flyttat hemifrån och man lär sig otroligt mycket bara av det, i början är det ensamt men sen inser man att man klarar sig riktigt bra.

Som sagt, paus från killar och bara fokus på mig själv. Vi tjejer kan nog glömma bort oss själva lite för lätt ibland!

Sindri
5/20/16, 11:39 PM
#9

Roligt att höra!
Jag flyttade ensam långt, långt bort från min familj när jag var 19. Grät hela natten på tåget! Men oj, vad jag trivdes med att bo själv efter ett tag. Trodde sen att jag aldrig skulle funka att bo ihop med någon igen.

Upp till toppen
Annons: