Oj, vilken grej! Jag blev mobbad och har ofta tänkt att många av dem som mobbade inte ens fattade vad de gjorde. Tror en del av dem inte kommer ihåg. Skönt på nåt sätt att få veta att det ändå finns de som du, som minns och fattat vad de gjort och ändrat sig. 

Hoppas det går bra för dig och ditt jobb mot mobbning. Det behövs fler vinklar på det så du kan säkert bidra med mycket. Heja, och tack för att du gör det.

Jag blev mobbad ! Det skadade mig för livet ! Min värsta mobbare hörde faktiskt av sig för ett tag sen och bad om ursäkt ! Men vad spelar det för roll egentligen , han gjorde endå hela min skoltid till ett h-vete ! Och jag kommer nog aldrig förstå mig på hur det kan finnas så elaka människor . Jag är en förlåtande människa men dom som mobbar kommer jag aldrig någonsin kunna förlåta hur mkt dom än ändrar sig . Aldrig.

#2 jag instämmer helt o hållet oavsett så är min skoltid helt förstörd av mobbningen och det har lämnat djupa sår inom mig som aldrig läker 

själv är jag helt ointresserad av att höra din synvinkel som mobbare och i mina öron så låter det bara som om du tycker synd om dig själv T.S

Håller helt med #2 och #3. Det bästa mobbaren kan göra är att lämna sina offer i fred istället för att poppa upp som en äcklig gubbe i lådan och "be om ursäkt". Skadan är redan gjord och du blir inte ett dugg bättre som människa bara för att du får dåligt samvete i efterhand.

#0 Men alltså: "folk trott att jag gjort detta för att "Titta på mig jag vill be om ursäkt". Det är inte därför jag gått ut med detta. Det är för att jag anser att det är viktigt att vi vuxna står för att vi mobbat (om vi gjort det), för hur annars ska vi lära barnen att stå för deras handlingar?"

Så du står för att vara en mobbare som gjorde riktigt illamenande handlingar, men du ångrar dig inte? Alltså hallå här. Nu har jag dock inte läst artikeln i aftonbladet ellerlyssnat på p3 grejen, jag känner att jag inte vill göra det heller om det är så att du "står för att vara en människa som kränker andra individer".

Har jag missförstått dig TS?

En sak till: mobbning är den främsta orsaken till att ett barn går och tar livet av sig..

* Jag förstår att ni som själva blivit mobbade kan finna mig och mitt inlägg provocerande eller något liknande. 

*Alla de personer jag bett om ursäkt till (är ca 6-8 personer), har bemött mig positivt, vilket inte var något jag krävde då jag förstår mycket väl att de lika gärna kunde bett mig dra åt h*. Jag har sett på dem att det har gett dem någonting positivt att de fått ett erkännande av mig. En förälder till dem pratar alltid med mig när vi möts ute. Flera andra hälsar på mig och jag på dem när vi möts, vilket känns bra såklart. Även ett par, tre stycken småpratar jag med när vi ses och en annan är jag vän med idag. Jag är ju inte mobbaren jag var, vilket jag antagligen lyckats förmedla till dem. Sedan förstår jag att ni kanske inte hade uppskattat det, men de personer jag kontaktat har bemött det bra. 

*Jag tycker inte synd om mig själv, då det inte är synd om mig. Det är synd om dem jag förstörde skoltiden för, barndomen för eller självkänslan för. Jag är mycket medveten om vad jag gjort, annars hade jag inte varit så öppen med det. Jag mår dåligt än idag av vad jag gjort som barn och jag vet att många begår självmord pga mobbing, som tur är har ingen av de jag utsatte valt den vägen.

*För er kanske jag inte har mycket att bidra med, men för dagens mobbare tror jag att jag kan nå ut. 

#5 Vad jag menar är att jag står för vad jag gjort, även om jag skäms fruktansvärt för det och hatar mig själv för det. Så klart jag ångrar mig, men ska jag ljuga om mitt förflutna för det? Som mobbare inser man inte alltid vad man gör, och ibland gör man det men är tyst om det. Om jag då som vuxen förväntar mig att barnen ska berätta vad de gjort för fel, och inte gör det själv hur kan jag då förvänta mig det av barnen? 
Om jag går ut till skolorna och pratar om min tid som mobbare, så kanske det förhoppningsvis kan öppna upp iallafall EN mobbare, som kanske vågar berätta, prata om det eller sluta och en mobbare kan ju ge sig på många.

#6 provocerande eller inte .. Jag var också trevlig mot han som bad om förlåtelse ! Så du känner alla du mobbat ? Många tar livet av sig i vuxen ålder också pga mobbning i skolan och dom vart skadade för livet ! jag tex litar inte på någon , jag duger inte till , blir aldrig nöjd över min vikt , skäms för vad jag säger ofta! Det finns tusen saker jag kämpar för varje dag just pga av sånna som NI MOBBARE ställt till med ! Jag kanske är trångsynt men när ni ber om ursäkt känner jag bara att jaha allt var i onödan . Hade varit tusen ggr enklare för mig om ni fortsatte vara idioter för att ni inte kunde bättre .

#5 jag läste det inte alls så. Dock är"står för" kanske inte det bästa ordvalet här.  Kanske är "erkänner och ångrar" eller nåt sånt bättre. 

Jag tycker det är ledsamt att se så aggressiva kommentarer mot någon som erkänner sitt fel och ångrar sig, och dessutom jobbar för att ändra situationen för andra (här tänker jag på TS intention om att jobba i skolor mot mobbning)

Jag var över 30 när jag äntligen började känna mig fri från gamla mobb-bojor men det är i alla fall väldigt befriande att inte gå runt och hata en massa folk längre.

Ett bra exempel här är .. Vi hade historia om hitler vilken hemsk människa han var och hur tragiskt allt var .. Ja ni vet ! Killarna i klassen tyckte han var störtskön och började med hitler hälsningar och macherade i korridorena började skicka judejä"""L osv ! Ska man prata i skolor ska man vara föruktansvärt duktig och dessutom väldigt pedagogisk så det inte blir åt andra hållet egentligen . #8 ja jag blir aggressiv när någon drar på sig offerkoftan . Jag menar kasta en tallrik i golvet och be om ursäkt, blir den hel igen?

#9 klart man ska vara duktig för att föreläsa i skolor, men det tycker jag är en grundförutsättning. Det är ju skolornas uppgift att utvälja dem de tycker är kompetenta nog. 

Jag tycker faktiskt inte att hon tar på sig offerkoftan. Hon säger ju hela tiden att det inte är henne det är synd om.

#10 men jag tycker det då hon ångrar sig och skäms !

#9 Jag är väldigt pedagogisk då jag är utbildad 4-6 lärare och mycket van att stå inför klass. En anledning till att jag valde lärare är just för att jag vill vara med och påverka skolan för eleverna och speciellt de utsatta.

Kan säga att jag personligen blev väldigt glad och lycklig i hjärtat när en av mina mobbare en dag klev fram till mig och bad om ursäkt. Jag önskar att alla andra också hade ryggrad nog att göra det. Det tog nog runt 10 år innan den ursäkten kom, men jag anser att det är bättre sent än aldrig. Det finns så klart saker som aldrig går ur mig som är deras fel, men vem är jag att inte kunna gå vidare och förlåta vuxna människor som bara var dumma barn på den tiden. Vi vet ju alla att konsekvenstänket inte är på topp på utvecklingsstadiet i de åldrarna.

Jag vet folk som säger att de inte skulle vilja att deras gamla mobbare kom och bad om ursäkt, för att de gått vidare. Jag tycker inte alls att man gått vidare om man inte kan förlåta det gamla som varit. Och det får en heller inte att framstå som bättre.

#13 jag förlåter inte mordförsök. Ja men visst förlåter jag dig för att du stöp mig tills jag svimmande och hade inte inte överlevt om inte den snälla mannen lyfte bort dig ! Ingen fara du var ju bara 12 år ! Det spelar ingen roll om personen bet om ursäkt . Träffade även på den här personen en mörk kväll och som bad om ursäkt , jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv . Nä låt dom som blir mobbade va och som TS skriver börja redan på dagisnivå att föreläsa om mobbning

#6 Jag vet inte vad jag ska tycka ärligt talat. Jag får sånt himla obehag av mobbning, men jag förstår ju också att till exempel du har en tyngd på dina axlar efter allt illa du gjort mot andra.

Tyvärr vet jag att såna här utbildningar kan vara kontraproduktiva, samma sak med droginfo. När man berättar att "Jag gjorde så och så, på grund av att jag har haft det så eller kände så.." så finns det personer som tänker: "Så mår jag också så då kan jag gå och trycka ned den personen, eller ta den drogen.." 

Det är bättre att underivsa om hur ett missbruk eller beroende ser ut och vad det gör med individen, inte om hur droger fungerar, och när det kommer till mobbning är det bättre att ta det ur offrenas perspektiv, just för att de som kanske brukar mobba ska få perspektiv på sin handling och inse att "Sh*t, är det sådär illa de mår av det, eller är det såna där konsekvenser det kan få". Så av mitt eget intresse får du gärna, vi pm eller här, skicka ditt "program" för jag är seriöst intresserad av hur du tänker lägga upp det.

Jag tycker det är bra att ni som mobbat går och ber om ursäkt, det är ju det absolut minsta ni kan göra. Vet du idag vad det var som som fick dig att mobba?

#15
Jag förstår vad du menar och håller med. Det många glömmer är att det inte är individerna som är problemet utan grupperna och grupptrycket. Jag blev mobbad själv hela lågstadiet för att jag var kort och blev ständigt kallad "dvärg" och massa annat. I 4an blev jag utfryst av tjejerna i min nya klass och gick hem och grät många gånger för att jag kände mig så ensam. Vad gjorde jag då som 10 åring för att få det bättre? Jo, jag tuffade till mig och blev "en i gänget". Jag tog den lätta vägen och hakade på och blev den "tuffa" för att få passa in. Allt detta hände samtidigt som min pappa åkte in i fängelset 3,5 år och vårdnadstvister startade med soc etc. 
Jag svartsminkade mig och bestämde mig över en sommar "Nu jävlar ska jag bli cool". Vilket jag blev, jag var otrevlig mot läraren och tryckte ner den stackars tjej i klassen som var den enda jag hade haft som kompis tidigare.

När jag var 14 (exakt 10 år sedan den 16 nov) dog mamma i cancer och jag flyttade till ett familjehem. Där var det första gången i hela mitt liv som jag kunde få landa och tänka efter, vilket jag gjorde. Det var först då jag hade möjlighet att ta tag i mitt tidigare agerande mot andra, för innan tror jag att jag hade nog med mig själv för att kunna se på det med ett fågelperspektiv. 

och JA nu kommer alla säga: Tyck synd om dig själv då din jävel, du sätter dig bara i offerroll. Nej, Ebolaa frågade och jag svarade. Mobbare är barn som av olika anledningar gör fel val och vi kommer ingenstans att bara hata även om jag inte är rätt person här att säga det. Det känns som oavsett vad jag säger så ligger jag så mycket i underläge för vad jag gjorde som barn då mina ord bara kommer slå fel hos många av er. 

Det är ju hos MOBBARNA problemet ligger, just DÄRFÖR måste vi fokusera på mobbarna. Offren gör ju inget fel, så därför finns det inget DE kan göra för att göra situationen bättre. Vad gör barn och vuxna till mobbare, och hur ska vi bemöta aktiva mobbare? Hur ska vi förebygga mobbning?

Många skyller på skolorna, men jag tycker att det är bara halva problemet. Föräldrarna har minst lika stor skyldighet i det här. Hur uppfostrar vi våra barn och hur väl känner vi dem? Min pappa och mamma hade INGEN koll på att jag var mobbare, pappa fick en chock när jag berättade i vuxen ålder. Likaså lärarna, de visste INGENTING, för jag gjorde det utan vuxnas synhåll.

Ja när jag för ett tag sedan mötte"ledaren" i gänget som mobbade mig i 9 år så kom hon fram och kramade om mig och låtsades som att vi varit kompisar. "Kul att träffa en gammal kompis" sa hon t.om. Och jag kände starkt obehag men spelade ändå med, låtsades glad och svarade vänligt fast jag kokade inombords.

Men idag vet jag att hon inte har det så lätt. Hon har drabbats av en stroke och måste ha assistenter i sitt hem varje dag. Och "elak" som jag är kan jag inte låta bli att känna en viss skadeglädje.

Jag tycker det är starkt av dig att komma ut med att du var mobbare. Jag har varit mobbad från första dagen i skolan till 2an på gymnasiet. Det var inte alls roligt men för MIN skull har jag gått vidare. Jag är inte kvar i all misshandel som skedde utan jag lever nu. Visst har jag svårt att lita på folk fortfarande men jag tror i många fall att mobbaren också mår dåligt och ger sig på andra.  Jag har träffat några av mina mobbare, en fick jag en ursäkt från , en annan såg jag sitta på en bänk och drack . han hade blivit en A-lagare.  Tyckte så synd om honom för han måste mått något fruktansvärt han med. 

Mobbing är aldrig okej oavsett!

Det här är knepigt. Självklart är det bättre om den som har gjort något fel kan bli medveten om det, erkänna det, och bestämma sig för att försöka bli bättre, än att den fortsätter hävda att det den gjorde var berättigat. Det kan också vara bra att använda erfarenheter från någon som varit mobbare för att förstå hur man blir det, och använda den kunskapen för att förhindra att det sker med andra. Det kan dessutom vara väldigt värdefullt för mobbaren själv att försonas med sig själv och sina handlingar.

MEN! Det är inte schysst att dra in sina offer i den processen, särskilt inte om det bara handlar om att lätta sitt eget samvete och känna sig bätte. För den som blev mobbad är det en väldigt pressad situation att plötsligt stå med sin gamla mobbare framför sig, som dessutom ber om förlåtelse. BER om. Men den mobbade kanske inte alls är redo att ge dig någonting, allra minst förlåtelse. Samtidigt finns en social press att acceptera en ursäkt och ge andra förlåtelse när de ber om det. Föreställ dig en situation där den mobbade säger "nej, jag förlåter dig inte" och går därifrån. Skulle det verkligen vara helt ok, eller skulle den riskera att framstå som  långsint och grinig? Skulle du, helt ärligt, inte bli liiite liiite sur över att få ett sånt svar när du bemödat dig om att söka upp någon och formulera en ursäkt? I så fall gör du det av fel anledning.

#19 Självklart skulle jag INTE bli sur, vad har jag för rätt att bli sur?
Jag ber ju om ursäkt för att jag vet vad jag gjort, och då är jag den sista på jorden så får kräva något i gengäld av mitt fd offer. 
Ni får prata för er egen del, men jag vet att mina fd offer fått något tillbaka av mitt erkännande. Det är för deras skull jag bett om ursäkt, och som sagt har jag bara fått genuin positiv respons.

#20 Det är ju bra om alla du bett om ursäkt har tyckt att det har varit bra och kunnat genuint acceptera din ursäkt, och inte bara svarar så av artighet fast de egentligen tycker det är jobbigt. Det borde vara rätt svårt att veta.

Jättetråkigt att höra hur de som har blivit mobbade saknar förmågan att förlåta. 

Jag själv blev mobbad hela lågstadiet men jag skulle aldrig få för mig att vara elak mot mina mobbare om de skulle plötsligt inse vad de har gjort och vill be om förlåtelse. Aldrig i livet att jag skulle vilja sjunka till den nivå de brukade vara på en gång i tiden. Jag vill vara bättre än sådan.

#22 På vilket sätt är det samma nivå som mobbing att inte vara redo att förlåta den som gjort en illa? Det är ju inte som att man själv gör den f.d. mobbaren illa på något sätt.

Jag tycker inte man är skyldig sin mobbare någonting alls. Många som blivit mobbade har gått vidare, reparerat sin självkänsla, och struntar fullständigt i mobbaren numera. Ska den då plötsligt dyka upp och be om att den mobbade ska hjälpa den att själv känna sig lite bättre för att den nu plågas av sina (befogade) skuldkänslor?
Sen om en del kan vara så storsinta att de kan bjuda på förlåtelse och försoning så är det väl fint, men det är inte rätt att skuldbelägga de som inte lika enkelt går vidare från att kanske ha fått sitt liv förstört. Mobbing sätter väldigt djupa spår i hälsan även som vuxen (finns studier på det).

Som sagt, den som mobbar mår ofta dåligt själv och kan behöva hjälp både med orsaken till det och att försonas med det man själv har gjort, men jag tycker man ska vara VÄLDIGT försiktig med att involvera den man mobbade i sin egen läkningsprocess.

(Jag har inte själv blivit mobbad, for the record.)

#16 Så du blev en av dem som "återtog makten" genom att gör likadant mot andra. Det är inte ovanligt faktiskt, det är ju så att om man har blvit kränkt så finns det en risk att den personen kommer kränka andra. Det är ju en värdighetsfråga i kränkningar..

Jag har skrvit ett arbete om mobbning, och inriktade mig på varför skolor sällan använder lagen för att förflytta en elev som "stör ordningen" eller mobbar. Skolor och Friends avråder förstås detta, eftersom man ska kunna  hantera det via skolan. 

Precis som du säger är mobbning en vuxenangelägenhet och man ska aldrig lägga ansvaret på den som blir utsatt eller på att klasskamrater ska ingripa, utan den som mobbar måste ansvariggöras och samtidigt behöver man ha föräldrarna med på tåget. Och här är det igen, många av de som mobbar gör det för att de själva blivit kränkta, till exempel av sina föräldrar. Och dessa föräldrar förstår sällan allvaret i det hela, därför är det viktigt att man ger insatser till en sådan familj. Så att man ger föräldrarna stöd i sin föräldraförmåga, och att den unge som utsätter andra får ta itu med sina känslor och så…

Och den som blir utsatt får ju sin självkänsla förstörd, vissa som har blivit mobbade länge "internaliserar" bilden som mobbaren mer eller mindre bankar in i dem, så att de typ känner att de inte är värda något annat än att bli mobbade och utsatta. Så, mobbning är inget att leka med nej…

#21 Det är hur vissa här skriver till ts som jag reagerar på. Det är väldigt aggressivt och inläggen innehåller ingen förståelse. Jag tycker det är tråkigt och onödigt. Jag tycker inte att man vinner något på att vara på det sättet.

Jag måste även säga att jag känner mig lite utsatt att ens skriva om saken för det känns som om de som har blivit mobbade kan komma att bli lika fula och aggressiva i tonen mot mig själv.

Jag är väldigt mycket för förlåtelse. Jag har förlåtit många människor som har varit elaka mot mig. Visst, man behöver inte göra det men man behöver inte heller hålla på som vissa här och bli otroligt aggressiv. Jag förstår att en del här har blivit utsatt för hemska saker, det har jag själv också blivit utsatt för men det är aldrig en bra ursäkt för att själv börja hacka på andra och ifrågasätta deras motiv.

Denna skadeglädje som också diskuteras en del är väldigt skrämmande också. Blir de mobbade människorna så pass okänsliga och hämndlystna? =/

#25 precis min känsla också! Jag har på senare år förstått att några av mina mobbare hade väldigt taskiga hemförhållanden och svåra familjesituationer. Några var bara dumma, men hade kanske ändå sitt att kämpa med, sånt som inte syns. Det har hjälpt mig att bearbeta och komma vidare och faktiskt, glömma lite av det. Om nån kom fram till mig och bad om ursäkt skulle jag nog inte kunna svara, "det är ok det gör inget", men kanske snarare nåt i stil med " tack, det är skönt att höra att du har insett vad du gjorde".

Jag är inte ts.

Fyfan om någon av mina mobbare skulle komma nu flera år senare. Jag vill aldrig mer se deras ansikten. Ett förlåt tar inte bort alla år av smärta.  Det hjälper inte ett skit. Det är redan försent.

Jag förstår alla som skulle känna sig arga och ännu sämre om mobbarna dök upp för att säga förlåt.

Jag vet inte om jag är för "snäll" för mitt eget bästa, men jag ser på det som så att jag snarare tycker synd om mina mobbare. Det låter jättefel, jag vet. Men jag menar inte att de är offer eller så. Menar bara att jag tycker synd om dem för att de är så omedvetna, ignoranta och så vidare. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Kanske det är att göra dem till offer i alla fall, i så fall behöver jag ändra min syn. Om den person som mobbade mig mest skulle kontakta mig för att säga förlåt så skulle jag åtminstone finna ett slags tröst i att han inte är så elak idag utan har mognat. För mig handlar det om att gå vidare, och fokusera på nuet, och inte låta det som hänt tidigare definiera mitt nutida och framtida liv. Går man runt med ilska o.s.v. över vad som tidigare har hänt så kommer man aldrig må så bra som man kunde ha gjort. Man bör dock inte tränga undan smärtan, stänga ute den. Man måste bearbeta den för att sedan kunna släppa taget. Kunna leva med faktumet att man blivit mobbad, utan att få en massa ilska inom sig när man blir påmind om den, att i så fall bara kunna tänka "jag hade det verkligen hemskt då" (eller nåt) och direkt efter tänka på nåt annat och fortsätta med det man höll på med istället för att börja älta kring det.

Jag kan dock ibland få negativa känslor när jag av någon anledning tänker på hur konstant rädd och ångestfylld jag var i grundskolan. Känslan av att ha social fobi är en av de saker som jag är mest rädd för, och jag har antagligen inte kommit över det helt, för jag rädd för att få social fobi igen någon gång, att känna mig så begränsad. Men jag är rätt säker på att jag idag är stark nog att säga ifrån om någon skulle behandla mig illa. Är dock inte alltid som jag har lätt att märka när jag är "översnäll" och låter andra styra och ställa så att det går utöver mig själv. 

Att bearbeta det som hänt tar tid, och kanske mobbare gör bäst i att vänta ett tag tills man är mer mottaglig för deras förlåtelse, eller åtminstone deras försök att få förlåtelse. Vet inte, kanske man kan gå vidare helt utan att förlåta dem… Men om man inte kan det så bör man åtminstone förlåta för sin egen skull.

Jag har blivit smått mobbad under hela min skoltid fram tills nian och kommer aldrig någonsin förlåta mina mobbare fastän till och med mina närmsta vänner är kompisar med dom. Aldrig att jag kommer förlåta dom. Har fortfarande ärr från dom och har fortfarande väldigt låg självkänsla och har utvecklat social ångest. Även fast jag aldrig blivit slagen eller utfryst så har blickar och menande ord satt sig kvar i mitt huvud och jag har aldrig kunnat gå utan att dra in magen eller kunna ha på mig jeans och ett linne fastän jag aldrig någonsin har vart tjock. Så förstår inte att folk som blivit så mobbade att de gråtit och mått väldigt psykiskt dåligt kan förlåta sina mobbare.

Det här med mobbning är svårt därför att det drabbar en människa och ingen människa reagerar likadant som någon annan. Visst kan vissa tycka att det kanske är skönt att få höra ett "förlåt" från sina mobbare men det beror ju på hur personen har hanterat att bli mobbad. Man måste ha i åtanke att det i värsta fall kan gå åt helt andra hållet, att någon som inte alls har hanterat vad de gått igenom och som kanske mår väldigt dåligt blir påtvingade kontakt som de mår ännu sämre av och sådana saker kan leda till enormt stora konsekvenser.

Frågan är ju varför man som mobbare känner att man ska komma tillbaka flera år efter man mobbat någon och be om ursäkt? Är det för att man har dåligt samvete och vill lätta på det? I s fall så borde man nog verkligen tänka en gång extra för då grundar det sig i väldigt egoistiska känslor. Jag mår dåligt av vad jag har gjort och jag vill må bättre genom att återigen sätta någon i en situation som jag inte vet hur de hanterar. Nu vet ju inte jag hur TS har gått till väga när hon tog kontakt med de hon mobbat.

Jag hade tur antar jag. Jag blev mobbad i 5 dagar innan jag vågade berätta för min mamma samtidigt som en annan klasskamrat berättade för sin mamma som ringde till min mamma. Jag hade även tur att min skola tog det på största allvar och att jag aldrig blev mobbad igen. Mina mobbare var klasskamrater som jag hade sett som några av mina närmaste vänner i 5 år och som efter det som hände och de bett om ursäkt agerade som om inget hade hänt, allt var bra. Men jag mindes och jag hade, och har kanske fortfarande till viss del, väldigt svårt att lita på personer efter det som hände. Jag väntade alltid på att vänner skulle vända sig emot mig, jag kände mig aldrig trygg med andra personer. Jag lärde mig att den enda personen jag kunde lite på var mig själv. Allt detta på grund av 5 dagar, fem ynkliga dagar när jag var 15 år. Jag har ingen kontakt med dem idag eftersom jag har flyttat runt en del. Men så i förra månaden så träffade jag en av dem via jobbet och min första instinkt när jag insåg vem han var, innan han hade förstått vem jag var, var faktiskt att gå därifrån. Nu gjorde jag inte det, det handlade ju om att göra mitt jobb. Men visst kändes det konstigt när han pratade på om hur kul vi alltid haft det när vi växte upp. Vad jag menar med allt det här babblet är att jag hade tur, jag fick hjälp och fick hjälp snabbt och egentligen så känner jag varken hat eller avsky eller några starka negativa känslor mot mina mobbare. Men ändå finns det en känsla av obehag längs inne i själen. Så jag kan föreställa mig hur någon som har blivit mobbat år ut och år in känner det när en av dessa mobbare dyker upp i personens liv.

Jag fattar inte ens varför en mobbare får utrymme i media för att prata om sin upplevelse. Ska vi börja ha uppslag i tidningarna med rubriken "Jag misshandlade min fru, nu skäms jag." Eller "Här är min historia som våldtäktsman." Ge platsen till offret istället. Som är oskyldig och överlevt något grymt.

#31 Fast många mobbare går också igenom något hemskt. Jag föredrar att jag blev mobbad i skolan än att ha ett hem fullt av misshandel, droger, alkohol, dödsfall och ett hem utan pengar.

Jag tvingades av mina lärare och mina föräldrar att umgås med min mobbare både i skolan och på fritiden. Sa jag ifrån att jag inte ville umgås med henne så blev jag utskälld. Vissa kan gå ifrån sina mobbare, men inte jag. Hon är inte medveten om att hon plågat mig så rejält som hon har gjort. Från dagis till 7 klass "umgicks" vi typ varje dag. Sen hittade hon ett gäng som fick henne att slå slint helt. Fick ångestkänslor när jag fick reda på det åratal efteråt. Jag visste att det var mitt fel. Skulle hon säga något idag så skulle jag trycka ner henne ordentligt. Tur för henne att hon är trevlig när vi springer på varandra. Skulle hon från botten av sitt hjärta säga förlåt, så skulle jag må bättre, men inte förlåta.

#32 Absolut kan även mobbare må dåligt. Men varför låta offren genomlida all ångest och alla minnen en gång till? Jag anser att även mobbare ska få hjälp och det är viktigt att gå till botten med varför någon mobbar. Men att därifrån gå till att dra upp allt som hänt en gång till, eller kanske flera gånger till hjälper ju varken mobbaren med dess känslor och i många fall inte offren heller.

Som någon som både har blivit mobbad och haft missbruk, dödsfall, ont om pengar och allt som kommer med det hemma så kan jag säga att jag faktiskt inte kan säga att det ena är värre än det andra. De ger båda men för livet och de ställer till så enormt mycket för de människor som drabbas.

#32 Jag tycker att de mobbarna som behöver hjälp ska få det. Absolut. Men jag tycker inte att deras skam eller skuld ska gå ut över offret.

#31 Det är inte samma sak då mördare och våldtäktsmän är vuxna människor och mobbare (i det här sammanhanget) är barn. 
Jag försvarar inte vad jag gjort, men många verkar se den vuxna jag som mobbare, fast det var en 10-14 årigt barn som utförde dåden. Just därför är det också viktigt att lyfta fram mobbarna då det är barn som många gånger är förövarna.

#36 jag hade dött om inte en farbror kom och lyfte bort min största mobbare då och han var barn ! Men han kanske inte är en mördare om jag nu hade dött eftersom han är ett barn ? Sen tycker jag inte man kan skylla på kass uppväxt då flera av min kompisar levt i missär , alcolister , missbrukare , osv osv och dom har endå inte mobbat ! Enligt min åsikt bör man veta vad man håller på med när man är 14 ! När man får en människa att börja gråta och endå fortsätta ????? Det är galet !

#37 Jag skyller inte på taskig uppväxt då jag inte tror det har så mycket med det att göra. Jag tror det är gruppkonstellationerna och attityden hemifrån som påverkar. Ja, det är galet att fortsätta. Det är galet att ens börja.

#38 jag har inte sakt att du gör det ! Men såg i tråden någon aom skrev om det ! Men fortfarande om någon mördarn någon fast det bara är ett barn som mördar är den då inte en mördare bara för att det är ett barn?

#36 Jag förstår vad du menar och till viss del är det bra att den mobbande ungdomen får berätta om sitt. Men du är inte ett barn. Du är en vuxen människa som tar plats i media. Plats som kunnats ge till de som faller offer och lever med detta. Som jag ser det: om du verkligen bryr dig om de mobbade, och om de som mobbar (som vissa har det väldigt svårt i andra sammanhang), varför tar du inte tag i DOM? Varför hjälper du inte till att stoppa den mobbning som pågår just nu, genom till exempel olika organisationer. Nu kanske du redan gör det, jag vet inte. Istället så söker du upp oskyldiga människor som försöker glömma ditt namn och ansikte, tvingar dom att se på dig igen och känna ångesten, så att du kan se dig själv som 'en bättre människa'. Och på det så gick du ut i media så att dom efteråt kan få läsa om det och tänka på dig igen. Nej, jag tycker bara allt låter lite själviskt.

#40 men vadå, det är ju det hon vill göra, alltså ta tag i mobbarna. 

Dessutom är det tämligen vanligt förekommande att f.d nazister går ut i media och pratar om sin omvändelse, och hur de nu arbetar aktivt mot nynazism i f ex skolor. Varför skulle inte mobbare kunna göra detsamma?

#40 Det gör jag ju, jag bryr mig mer än vad ni kan tänkas förstå.
Sedan har vi olika synsätt på hur man hjälper, eftersom vi varit på olika sidor av myntet.
Jag utbildar mig till lärare just för den sakens skull, bl.a. att hjälpa.
Jag går ut i media då jag blir hatad av halva befolkningen just för att JAG tror att det gör skillnad. Jag blev erbjuden att vara med i programmet vardagspuls men tackade faktiskt nej eftersom det varit sjukt tröttsamt och jobbigt att vara en "offentlig" person och berättat min story om och om och om igen. Många verkar tro att jag gjort detta för att bli "känd", vilket inte alls stämmer då jag helst vill bara vara privat och leva mitt liv. Det är folk som hört av sig till mig och sagt att de blivit inspirerade etc och tackat för att jag öppnar upp för diskussion på ett annat plan. 
Jag ska dessutom börja föreläsa så fort jag fått mitt barn och varit mammaledig.

Jag förstår att det är svårt för er som blivit mobbade att förstå hur en mobbare eller fd mobbare resonerar etc. JUST DÄRFÖR är det också så viktigt att f.d mobbare kan gå ut och väcka diskussion och beröra på sitt sätt. 
Jag som varit mobbare vet mer hur och varför man mobbar, oavsett hur illa du/ni tycker om mig så är det ett faktum att min erfarenhet kan göra skillnad hos dagens mobbare och utsatta. 

Jag vet själv hur det var i skolan om någon f.d mobbad kom och föreläste, det var inget som bet på mig. Varför? Jo för att jag kände inte igen mig i personens berättelse och kunde inte relatera till mig själv, eftersom jag inte var något offer. Det hjälpte och berörde säkert offren och de "neutrala", men mig som var förövaren bet det inte på vilket borde vara fokuset. 
Om jag kan nå ut till mobbare i skolan, så de känner att de kan relatera till mina erfarenheter så tror jag även att jag kan bidra till deras egen medvetenhet.

Jag vill inte vara sån, men det är nästintill omöjligt att stoppa mobbingen om man inte har förståelse för VARFÖR och HUR en person börjar mobba. Sedan om man inte bryr sig för att "det är idioter iallafall", ja det förstår jag, men det lär tyvärr inte hjälpa någon om vi endast håller oss till ena sidan av myntet.

#42 Jag kan förstå att du vill hjälpa genom att berätta, jag kan till och med förstå att du gick ut i media. Men jag förstår inte varför du sökte kontakt med de som du mobbat personligen. Du valde att sätta dem i en situation som du inte hade en aning hur de skulle hantera eller hur den skulle få dem att må. Du säger att det gick bra, i alla fall så långt som du vet. Toppen. Men saken är att det kunde ha gått väldigt fel. Inte bara det att du kunde ha blivit kallad fula namn, du kunde ha gjort stor skada hos de här människorna.

Om man nu ska agera för att läka sår och för att mobbade ska få ta tillbaka lite av den "makt" som en mobbare tar ifrån dem så ska man ju lämna beslutet till dem. Speciellt eftersom du gick ut i media och blev en offentlig person så är det inget större problem. Du hade lika gärna kunnat säga förlåt via media eller socialamedier och berättat att du verkligen ångrar vad du gjorde när du var ung och att du väldigt gärna får kontakt med personerna för att be om ursäkt till var och en men att det är upp till dem om de känner att de vill ta kontakt. Då hade du gett bollen till dem, de hade kunnat besluta om de ville ha kontakt med dig, de hade kunnat förbereda sig och fått tid att bearbeta det här.

Vad jag försöker säga är att det finns så många andra, förmodligen mer skonsamma, sätt att söka kontakt om man nu tvunget ska söka kontakt.

#43 Vi har olika uppfattningar om det där. Det hade inte känts äkta eller "modigt" om jag bad om ursäkt via medier. Samtidigt är det många som tror att det är därför jag gått ut i media, för att be om ursäkt via den vägen, och tänk vad många som tycker precis tvärtemot dig, att det är fegt och oärligt och endast ett trick för uppmärksamhet. Jag kan inte lyssna till alla era röster, för ni är oense om så mycket, jag lyssnar på min inre röst och vad jag tror är bäst då det är jag som ska stå till svars för det, inte du eller någon annan. Det är mitt val hur jag går till väga. 
Jag säger inte till dem: "Hej, förlåter du mig?"

Jag har sagt ungefär: "Hej, jag vill bara säga att jag är medveten om vad jag gjort mot dig, och jag ångrar mig och mår väldigt dåligt över vad du fått gå igenom tack vare mitt agerande. Om jag hade kunnat gjort det ogjort hade jag gjort det alla dagar i veckan. Förlåt för vad du fick gå igenom. "

Det har mest varit ett erkännande från min sida, och första gången jag gjorde detta sa han inte ens "jag förlåter dig". Det han sa var "Tack!" och inget mer, men de orden var det verkligen någonting bakom då jag såg hur hela han kunde andas ut för minuten innan hade han spänt sig när han fick syn på mig. Men från den stunden visste han att jag aldrig mer skulle ge mig på honom. Efter det gick han hem och berättade för sin mamma. Detta vet jag eftersom hans mamma bara dagar efteråt gick fram till mig för första gången någonsin och tilltalade mig och frågade om hur jag mådde etc. Hans mamma hade under mobbningen försökt få mig att sluta etc, så hon visste mycket väl vem jag var. Idag pratar vi jämt när vi ses. Så vad ni är säger så kan ni aldrig få mig att ångra att jag "bett om ursäkt". Det var rätt sak att göra. Jag kräver aldrig att de ska förlåta mig, för det handlar inte om min förlåtelse, det handlar om att de ska veta att de inte behöver bli illa till mods i mitt sällskap med rädsla för att jag ska ge mig på dem och de ska veta att jag VET att JAG gjort fel mot dem.

#44 Enligt mig är det ointressant att vissa skulle tycka att det var fegt att inte ta direkt kontakt. Det hade varit skonsammare för de drabbade och jag anser att det är det man måste prioritera före allt annat i ett sådant här fall.

Som sagt det gick bra för dig, skönt att de du har mobbat tyckte att det var positivt. Men innan du tog den kontakten och såg resultatet så kunde du inte veta hur det skulle drabba dem. De flesta mobbare vet inte hur offren påverkas. De vet inte om det är något som den mobbade kommer över och kan lägga bakom sig efter en vecka. De vet inte om offret 25 år senare fortfarande går i terapi och har enorma känslomässiga sår av vad som hänt. Man kan heller inte veta vad annat som har hänt i personens liv och som kanske händer just nu.

Säg att personen som blev mobbad hade jätte svårt att komma över det som hände, de har kanske inte fått hjälp att bearbeta det eller vet inte hur de ska göra det. De mår dåligt av blotta tanken på det som hände för 30 år sedan och har svårt att lita på andra människor och kanske kämpar mot depression. Säg sedan att den här personen mister en närstående, kanske sin mamma eller man eller hunden. Två dagar senare tar du kontakt och vill bekräfta att du gjorde fel. Hur tror du att personen mår i en sådan situation?

Man vet aldrig hur en främmande människa mår eller vad som pågår i deras liv. Därför är det vanskligt att ta upp känsliga ämnen innan man vet något om deras liv. Det är en hemsk tanke men hur hade det känts om en av personerna du sökte upp inte orkade gå igenom alla känslor som du kanske rörde och och beslutade att ta sitt liv? För de som säger att det inte är realistiskt så kan jag säga att det kan krävas väldigt lite för att ge någon en sista känslomässig knuff om de redan mår dåligt.

#44 Det var rätt sak att göra. För dig.

Undra varför vissa människor blir mobbare egentligen. Visst skulle man kunna förklara det med grupptryck och dåligt mående men samtidigt så finns det OTROLIGT många människor som haft det fruktansvärt och ändå inte tagit ut det på andra. Om jag ska vara helt brutalt ärlig så anser jag  att det är det yttersta tecknet på svaghet.  Tänk om alla mobbade skulle agera på samma sätt. Vilken hemsk värld vi skulle levt i då.

Jag skrev ett väldigt långt inlägg här men jag raderade allt.
Jag ska inte sjunka till min barndoms mobbares nivåer.
Kan bara konstatera att det gått bättre för mig än för dom i livet. Det räcker för mig. :)

Det är INGET barns fel att mobbning förekommer, utan det handlar om vuxnas oförmåga att vara närvarande, att lära barnen hur man ska vara mot varandra, finnas till hands när det blir fel och visa om och om igen (för fel blir det - det handlar om gruppdynamik och våra biologiska flockdjursbeteenden), och naturligtvis FÖREGÅ MED GOTT EXEMPEL. Sluta skuldbelägga barn för mobbning..

När börjar man se personer som förmögna att ta ansvar över sina egna handlingar? Om man fokuserar på konsekvenstänkande så ska ju 15 åringar kunna ansvara över att bli gravida så då anser jag att man ska kunna ta ansvar över hur man beter sig emot andra också. Självklart kan man finna orsaker på många håll, och när barn mobbar varandra är det ju uppenbart att vuxenvärlden brustit men det tar inte bort faktumet att många barn och vuxna inte trycker ner andra ändå.  I #47 pratade jag om människor generellt och inte om barn specifikt. Jag tycker att det är intressant att det är så olika, och tror att svaret ligger lite djupare än endast gruppdynamik och uppväxt. Två syskon kan exempelvis behandla människor väldigt olika trots att de växt upp i samma miljö och lever i snarlika, om inte samma grupper. Skuld är en sak men orsaken är det som är mest intressant enligt mig och när man pratar om handlingar som allvarligt skadar andra människor så anser jag att det är tecken på bristande grundläggande empati. som för mig en stor svaghet. Nej detta skulle jag självklart inte säga till ett barn som mobbar, men visst skulle funderingar i mitt huvud uppstå, framför allt eftersom jag är intresserad av pyskologi och tycker det är spännande att läsa om varför människor blir kriminella exempelvis. Man kan ju ha de oerhört bra, bra familj, god ekonomi mm och ändå göra fruktansvärda saker vilket tyder på att svaren måste sökas djupare också. 

Med det sagt tycker jag att det är jättebra att ts idag engagerar sig i att motverka mobbing idag :)

Jag tror att det är viktigt att skilja på skuld och ansvar. Det är viktigt att mobbare tar ansvar för det de gör, men det innebär inte att man måste skuldbelägga dem. Men om man inte tar ansvar så är det svårt att ändra sitt beteende för hur ändrar man något man inte erkänner?

Mobbare mobbar för att vinna respekt hos människor som kommer att spela en minimal roll i deras framtid. De har ingen koll på vad som är viktigt i livet eftersom att föräldrarna inte lär dom det. Idag växer barn upp med surfplattor som föräldrar för att det är jobbigt att behöva umgås med sina barn. Och barnen lär sig att det bara är det materiella som betyder något och empati kan andra hålla på med. Man kan ju hoppas på att det kommer en dag då de "tuffa" står upp för de svaga. Men jag antar att charterresor till ett annat solsystem kommer att vara vanligare än att det händer. Ingen föds ond, det är omgivningen som gör människan sådan.

#50 Jag förstår ditt resonemang men det är även mer komplicerat än att man brister inom empatin. Folk som inte mobbar eller aldrig har mobbat kan omöjligt veta vad som får en person att mobba. Jag själv var 90% av tiden en tjej som stod upp för de som råkade illa ut. Det var faktiskt till och med så att jag försökte stoppa mobbingen många gånger mot vissa personer (inte mot dem som var mina offer dock). Jag var den i klassen som umgicks med ALLA, jag tillhörde ingen grupp och tyckte om alla och ville att alla i klassen skulle bli sedda. En gång stod jag upp för några killar i klassen som blev utsatta av en annan grupp mobbare, jag stod där själv mot 5 tjejer som skrek på mig non-stop i 1 h innan jag inte orkade längre och sprang hem. Hade jag brist på empati? Nej, helt ärligt anser jag mig själv som en person med mer empati än genomsnittet. Jag har ALLTID brytt mig om folk och alltid varit den vän som man kunnat vända sig till och prata med. ÄNDÅ mobbade jag själv.

Jag ska berätta VARFÖR jag mobbade: Själva uppväxten har inte jättemycket med det att göra, men som vuxen har jag analyserat och reflekterat massor och vet varför det blev som det blev. Jag hade en väldigt trasslig uppväxt med en missbrukande pappa, och min trygghet blev min barndomsvän. Jag kunde alltid springa till henne när min pappa drack, hon och hennes mamma var min fasta grund. Jag har känt henne sedan jag var 1,5 år och hon är 1 år äldre än mig så jag har sett upp till henne, dels för att hon varit äldre men främst för att hon varit min fasta grund. Jag har alltid älskat henne och uppskattat henne mer än vad hon gjort med mig, vilket inte är konstigt eftersom hon var så mycket mer än en vän. 
Jag blev själv mobbad i låg- och början av mellanstadiet för att jag var kort. Sedan blev jag utfryst i 4an för att jag inte passade in med de andra tjejerna i klassen. Samtidigt blev min äldre vän kaxig och började vara elak mot vissa personer. Jag hakade ALLTID på, vad hon än gjorde då jag såg upp till henne och var livrädd för att göra henne besviken.  Alla personer jag mobbat, har varit med den här tjejen, jag var inte stark nog att gå emot henne. Dessutom märkte jag att när jag blev hård så blev jag även mer accepterad vilket bidrog till att jag fortsatte att vara elak även fast min vän inte var med. 

Jag har pratat med henne om det idag, och hon är också medveten om att hon varit mobbare. 

Som mobbare inser man inte alltid att man går för långt. Exempelvis: En person stör på lektionen, man ber personen vara tyst men hen lyssnar ej. Man tjatar och tjatar och tillslut så börjar man bli arg och slänga ur sig dumma kommentarer, det kan även fortsätta på rasten. Man går till en kompis och berättar hur "jävla störig" den personen är, så kompisen hakar på, varje gång man ser personen slänger man kanske ur sig "jobbiga jävel, är du tyst äntligen" och helt plötsligt har man förvandlats till mobbare. Detta var bara ett exempel, men måånga av de offer jag haft har börjat med att man tycker sig ha "anledning" till att säga något elakt. Sedan i efterhand har man kommit på "Men herregud, jag mobbade ju faktiskt personen, blev övergick till mobbing"

Det jag menar är att en mobbare är inte elak 100% av sin vakna tid, av egen erfarenhet. Jag pratar inte för alla mobbare, men jag vet själv hur jag var. Jag förstår att det måste vara väldigt svårt att vara objektiv om man själv blivit utsatt, och självklart ska man få vara arg och besviken på sin mobbare om man nu är det. Mobbning är alltid fel, men det är mer komplicerat än vad man kanske vill tro än att personen i fråga är ont eller psykopat.

#53
Bra inlägg. Men i min värld så var det mobbarna som höll på att stöka på lektionerna. De mobbade försökte bara plugga eller satt tysta. Men jag antar att det är olika från skola till skola.

Jag är inte ts.

Min uppväxt sög med och var jobbig inte mobbade jag andra för det. Sämsta ursäkten.

#55 Det är ju olika från mobbare till mobbare och skola till skola. Alla är ju individer och fungerar olika. Jag vet bara hur jag själv var, och det är det enda jag egentligen kan utgå ifrån. 

#56 Det är ingen ursäkt, man kan aldrig ursäkta sig för att man mobbat. Det är en anledning. Dock menade jag även på bestämt att det faktiskt låg så mycket annat i det än att ha en "sugig" uppväxt. Ingen uppväxt är den andre lik, så även om båda haft det tufft betyder ju inte det att du kan sätta dig in i allas uppväxt. Men som sagt, det finns inga ursäkter, för jag är medveten om att jag gjorde fel och gömmer mig inte bakom någonting. Det jag gjorde är inte mindre fel bara för att jag hade dålig uppväxt, men det kan finnas anledningar till att man hamnar fel.

#57 Som jag skrev ovan så handlar det inte om att lägga skuld på någon utan att ta ansvar. Man kan inte ta ansvar för något om man använder ord som "men" eller "dock". Meningen "Jag gjorde fel när jag snattade kolan men jag var sugen på något sött" Innebär; det var egentligen inte mitt fel, jag kunde inte hjälpa det. Det är klart att väldigt få personer vaknar upp en dag och tänker "idag ska jag bli en mobbare". Det finns alltid en orsak till att man gör något, det kan vara bra orsaker och det kan vara dåliga. Ska man nu ta ansvar så är de orsakerna helt orelevanta för när man tar ansvar så spelar skuld och orsak ingen roll. När man tar ansvar så säger man "Ja det här gjorde jag och det var fel, jag valde fel" det räcker så.

#58 Ja, men det har jag väl också gjort?
Om jag inte hade tagit ansvar för det skulle jag aldrig gått ut med det i media exempelvis. Dock måste jag få försvara mig när någon påstår att jag inte har någon empati, för där tycker jag går gränsen. Man får vara arg på mig, hata mig om man vill men hur är man själv om man säger att jag har låg empatisk förmåga? Du har inte gjort det, men jag hade aldrig känt att jag behövt försvara mig om inte folk skulle sitta och anta saker om mig. 

Det är det som är jobbigast med att ha gått ut med detta, inte att folk är arga på mig, eller tycker jag är dum i huvudet, utan att jag sett att folk börjar anta och hittar på egna saker om mig. Exempelvis läste jag kommentarer på aftonbladet som "Hon gör det här för att få bekräftelse" eller "Hon ser jävligt deprimerad på bilden, hon hatar säkert sitt liv, rätt åt henne". Ja, folk får önska mig olycka, men att folk skapar rykten och "sanningar" är värst. Man känner inte mig bara för att jag varit mobbare, alla mobbare är inte likadana. Jag är inte som alla era mobbare, jag är en individ och det är omöjligt för någon att veta hur jag är som person idag, eller varför jag gjorde det etc. Det är bara jag som vet.

Jag hatar mig själv för vad jag har gjort, så hatet har jag inga problem med, jag förtjänar det. Men spekulera inte kring varför jag gjorde det, hur jag är som person etc. Skriv hellre "Din jävla idiot, gå och dö", även fast det inte är så trevligt :P

När mina mobbare kom fram till mig 9 år efter vi gått ut skolan tyckte jag det var fruktansvärt hemskt. De kanske ville be om ursäkt. Eller slå ihjäl mig, jag har ingen aning faktiskt, de hann inte säga mer än mitt namn för jag la benen på ryggen och SPRANG!!! så fort jag såg vilka det var. Vill verkligen aldrig se deras fula trynen igen. Jag stannade i lägenheten flera dagar efter det och såg mig alltid oroligt omkring. Min sambo fick tvinga mig ut att våga gå till affären och liknande igen.

Med  grundläggande empati menar jag att en människa som har detta med hög sannolikhet inte skulle mobba någon oavsett vad som hänt en själv. Att ha medkänsla, att kunna känna vad andra känner gör att man automatiskt är väldigt hindrad att göra andra ont.
    Människor kan säga och göra väldigt grymma saker om man inte har ett samvete som säger ifrån, det har jag insett.  Till viss mån skrämmer det mig att människor kan vara så känslokalla. Man kan ju öva upp empati genom att försöka sätta sig in i andra människors situationer exempelvis och det försöker jag öva på själv i, man kan alltid bli bättre på sånt och  undvika att få ur sig saker som bara skadar. Misstag gör alla men det viktigaste är att man tar ansvar över det man gjort och verkligen anstränger sig för att inte göra om dem. Ingen är ju perfekt. Empati är nog något som man kan skapa med åren, när man växer som person. Jag antar att min egna trångsynthet ställer till det ibland. Världen är ju inte så svart- vit som man helst vill kunna tänka för att göra det så enkelt som möjligt för sig själv.

#62: ja, sin empati kan man utveckla med åren. Särskilt om man vill det. 

Men tyvärr gäller också det omvända. Och att den (nästan?) aldrig är lika hög med alla. Vi bryr oss (nästan?) alla mer om vissa än om andra. Ofta i sådan grad att vi borde jobba med det om vi vill bli bättre människor

 Men ibland är det inte realistiskt att jobba med sin empati på ett visst område, eftersom det finns viktigare inre uppbyggnadsarbete som måste ordnas först; där är mobboffrets empati med mobbaren ett tydligt exempel.

Det betyder dock inte att det inte skulle gå att förstå en mobbare också. Och det utan att ursäkta hen. Det går – lyckligtvis, för det är oftast bara utifrån det man kan  få slut på mobbningen på ett sätt som inte bara flyttar den eller går ut över offret igen.

Och det betyder att man kan ha väldigt hög empati men mobba ändå.

Mycket få människor är onda av fri vilja. De allra flesta blir det för att något har gått fel.

Så jag önskar världen fler som TS.

Vad fick du ut från att mobba folk? Läste artikeln, men fick ingen helhet, och jag har Blivit så hårt mobbad i 10 år både Psykiskt och fysiskt, och alltid velat veta vad en mobbare får ut av det, men har varit för feg för att fråga "mina" mobbare.

Men du kanske vill svara på det? ^^

Gör man det för att må bättre i sig, eller bara för skojs skull?

Tycker dock att det är riktigt bra Att du ångrar det du gjort och vill göra bättre så att säga ^^

#64 Jag kan tyvärr inte svara för alla mobbare, då även mobbarna är individer och fungerar olika. Jag svarar utifrån mig själv, sedan vet jag inte alls vad som gäller dina mobbare.

Jag fick aldrig ut något av det, jag mådde aldrig bättre i mig själv genom att mobba. Jag gjorde det dels för att jag blev mer accepterad av andra och mindre mobboffer själv då jag själv varit mobbad i unga år. Sedan var det rädsla över att förlora min trygghet (min barndomsvän) som jag hakade på. Tyckte hon någon var en "tönt", så tyckte jag också det. Tyckte hon hiphop var bra musik tyckte även jag det. 

För mig var mobbingen mitt sätt att "överleva", sedan förstod jag aldrig vad man faktiskt utsatte personerna för. Jag stod aldrig och tänkte "haha, vad ledsen personen är nu, nu lyckades jag". 

En tjej i klassen i mellanstadiet var så "perfekt" enligt mig, en "plugghäst". Hon hade allt, bra familj, var duktig i skolan etc. Det enda hon hade dåligt med var vänner. När lärarna beslutade att ta bort omröstningen till lucia och istället låta en lärare bestämma vem som skulle bli det utefter vem som sjön bäst så valdes hon av läraren. Jag själv hade velat bli lucia sedan jag gick i ettan, jag hade långt ljust hår (även om lucia hade svart så valdes ju ofta en ljushårig). Alla klasskamrater blev besvikna för de tänkte rösta på mig och för mig kändes det som jag blev snuvad på min barndomsdröm. Jag blev arg och väldigt avundsjuk på den här tjejen och blev elak. Det hjälpte inte med att min mamma sa till mig "Hon var inte ens en fin lucia, du hade varit mycket sötare". Hon blev utfryst och jag bidrog till att hon kände sig så ensam som det gick. För mig som 12 åring hade jag då anledning till att vara arg och agera efter det. Jag hade aldrig tankar på hur hon mådde, för jag hade fullt upp med mig själv. Jävligt ego, jag vet.

Ahh, men då har jag fått En mobbares inblick i det hela iaf ^^

Mobbing uppstår när barn lämnas utan tillsyn av vuxna.  Vi är det enda däggdjur som  samlar ihop stora flockar av vår avkomma och puttar ut dem nånstans utan något att göra,  utan vuxna.  Det händer inte i vargflockar,  bland älgar,  ekorrar, hästar, grodor eller örnar.  Det gör bara vi.  Det kallas skola. 

Där är den främsta orsaken till mobbing.  Barn i grupp delar upp sig i hierarkier, eftersom det är instinktivt hos oss flockdjur.  Osäkra individer tar till olika verktyg för att uppnå säkerhet, också instinktivt för överlevnaden, som någon säger här i tråden.  "för att jag blev mer accepterad av andra"

För att få bort mobbingen bör vi sluta fösa ihop barn i stora grupper utan trygghet.
Enkelt.  Vem som helst kan bli (välja) mobbare och vem som helst kan bli mobbad.
Ingendera sorten ska behöva känna skuld,  det är en gruppgrej och mobbarna mobbar för sin psykiska överlevnad, många förstår inte alls vad som händer med offren. Det ingår i grejen,  att man inhumaniserar offret för att kunna mobba utan att känna skuld.

Jag var mobbad från 2: aveckan i ettan,  tills slutet av 9an.  Fysiskt och psykiskt.  Jag har rest mig ur det,  tagit lärdom och gått vidare.  Min Mobbare bad mig om ursäkt för 10 år sedan och jag svarade att jag hade henne att tacka för att jag blev en självständigt tänkande människa som inte löper med flocken. ^^
Jag hatar inte henne längre,  det slutade jag göra för många år sedan,  men däremot tycker jag deciderat illa om de tysta jävlarna som såg på och hjälpte till och skrattade.  Dem möter jag gärna en mörk natt… ^^.  De är fega, ryggradslösa.
Mobbade människor blir ofta starka senare i livet,  och ofta mer framgångsrika och lyckliga än fd mobbare.

Alla är ju olika men när jag slutade bli mobbad när jag började sjuan eller slutade men inte i samma grad så hjälpte jag oftast dom mobbade tröstade och satte mig oftast med dom i matsalen när dom satt själva . Sa till flera Gånger när folk mobbade ! SÅ NEJ jag tycker inte att man kan skylla ifrån sig på att "jag började mobba för att jag var rädd att bli mobbad igen " Brist på empati enligt mig ! Jag och min syster tex kan bråka så det står härliga till men börjar någon av oss gråta så är bråket över direkt då vi känner EMPATI. Och kan istället lösa det som startade bråket ! Jag kan helt enkelt inte vara arg på en person som GRÅTER. Och definitivt inte skratta åt personen !