Hur lämna någon det är synd om?
Jätte lång beskrivning nedan som är delad i en kortare sammanfattande del och en andra del med en längre fortsättning som förklarar lite djupare, för den som orkar läsa..
Sammanfattning:
Jag är sedan många år tillbaka sambo med en "etniskt ursvensk", medelålders man som jag tycker om och bryr mig om på många vis men inte alls är attraherad av längre utan det känns mest bara jobbigt när han vill gosa. Samtidigt som han är världens goaste och snällaste och mest hårt kämpande människan jag vet, är han å andra sidan också lika jobbig att leva med emellanåt. Vårt hem är kaos och jag vantrivs (det gör vi båda egentligen) något kopiöst, men det känns omöjligt att ta sig ur för att han är som han är i övrigt. Skulle helst vilja lämna relationen men det är som om jag inte kan göra det för det är så fruktansvärt synd om karln!
Han är världen snällaste, omtänksam och go på alla sätt och vis och kämpar som ett djur varje dag för att förbättra sitt liv och sin tillvaro för både sig själv och för oss som par. Men han slår bara huvudet i väggen hela tiden utan att förstå varför. På 3 år av aktiva dagliga jobbsökanden har han inte ens lyckats få chansen att visa vad han kan på ett jobb som passar hans utbildning och utbildningsnivå (8 års universitet). Istället går han och städar för kommunen.
Och nu vill han att vi gifter oss! Jag har redan varit gift en gång och vill helst verkligen inte gifta mig igen oavsett hur kär jag än vore så vad gör jag? Jag känner mig som en jättehemsk människa som vill lämna relationen. En person som är på botten ekonomiskt men kämpar allt han kan och behöver allt stöd han kan få!
Hur lämnar man någon som det verkligen är synd om? :(
Fortsatt utvecklad beskrivning: (för att få "hela" versionen om någon alls orkar läsa).
Jag kan inte tänka mig att gifta mig med denna man, speciellt inte som jag känner att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att få barn i hop med. Han skulle aldrig klara av att ta hand om barn, jag skulle vara ständigt orolig så fort jag inte var med i så fall för han är så fruktansvärt disträ och lättdistraherad. Han har svårt att hålla sig fräsch och han har svårt att förstå och ta till sig saker. Allt han gör, tar i osv går sönder eller blir tjofsigt gjort. Inte med avsikt utan han kan bara inte liksom.
Ett exempel: Bland annat "fusk-rakar" sig alltid, eller rättare sagt, det är som att han bara inte ser och förstår hur han ska bära sig åt för att det ska bli bra gjort. Han kan raka sig så noga han bara kan tills han är skinnflådd i större delar av ansikten men ändå missa fläckar mitt i ansiktet på typ samma ställen hela tiden. Påpekar man det blir han upprörd men försöker ändå åtgärda det, men lyckas sällan riktigt bra ändå. Han kan ha långa strån på 3 cm på vissa fläckar som han alltid missar.
Nu var detta bara ett exempel.
Tyvärr är han ganska lika dan genomgående i allting. Allt han tar sig för blir liksom tjofsigt och halvdant gjort. Inte för att han är nonchalant eller lat, han gör det bästa han kan och anstränger sig, utan för att han helt enkelt inte ser vad han missar och liksom inte förstår hur man gör för att det ska bli bra. (Ibland påminner hans beteende lite om neglect efter en stroke nästan)
På samma sätt är han ofta lika oförstående i kommunikation och sociala sammanhang ofta. Då reagerar han många gånger med att brusa upp och bli väldigt upprörd och hör liksom inte vad folk försöker säga till honom då. Det enda som finns i hans huvud då är just det som han själv tycker sig ha förstått och blir ofta väldigt upprörd över att andra inte förstår.
Saken är bara den att det oftast är omgivningen som ser och förstår, men inte han. Har märkt att hans bekanta, kollegor och chefer orkar inte då utan låter honom tro vad han vill och bara ger upp. Men det gör ju att dem inte har förtroende att anlita något åt honom. Något han också inte alls förstår varför och är väldigt sårad och besviken över.
Jag har lärt mig att hantera och bemöta hans reaktioner och sätt på ett vis som gör att han så småningom oftast börjar förstå och då blir han oftast väldigt skamsen och ledsen. Vilket gör ont i hjärtat att se. Det knäcker ju hans självförtroende att känna att man har fel eller gör fel eller inte förstår saker stup i ett. Samtidigt är det väldigt jobbigt för mig att hela tiden liksom vara tvungen att vänta ut och förklara i all oändlighet på olika sätt tills han förstår vad folk reagerar på. Jag orkar liksom inte.
Ändå är han intelligent på många vis. Sedan vi träffades har han utbildat sig på universitet, 8 års studier. Men ändå lyckas han inte få ett enda jobb inom området han är utbildad i.
Under studietiden jobbade han extra på ett slitsamt jobb som inte kräver någon utbildning och inte ger någon intellektuell stimulans alls (städjobbet). Sedan han blev klar med sina studier för 3 år sedan har han konstant sökt alla tänkbara andra jobb. Både inom sitt område så väl som enklare jobb som inte kräver någon utbildning alls.
Flera jobb om dagen i flera år har han sökt, men har hittills bara kallats in på två intervjuer (han är själv dock aktiv och visar sitt intresse och söker upp många arbetsgivare på egen hand för att ge ett intryck som förhoppningsvis ska locka till intervju.) Men det är som att det gör mer skada än nytta, verkar som han liksom skrämmer bort arbetsgivarna på något vis ganska fort. När man möter honom utan att känna honom är han trevlig och proper men kan nog uppfattas som lite långsam/dumsnäll ibland.
Det jobb han har är på deltid och när han där efterfrågat heltid så har han inte ens fått det (större kommunalt företag så jobb finns, men dem vill inte ge honom mer tid eller annan tjänst), ett jobb han är långt långt överkvalificerad för egentligen. Att han inte ens beviljas heltid gör mig arg. Men när han sökt högre tjänster inom samma jobb (skiftledare, teamledare, arbetsledare, mellanchef etc) kan jag samtidigt förstå att dem inte vill eller kan ge honom. Det skulle ju bli väldigt svårt att få det fungera om han ska ha ansvar för andra personer också. Hur duktig han än är på städning rent teoretiskt så är ju detta med människor och relationer och praktiskt arbete ingen av hans starka sidor. Han kan räkna ut de mest komplicerade mattematiska beräkningar, men det andra förstår han inte ens att han har svårigheter med. Han känner sig bara orättvist behandlad hela tiden.
(Jag har många gånger undrat om han inte är lite åt asperger hållet eller autismspektrum i alla fall och pushat honom att be om en utredning. Han har haft några samtal med någon läkare och någon psykolog tror jag det var, men inte mer då dem snabbt ansåg inte att så skulle kunna vara fallet. De har ju enbart pratat med honom som själv anser att han inte alls har några problem egentligen utan att det bara är otur och orättvis emot honom allt som händer, han inser ju inte att det är han själv som orsakar alla problem och svårigheter han möter hela tiden.)
Hur som helst.. jag orkar inte med denna relation längre, och jag tror att han skulle må bättre om han fick flytta till något lugnare ställe än storstaden och slapp bli neddragen av mig och mina egna diagnoser och utmattningsdepression jag själv kämpar med för min del också. Jag har ju fullt upp med att hantera mig själv tyvärr.
Vet inte vad jag ska ta mig till… känner att jag inte kan lämna, det vore nästan omänskligt mot honom relationen med mig är liksom det enda positiva han har i sitt liv enligt han själv. (och då är jag inte till mycket positivt att ha ändå kan jag tycka, jag är själv ett vrak)
Vet inte ens vad jag ska be om för hjälp eller råd om här som skulle kunna hjälpa. Hur tar jag mig ur denna relationen på ett schyst sätt utan att sänka honom totalt? Eller vad kan jag göra? Jag har aldrig ens vågat snudda vid detta med honom att jag egentligen inte vill längre. Jag vill inte sänka hans jobbiga tillvaro ännu mer. Vill inte att han ska bli helt övergiven av alla runt honom. Men jag orkar inte stanna heller.
Orkade inte läsa igenom allt men av vad jag läste tycker jag inte du ska vara med någon du inte vill vara med så enkelt är det och det är för din mans skull också det är inte schyst mot honom att vara med honom om du egentligen inte vill. Dessutom bör du vara öppen mot honom med dina känslor, om man inte kan diskutera i en relation kommer man inte vidare med problemen så diskutera först och främst med honom även om det känns jobbigt. Han måste inte ha asperger eller en autistisk diagnos bara för att han har sina problem i vardagen och vill han göra en utredning måste han ju göra det på eget initiativ, när man gör en utredning frågar man nästan bara personen som utreds frågor ibland folk i närheten av vad deras syn är men det är inte så stor del av utredningen.
Tycker det låter som det vore bättre att lämna honom, han är säkert jättetrevlig och bra, men uppenbarligen inte rätt för dig. Då är det ju bättre att släppa det hela så att ni båda kan träffa någon som ni blir lyckliga med. Själv skulle jag inte vilja att min partner bara skulle stanna med mig för att dom tyckte att dom måste, man ska ju vara tillsammans för att båda vill, inte för att man känner sig tvingad eller tycker synd om dom. Man vill ju sin partner väl, och om dom stannar fast dom blir olyckliga av det kan inte kännas bra för någon.
Det du kan göra är helt enkelt att vara ärlig och rättfram om du kan, utan att för den sakens skull vara "elak". Mår han så dåligt att han inte kan ta det så är inte det något du kan göra något åt, mår man så pass dåligt är det bättre att skaffa hjälp, inte lägga över det på ens partner. Även den som faktiskt är psykiater eller så behandlar inte sina egna partners, så då tycker jag inte att någon ska behöva göra det heller.
Tack för svar #1 och #2 #1 Hur fungerar det då med utredningar av personer som inte alls har någon sjukdomsinsikt själva men ändå behöver hjälp om utredningarna inte frågar de närmaste i personens omgivning också då? #2 Han har inte lagt över något på mig. Han vet ju inte ens om mina tankar och känslor. Det är jag som känner att jag inte vet hur jag ska kunna släppa och lämna honom innan jag vet att han har annat stöd och hjälp. Jag bryr mig oc tycker tillräckligt mycket om honom för att själv må dåligt om jag inte vet att han har någon positiv trygghet. Jag skulle inte stå ut att se honom gå under. Det är jobbigt nog redan nu. Att bara göra är inte så enkelt som det är sagt. Behöver hitta en bra lösning först. Och även med det som bas om det varit möjligt så skulle jag känna mig som världens svikare och han skulle vara övertygad om att han inte har ett jobb fint nog i så fall och att det var hela orsaken. För i övrigt är det han som tar mer hand om mig rent praktiskt än tvärt om. Även om det ofta skapar mer merarbete än är till någon hjälp alls. Så hur gör man detta på ett bra sett? Och vart kan jag hitta hjälp som kan ge honom det stöd han behöver för då vore det lättare för mig att lämna också.
Till exempel kan tilläggas att om han bara fick ett jobb han trivdes med skulle det vara mycket lättare att lämna honom då han skulle haft något positivt där hand självförtroendet fick växa
#3 Det vet jag inte till 100 procent, men psykiatriker som gör utredningar ger ju inte bara en diagnos genom att fråga frågor utan man gör också lite tester osv det är inte ens alla som gör utredningar som har närstående som kan svara hur dem tycker det är så utredningarna kan inte vara beroende av det.
Och sen tänkte jag också på det du sa det finns inget lätt svar att ge, jag förstår att det inte bara är att lämna det måste vara svårt men börja lätt genom att ta upp ämnet med honom på ett fint sätt hur du känner osv jag vet inte vad för andra tips jag kan ge, jag tycker det är viktigt att han vet hur du känner eftersom ni är i en relation han känner ju säkert av det ändå det brukar man göra. Sen vill jag också säga folk avslutar relationer som inte funkar hela tiden man är inte elak bara för man gör det, även om det gör ont.
Allra helst önskar jag att han fick ett jobb mådde bättre på och var nöjd med. Att han klarade av att hålla sig fräsch så att närhet blev behagligt o pussar kändes trevliga. Samt att vi fick hjälp att få ordning och h0lla ordning i vårt hem så man orkar leva här. Då skulle jag inte känna känsla av att vilja fly. Då skulle jag kanske orka med hans kommunikativa egenheter och inte vilja lämna som nu. Som det är nu älskar jag honom men är totalt oattraherad och kaoset hemma förvärrar allt jobbigt och skapar ständiga tjaffs där han brusar upp och blir högljudd när han inte förstår. Tjafs ibland skulle jag orka hantera men som det är nu flera ggr i veckan orkar jag inte. Men vill nog inte lämna egentligen utan önskar han och vi fick hjälp.
Så egentligen vill jag inte lämna honom, men som det är nu orkar jag inte ha det med olycklig karl o kaotiskt hem som inte går att hålla varken rent eller ordning i och aldrig får kännas fräscht för hur han sköter saker. Vi kan aldrig bjuda hem någon för det är så äckligt här och jag orkar inte städa upp och röja efter hans projekt här hemma. Vi skulle behöva både hjälp att få uppröjt och ordning i vårt hem och sedan hjälp/stöd med städning så ordningen o i alla fall normalrent hem hölls. Men allt detta känns omöjligt att åstadkomma på något vis när han inte ens kan få ett riktigt jobb där han trivs vilket bara det verkar det allra mest omöjliga av allt :(
Kanske ni kan gå i terapi tillsammans?
Berätta för honom att du älskar honom och vill stanna (om det nu är så), men att det inte funkar för dig så som det är nu, och att du vill prova terapi.
Där kanske ni båda kan få stöd och hjälp att kommunicera. Han kanske får lite självinsikt, och om det nu är så att han har någon outredd diagnos kanske det är där han börjar förstå det så att han själv kan ta det vidare och lära sig hantera det. Om terapi sedan inte funkar så kan ni kanske båda känna att ni verkligen försökt i alla fall, men att det helt enkelt inte gick i slutändan.
Men såklart bara om du själv känner för det. Du har ingen plikt att försöka få det att funka om du innerst inne redan bestämt dig. Ibland upptäcker man att ens partner inte var den rätte, och det är inget fel alls med det.
Önskar er båda lycka till!
Du säger att han har det jättekämpigt i sitt liv just nu och har ett uselt jobb. Han är jobbig att leva med. Men du kan inte lämna för att du älskar honom, men samtidigt attraheras du inte av honom längre för du tycker att han är ofräsch? Älskar man en person då verkligen? Vad får du själv ut av er relation?
Det låter rörigt och inte som någon bra grund för en relation att balansera på.
Jag vet inte hur man avslutar en relation på ett "bra" sätt. På något vis är alla "sätt" dåliga när en person blir lämnad mot sin vilja även om slutresultatet är det bästa för alla parter i slutänden. Man måste liksom få tillåtelse att gå igenom en period av sorg, smärta och besvikelse om man känner att man behöver det när man blivit lämnad. Du kan nog inte och är nog inte rätt person att hjälpa honom i den situationen om du lämnar.
Om du stannar, hur ska du bära dig åt då för att förändra ert liv så att du orkar med det? Och om du stannar fast du inte orkar, hur påverkar det då honom? Hur rättvist är det emot han att leva i en relation där han känner sig oönskad? Tror du det hjälper hans självförtroende och mående något liksom?
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Hur kom det sig att du ens blev tillsammans med honom en gång i tiden? Var han annorlunda för några år sedan? Om han plötsligt blivit personlighetsförändrad mot vad han var förut så är det väl troligt att något hänt. Har han fått någon sjukdom?
Och om det bara är sådan han är så är det ju konstigt att du blev kär i honom .
#10 Man kan väl ändra sina känslor? varför är det konstigt att hon blev kär i honom först menar du?
Rubriken är hur lämna, men det låter inte som du vill det egentligen och du skriver du älskar honom. Samtidigt så tycker jag sättet du beskriver honom låter som att det finns en hel del förakt, om du äcklar dig över hans rakning/oordning i hemmet mm. Beskriver honom överhuvudtaget som en med en stor hög problem som kanske borde ha nån diagnos men ingen fått.
Tänker då att det egentligen finns två parallella problem (som såklart även hänger ihop). Det ena är eran relation, det andra är hans "misslyckade jobb-situation".
Om du älskar honom och egentligen inte vill lämna så tycker jag ni ska gå i parterapi.
När det gäller hans egna problem, så tänker jag utifrån din beskrivning direkt på flera människor jag känner som "misslyckats" i yrkeslivet hhv lyckats. Jag känner två fas-3 akademiker som båda i åratal inte lyckats få jobb eller i alla fall inte mer än korta vikariat trots flera högskoleutbildningar med fina betyg. Och där jag faktiskt, skäms lite för att skriva det, förstår arbetsgivarna som inte anställer. Den ena är både beteendevetare och gymnasielärare. Är mycket noggran och flitig och har garanterat pluggat in mer än genomsnittet av sina medkursare på utbildningen, men hon har väldigt svårt att samverka och kommunicera med andra människor. Ja det minsta lilla samtal resulterar ofta i missförstånd, skinger röst, halvhispig hon trots att ämnet är totalt neutralt. Förenklat kan man kanske säga att hennes sociala kompetens är långt under medel. Och just i dom två yrkena gymnasielärare och beteendevetare har man ju enorm stor användning för sin sociala kompetens. Hon kanske skulle tillverka läromedel eller liknande istället. Men hon sökte envist jobb som traditionell gymnasielärare och beteendevetare och hade korta vikariat som inte blev nåt mer och blev mer o mer bitter o besviken. Och jag tänker att hade denna annars mycket intelligenta människa haft bättre och mer realistisk bild av sina egna starka och svaga sidor, då skulle hon inte ha stångat sig blodig på det sättet utan utbildat sig till och sökt jobb som skulle passa henne bättre.
Även vi som inte är tillräckligt avvikande från medel för att få diagnoser är ju väldigt olika! Och samhället idag kanske inte är särskild bra på att ta vara på alla kompetenser på ett bra sätt. Jag kan ett positivt exempel också: Min kompis lillasysters man. Han är bra knepig ha ha. Nej, mycket snäll och go och fruktansvärt intelligent när det gäller mattesaker. Men kan glömma byta kläder t.ex. och när han och min kompis lillasyster träffades då hade han i åratal haft nån udda ätstörning eller vad det kan tänkas kallas. Han åt enbart ljusa mackor med prickig korv och vitamintabletter. Inget annat. Förmodligen är han åt asperbergershållet men han har ingen diagnos. I samband med att de flyttade ihop gjorde dom en deal, han skulle lära sig äta svenssonmat och hon skulle sluta röka. Det lyckades dom med. Men i alla fall, han utbildade sig till dataingenjör och jobbar sedan många år på Nokias utvecklingsavdelning för nya telefoner och har 5 eller 6 år fått "året innovatör" priset inom koncernen. Han har hamnat på helt rätt ställe utifrån sin kompetens. Hade han sökt enklaste pissjobbet på mac Donalds skulle han fått nobben för han skulle röra ihop allt och vara alldeles för långsam.
Så, jag tror det är så att ju mer man skiljer sig från medelsvensson när det gäller kompetenser styrkor/svagheter desto viktigare är det med en realistisk bild av sina egna förmågor. Då är chansen mycket större att man hamnar rätt istället för att stånga sig blodig. Stångar man sig blodig i åratal då blir man… blodig och trasig. Inte sexig. Du nämner att din man är bra på matte. Han kanske ska bli programmerare?
Å, tack för alla svar och funderingar ni delar med er av! Jag ska sätta mig o tänka o svara bättre när jag kommer hem från jobbet. #10 Han är en enormt snäll, go och omtänksam person vars värme jag smälte för och fortfarande smälter inför. När man är nyförälskad tenderar man att blunda för saker man inte riktigt gillar. Dessutom hoppades väl jag naivt, som så många andra kvinnor gjort, att det skulle gå att få honom att ändra på sig antar jag. När vi träffades hade han fortfarande "möjligheter framför sig" studerade och såg fram emot att bli klar och söka jobb så småningom. Idag är den tiden förbi sedan länge och han har kämpat sig "blodig" som pyromanen uttrycker det.
Hur har det gått?
#14
Just nu ingen större skillnad. Men tack för att du frågar. Vardagen rullar på som vanligt liksom. Tiden bara försvinner. Har missat att svara ovan som jag tänkte ser jag. Ber om ursäkt för det. Har inte orkat.