Jag tycker inte det går att säga riktigt, det beror ju till stor del på personerna. Är båda över arton-tjugo år tycker jag nog att det är okej i dom flesta fall, även om skillnaden är tio-tjugo år. Däremot skulle jag bli fundersam om en tjugoåring och en fjortonåring är tillsammans, helt enkelt för att en tjugoåring generellt sett är mycket mognare än en fjortonåring. Jag skulle undra varför en tjugoåring vill vara med en så pass mycket yngre person. Unga personer är lättare att påverka och manipulera, så i en sån situation skulle jag förmodligen bli orolig för den yngre personen. Jag har själv pratat med killar som sagt att dom föredrar yngre tjejer, för att dom är enklare att få i säng.

Men det betyder ju inte att det alltid är så. En fjortonåring och en tjugoåring (eller äldre) kan bli kära och  passa utmärkt ihop, men enligt mig kan man ändå vänta några år och bara vara vänner. Men det är naturligtvis individuellt. (Jag hade gärna varit ihop med en tjugoåring när jag var fjorton-femton, eftersom jag tyckte killarna i min ålder var så omogna)

Generellt sett tror jag dock att en stor åldersskillnad är svår. Om den ena partnern är tjugo kanske han/hon vill upptäcka världen, festa och skaffa barn om några år medan den andre partnern är fyrtio och antingen vill ha barn så snart som möjligt, eller redan har barn och känner sig klar med det. Då kan det vara bättre att båda söker närmare sin egna ålder istället, och hittar någon med en mer liknande livssituation och planer. 

Men som sagt så är det individuellt. Kärlek är något väldigt vackert, och skulle jag bli kär i någon skulle jag vilja prova ändå, oavsett åldersskillnad. Man vet ju inte om det fungerar förrän man har försökt. Sen är jag av den åsikten att man bör lämna andra människors privatliv i fred, så jag skulle förmodligen inte lägga mig i om någon annan har ett förhållande där det är stor skillnad i ålder. Undantag möjligtvis om det är en person väldigt nära mig eller en väldigt ung person, och jag tror att någon kommer råka illa ut. Men det gäller ju inte bara förhållanden där det finns en åldersskillnad.

Håller helt med #1, det är så jag tänker också. 

Kan dela med mig av två positiva historier iallafall då två av mina närmsta tjejkompisar har båda en äldre kille vardera. 

Ena är 25 och hennes sambo sedan 6år till hösten är nyss 40 fyllda.
(Jag har känt denna tjej sen 21år tillbaka så jag har rätt bra koll på hennes förhållanden genom åren, denna är helt klart den bästa!)

De har mycket gemensamt men samtidigt, som #1 säger så är det en hel del skillnader pga åldern. 

Min kompis vill vara ute och härja, inte nödvändigtvis festa då hon inte dricker alkohol osv men ja, hon vill hitta på saker, gå på konserter, klubbar osv medan hennes sambo helst vill vara hemma och göra annat då han säger att "han har gjort det där förut, hans tid för sånt är förbi" vilket har ställt till det lite i förhållandet.
De har dock lyckats komma med kompromisser och fått det att fungera ändå men inte alla som klarar det. 
Barn vill ingen av dem ha så den biten är ju löst iallafall :)

Min andra vän är nyss fyllda 20 och hennes kille är 32. 
Åldern mellan dem märks inte heller av då killen är rel ungdomlig av sig och min kompis lite "lillgammal", det jämnar ut sig. 
De har massor gemensamt och har riktigt roligt ihop, killen är en klippa som är få förunnat. 
Förhållandet har inte varat så länge ännu så framtidsplaner osv har det inte pratats om så mycket men jag gillar den killen skarpt, han har allt hon behöver och har saknat i tidigare förhållanden, han har gett henne livslusten åter. 

:)

För mig betyder åldern inte så mycket i hur bra jag klickar med personer i en relation, det beror helt på hur de är som person, om vi kommer bra överens, har något gemensamt som gör att jag känner att jag har en kindred spririt i personen i fråga.

Med relation så pratar jag inte bara om romantiska relationer utan alla typer av relationer som man har även med familj, vänner, folk man träffar i sin vardag tex i jobbet/skolan. 

Själv har jag alltid haft ett väldigt stort ålderspann både upp och ned bland mina närmasta bland familj och vänner och det trivs jag med.

Så när jag blev kär i en kompis för ett par år sen, där ålderskillnaded var väldigt stor, så tog det ett tag för oss att finna sig oss tillrätta eftersom vi båda köpt att det är så viktigt med att man är i ungefär samma ålder för att en kärleksrelation ska vara sund och fungera.

Det blev att vi funderade en massa, för att även om man älskar varandra väldigt mycket så betyder det inte att man är kompatibla, att man är bra för varandra och att ens relation fungerar om det är så att man vill för olika saker.

Vi kom dock fram till att vi ville samma sak med vår relation och att vi inte heller kände av att det blev någon maktförskjutning, att det ena hade mer erfarenhet av relationer och livet i stort och därför automatiskt tar över och bestämmer för den vet "bäst", som jag tror kan vara en vanlig fälla.

Ibland har åldern så lite med att göra hur mogen man är, hur väl man klarar av att balansera ens egna önskningar om vad man vill och behöver för att må bra mot vad ens partner vill och behöver, hur mycket man klarar av att prata om jobbiga saker och stötta varandra.

För mig är måttstocken på ett bra förhållande inte att det aldrig blir missförstånd eller att man aldrig är oense om något, utan hur väl man tar hand om varandra då och klarar av att kompromisa och reda ut det när det väl blir så. 

Något som gör att vi fungerar bra är att ingen av är tex intresserad av att skaffa barn, det kan nog vara den stora stöttestenen om en är redo men den andra inte är det, för att det är för tidigt eller för att den har barn sen tidigare och känner sig klar med den biten. 

Idag har vi varit tillsammans i lite över 2 år och ålderskillnaden är inte något vi känner av på ett sätt som blir till ett problem.
Visst har vi lite olika livserfarenheter, men en del beror mycket på att vi kommer från olika länder så vi hade ändå inte haft samma typ tex av uppväxt.

Vi är båda två introverter och gillar att mest mysa tillsammans hemma när vi umgås, vi spelar online spel ihop och det var så vi lärde känna varandra, eller lagar mat tillsammans eller tittar på film eller serier eller läser för varandra eftersom vi är vi stora nördar. 

Så så länge vi båda mår bra i vår relation och vill vara tillsammans så väljer vi varandra och att han är 17 år yngre är mig är bara något vi retar varandra för högt kärleksfullt.❤️

För mig är det lagom med ca 3 år yngre och 5 år äldre. Jag gillar att ha en partner i liknande ålder. Vad andra gör spelar mig ingen roll :)

Vänner kan däremot vara i alla åldrar tycker jag.

Tack för att ni delar med er om era tankar :)

Det är väl mest när man är ung eller gammal som ålderskillnaden märks mest. Själv är jag glad att min man är lika gammal som mig för då är ju oddsen större att om 20år när vi går i pension att vi fortfarande är rätt alerta och kan resa och göra kul saker ihop (som vi redan gör idag men som vi vill fortsätta med). Hade min man varit 15-20år äldre är ju risken större att jag får göra allt ensam eller inte alls en 80årig man kanske mera behöver vård i hemmet och då blir man bunden vid det man kan ju inte bara sticka då ifall man är en pigg alert 65åring redo för äventyr. Vet sånt kan hända även om vi är lika gamla att nån av oss blir sjuk el dyl men risken är ju bra mycket större vid hög åldersskillnad.

Jag har aldrig tyckt att åldern säger så mycket om oss eller spelar någon roll när det gäller relationer. 

#6 Det argumentet har även min man och jag fått höra från många när vi inledde en relation och planerade att bli sambo. Han är nästan femton år äldre och många sa: Ja, men nu spelar det kanske ingen roll när ni fortfarande är unga, men om tio, tjugo år… då kommer det att märkas. Nu är vi där - drygt tjugo år efter och fortfarande tillsammans. 🙂Jag är glad att jag inte lyssnade och följde mitt hjärta. Då skulle jag gå miste om tjugo år (och fler blir det förhoppningsvis) som var bra och otroligt utvecklande och givande för mig. Alla konflikter som uppstått under åren har aldrig handlat om åldersskillnaden. 

Jag tycker att det är onödigt att oroa sig över det som kanske kommer att hända. Att han kanske om tio år inte är lika alert som jag exempelvis. Vad spelar det för roll? Då har vi ju fått trettio år tillsammans och det är mycket mer än vad många andra får. Man kan ha roligt och resa medan livet pågår och inte vänta tills man gått i pension. 

Mina föräldrar som var jämngamla var gifta i 41 år och pappa skulle precis gå i pension det året. De köpte en lägenhet utomlands och planerade ett liv när de skulle göra allt det där som de inte hann med medan livet pågick. Han drabbades av elakartad cancer och några månader innan han skulle pensioneras gick han bort. 😕

Jag tror att vi många gånger tänker för mycket och överanalyserar. Varför oroa sig för något som kommer kanske hända om 20 år. Lev livet här och nu och älska vem du vill. Strunta i vad andra tycker. Livet är för kort för att vi ska oroa oss över saker som kanske inte ens inträffar. ❤️

Det beror väl på. Min fd man är 11 år äldre än jag. Det märks inte. En annan, var 14 år äldre, där någonstans går min gräns. Jag är 36 och om saker klaffar vill jag ha fler barn. En man över 50 känns för mig i äldsta laget för att bli pappa. Vill ju att han ska vara med och få barnbarn och sånt. Samtidigt skulle jag helt klart dra mig för att dejta en kille strax över 20, det känns lite barnarov över det hela. Och risken att de önskar sig en lekkamrat och en milf känns överhängande… Men med rätt människa, kemi och allt som ska klaffa, så är inte åldern speciellt viktig. En vän till mig gifte sig, 25 år ung, med en kvinna som är fyra år yngre än hans mamma.. Och vad jag vet så är de varandras andra halva liksom!

Alltså jag känner att det är Max för mind el vid 10 års skillnad, jag tycker faktiskt att det är äckligt att det är typ 20-30 års skillnad!

#9 Jag håller med dig! :)

#9 #10 

… och jag tycker att det är ganska onödigt att skriva att det är äckligt även om man tycker det. Med hänsyn till de som lever i förhållanden med den åldersskillnaden. Om båda är myndiga, varför skulle det vara fel?

Det är väl det som är det fina med kärleken. Att den känner inga gränser. ❤️

#11 Kanske själv skulle vara tydlig med vad jag höll med om. Det jag höll med om är att högst 10 år tycker jag. Sen de andra spelar absolut ingen roll för mig. Som du skriver, bara man är myndig så spelar de nog ingen större roll. Men om en 18 åring skulle bli tillsammans med en 45 åring så skulle jag nog tycka de va lite äckligt.. Varför jag starta denna tråden är för att se vad andra tycker och tänker kring detta. Jag är en kvinna på 21 år och precis träffat en kille som är 32.

Högst ca 10 år*

#13 Jag var bara ett år äldre än du är nu när jag träffade min man :-) Jag tvekade aldrig även om jag självklart funderade över åldersskillnaden i början.

#14 Vad är de för ålder på er? :)

#15 Jag är 43 och han är som sagt nästan femton år äldre.

#16 okej! :D Sen kan jag tycka att vissa män ser yngre ut än vad dem är. Tex den killen jag dejtar nu. Jag trodde aldrig han va 32. Skulle gissat på typ 26 eller något.. Så man ska heller aldrig dömma utaeende för de kan även vara tvärtom för vissa :)

Är fem års skillnad i den relation jag är i nu. Jag tänker inte på det så mycket när vi umgås, det syns inte (folk gissar att jag är mellan 5 och 10 år äldre än jag är och de flesta tycker att han ser yngre ut, så det jämnar ut sig haha). 

Håller med övriga om problematiken kring många 20-25 åriga killar som blir tillsammans med 14-15 åriga tjejer. Behöver självfallet inte nödvändigtvis vara fel, är ju ändå lika stor skillnad som mellan mig och min kille - men absolut reagerar jag på det. Inte minst då jag vet vilka as som finns av mansfolk i den åldern och av egen erfarenhet kring hur oerfaren jag var som 14-15 åring. Om livet och allt generellt. 

Vet en 18-årig tjej som är tillsammans med en 35-årig kille. Alla varningssignaler gick igång på mig när jag fick reda på det, men då jag inte känner dessa personligen kan jag inte direkt ingripa, inte minst när de verkar väldigt förälskade och goda mot varann.

Jag har aldrig vart intresserad av de som är yngre än mig, knappt ens exakt jämnåriga, nuvarande är 4 år äldre och väldigt mogen, mitt ex är 15 år äldre och inte alls mogen.

Ser ni annorlunda på om det är kvinnan som är äldre än mannen. Oftast i ett förhållande är det ju mannen som är äldst.

Skiljer 13 år mellan mig och min pojkvän, och vi har vart tsm i 3 år nu.

Jag blev nyligen "uppraggad" av en kille, 13 år yngre än jag!

#20 Nej.

#20 Enligt mig är det precis samma sak oavsett vem som är den yngre.

Ja sådant är krångligt tycker jag.
Jag själv är 14 (född 01) och har en pojkvän som är 18 fyller 19 (1996 född) och jag tror anledningen till att vi funkar så bra ihop är att han är lite "barnslig" och jag är mogen så vi hamnar på en bra nivå.

Dock kan jag också tycka att när en annan kille på 20 försöker ragga upp mina kompisar på kik att det är konstigt. Lite hebefilvarning nästan.
Men när jag säger det får jag såklart svaret "Men Dustin är ju 18 och du är 14".
Ja det är sant men vi träffades också som kompisar först, vi spelade mycket tillsammans och jag vet inte ens om han var medveten om att jag var tjej tills vi började skypa haha. 

Vi träffades mer "harmlöst" skulle jag säga än att han började ragga på mig genom kik eller hånglade upp mig på en fest eller dylikt. Vi var kompisar men fick känslor för varandra och bestämde oss för att bli ihop i princip :)

Tycker inte det spelar det minsta roll med åldern och helt ärligt blir jag riktigt förbannat av vad #9 skriver men visst, det kanske är för att jag själv både är uppväxt med åldersskillnad i familjen och själv är i ett förhållande med stor åldersskillnad. Jag blir alltid lika irriterad när folk har invändningar i om det är bra eller inte eller att de har sina fördomar mot min kille, att han skulle utnyttja mig eller vara en gubbsjuk jäkel som bara vill ha en trofé.

Det skiljer 22 år mellan mig och min pojkvän och jag har aldrig klickat så bra med en person som jag har gjort med honom. Han har en dotter sedan innan och jag i min tur vill inte ha barn, skulle jag, mot förmodan, vilja ha barn senare i livet är det någonting som man får lösa då, jag tänker inte välja bort kärleken 10år i förväg för att jag KANSKE vill ha barn.

Mellan mina föräldrar skilde det 38 år och jag har haft en underbar uppväxt och det kan ingen ta ifrån mig. Är så STOLT över mina föräldrar som totalsket i alla ord bakom ryggen och alla blickar. De lärde mig att kärlek är ålderslös och jag kan säga att det ÄR så det ÄR, sen säger jag inte att alla skulle trivas med någon som är 25 år äldre men bara för det ska man inte titta snett på dem som gör det. ❤️

Jag har haft förhållanden med män men både 13 och 8 års åldersskillnad men tycker inte riktigt det blev bra med så pass stor åldersskillnad. Det fanns så mycket som skilde oss åt när det gäller den gemensamma historien, upplevelser, musik osv
I nuvarande förhållande är det 4 års skillnad, vilket är helt perfekt för oss. Vi kan liksom prata om allt och har allt som rör från barndomen fram till dessa dagar gemensamt ( förutom att vi även har väldigt liknande intressen i övrigt också 🙂)
För några år sen var det en kille , 20 år yngre än jag som hade en verkligt stor crush på mig. Jättehärligt att känna att man blir uppskattad av en så pass mycket yngre man. Det var en riktig bekräftelse och en stor boost för självförtroendet. Men mer än så ville jag inte ha det. 🙂

Max fem år i åldersskillnad, både uppåt och nedåt passar mig bäst. Hur andra gör, bryr jag mig dock inte om, bara de är nöjda.

När det gäller kompisförhållande har jag inga begränsningar åt något håll

#27 For borja med att saga ursakta, som ni kanske markt sa har jag inte ett svenskt tangetbord, ar i England och halsar pa pojkvannen, som rakar vara 17 ar yngre an mig.

For mig spelar det ingen roll att vi ar olika gamla och har haft olika uppvaxt, det skulle vi ocksa ha haft i stort aven om vi varit i samma alder eftersom vi kommer fran olika lander, det ar ju inte det som gor att vi har ett bra forhallande, att vi ar lika.

Det om gor det ar att vi fungerar bra ihop, ar att vi tycker om varandra sa pass mycket som vi gar, att vi tycker om att gora saker tillsammans, har manga gemensamma hobbies, att vi kommunicerar pa ett sunt satt som gor att oavsatt om vi tycker likadant eller inte sa kommer vi overens utan att braka, da vi utgar fran att vi vill varandra val och inte har nagra problem att hitta kompromisser sa bada 2 kanner sig horda och sedda.

Jag tycker till och med att det att spannade och intressant att vi har haft sa olika liv, vi har sa mycket att att prata om, intressanta jamforelser hur oilka vi har det och har haft det och  det skapar en storre forstaelse for mig,  vem han ar som person och vad som har format honom och ar inget hinder for att vi ska komma bra overens, snarare an fordel.

Vi behover inte vara sarskillt lika for att ha en fin och givande relation, tex forutom alderskillandaden sa har han monogam och jag ar polyamorous, han ar neurotypisk och jag ar aspie.
Som tur ar sa ar vi ar bada 2 valdigt empatiska personer och har inga problem i att satta sig in hur det ar for den andra.
Det ar ytterst sallan det blir missforstand och vi har aldrig nagra problem att reda ut dem, jag kanner mig helt trygg med att han vet vem jag ar och accepterar mig, alskar mig for den personen, helt enkelt koper hela paketet
av bra och daliga sidor och han vill inte att jag ska andra pa mig och jag kanner likdant for honom.

TS börjar med att ålder har ingen betydelse till att i inlägg #10 hålla med #9…. men ursäkta är det inte lite emotsägelsefullt?

Varför är det äckligt? Kärlek är vackert, oavsett allt. 

Varför dömma andra? Är det inte underbart när folk finner kärleken, oavsett ålder eller vad som?

Är man under 18 ska det enligt mig finnas mer än något års skillnad, kanske två. 25-30 åringar som är intresserade av 14-18 åringar är obehagligt, enligt mig.

Annars tycker jag inte åldersskillnad spelar så stor roll så länge man är på samma mentala våglängd :)

# 30 Hej har ar jag, en valdigt obehaglig person tillsammans med min kille som rakar vara 17 ar yngre an mig, jag ar 37 och han ar 20.

Jag tycker det ar valdigt trakigt att du generaliserar pa det viset, visst kan alderskillnad medfora en maktinbalans dar den aldre staller och styr, rent av utnyttjar en yngre, med det forekommer aven bland jamnariga och behover inte vara fallet vid stor alderskillnad.

Vi har varit tillsammans i ca 2 ar nu, kommer super bra overens, ligger pa helt samma niva hur vi vill ha vart forhallande och hans familj tycker sa bra om mig, jag ar alltid valkommen och har bott hos dem mycket, nar jag ar over till England och halsar pa.

Jag tycker det är svårt att säga då det oftast beror på personerna. Helst ska ju den yngsta vara minst 20 i alla fall.

Men om den yngsta är över 30 så kan jag tycka att det inte riktigt spelar någon roll alls längre, då de känns som att en person över 30 borde funnit sig till rätta i vuxenlivet någorlunda i alla fall och veta vad dem gör och vad dem verkligen vill i livet. Vilket faktiskt inte de flesta 20-åringar har ännu även om endel är supermogna redan osv.

#31 Vad var det som fick er att ens prata? Menar inget illa.

#31 Står fast vid vad jag sa. :) 10+ äldre människor som intresserar sig för barn under 18 är obehaligt. Vad är det för "fel" på personen som gör att den tänder på ett barn och inte kan dejta någon i sin egen ålder eller någon som ens är vuxen?

Jag kan också tycka att åldersskillnaden med en yngre vuxen spelar mindre roll om det inte handlar om en seriös relation utan bara ett sexuellt äventyr. Att tex en 18 åring och en 50 åring kan uppskatta en vända i sängen kan jag kanske tycka är helt ok medan en seriös relation mellan de två skulle kännas jättekonstigt och fel ändå fast det är lagligt.

#33 Hera det ar lungt, har inget emot att prata om vart forhallande, andra kanske tycker att det ar konstigt och maste vara kansligt men det ar det inte for mig.

Vart forhallande ar nagot som jag ar bara glad over, som kanns helt naturlig, hur bra vi har det ihop och vilken tur det var att vi overhuvudet taget rakade pa varandra och desutom valde att se var den spark vi kande tog oss.

Det ar nagot som jag inte kan gora kortfattat dock, for att fa med alla sidor och hur det gick till, for det var en lang process.

Vi larde kanna varandra via mmot Star Wars: the Old Republic, dar vi rakade bli medlemmar av samma guild, hade nog aldrig rakat pa varandra annars eftersom jag bor har i Sverige och han i England.

Vi var och ar inget stort guild och eftersom bade han och jag spelade mycket blev det att vi borjade levlade upp vara karaktarer och gjorde uppdrag tillsammans och vi hade sa kul ihop, blev gaming buddies.

I borjan pratade vi bara om spelet, sa jag hade ingen aning om och inte han heller vilken alder vi var och det var inget vi brydde oss om, det ar liksom inte vikigt nar man spelar ihop. 

I vart guild, som vi fortfarande ar med i, har vi sakert ett alderspann pa medlemmar fran yngre tanaringar till personer i 50 ars aldern och sa att ha kul med folk som inte ar i samma alder som en sjalv ar vardagsmat for oss.

Sa ju mer vi spelade ihop markte vi hur bra vi kom overens, hur latt vi hade att prata om saker och vi blev snabbt valdigt bra vanner och gaming buddies och borjade prata om om sjalva, var vardag, vara drommar/radslor och borjade prata aven utanfor spelet.

Nagot jag har kommit underfund med efter vi traffades ar att det bara vara en tidsfraga innan jag foll for en nara van som jag har en stor alderskillnad med, lat mig forklara:

Sjalv jag alltid haft ett stort alderspann bland mina vanner som jag umgats med till vardags, eftersom jag alltid har haft valdigt geekiga intressen och det drar till sig manniskor i alla olika aldrar.

Sa att vara bra kompisar har for mig aldrig styrts av behovet att man har en gemensam utgangspunkt i hur gammal man ar, har haft nara vanner som varit ca 20 ar aldre an mig ocksa sa val som mycket yngre.

Dessutom ar jag Demi-sexuell/romantisk och om nagon inte hort den benamningen innan sa betyder det att jag inte kanner varken en emotionell/romatisk attraktion, sa val som en fyskisk utan forst ha lart kanna en person sa val att vi delar ett starkt, intimt band/relation/vanskap.

For mig sa gar det helt enkelt inte att bli kar vid forsta ogonkastet, sa val som jag inte kan kanna en omedelbar sexuelldragning till nagon jag precis traffat.

Sa vi bara klickade och det var inget som gick att foreka, som jag ville forneka heller eftersom den kom helt naturligt.

Han var det forsta som tog upp amnet, att vi hade en spark, som vi kallade det och lange lat vi det stanna vi det, for vi var valdigt forbryllade hur vi kunde kanna sa starkt som vi gjorde nar vi hade en 17 ars alderskillnad.

Vi kom fram till att vi var friends with a spark, att det rackte, att eftersom vi inte traffats an irl, sa var det allt vi kunde vara.

Vi pratade mycket om var alderskillnad, sa det inte skulle bli en inbalans eftersom vi hade sa olika mycket erfarenhet runt forhallanden, jag lat honom bestamma rikting och takt och vi tog det varligt, sa det kandes ratt for bade vilket steg vi an tog.

Efter ha pratat om att vi hade en spark tog ca 10 manader innan vi kunde traffas och i november sa ar det ca 2 ar sen jag flog over till England forsta gangen och vi hade en 6 underbara dagar ihop.

Inget kandes annorlunda nar vi traffades, vi hade inte missat nagot av hur den andra var som person eller hur vi fungerade tillsammans, det kandes helt ratt att bara vara dar tillsammans, ha mojlighet att sitta ner och gora nagot sa enkelt som att dela en maltid, prata ansikte emot ansikte.

Det var valdigt jobbigt att resa hem igen och det var jobbigt en tid for nu hade vi kommit till en brytningspunkt, hur skulle vi gora nu, vad var det vi ville med var relation?

Det var han som tog upp att han ville att vi skulle ha en pojk/flickvanns relation och jag holl med om att det kandes ratt, vi bestamde att fortsatta at traffas nar vi hade rad och tid och se tiden an vad annat det kunde bli.

Idag har vi bada varit och halsat pa varandra ett flertal ganger, vi trivs med varandras familjer och de tycker om oss bada och vi planerar for att flytta ihop.
Hans familj undrade mycket over mig i borjan, var oroliga for min kille, men det forsvann helt nar jag traffade dem och det ar jag sa glad for, tycker sa mycket om dem med.

Formodligen blir det att jag borjar plugga nasta host i England istallet for Sverige, sa att han kan jobba kvar pa sitt alskade jobb som speltestare och det kanns inte ratt att be honom att flytta pa sig aven om han har sagt att han ar beredd att gora det om det ar det anda sattet for oss att kunna bo ihop.
Mycket for att han inte kan spraket, har aldrig bott ifran familjen och de betyder sa mycket for honom.
Trots jag ar en introvert person sa har jag en aventyrslusta, att se varlden, att forsta min plats i den och jag har alltid velat ha mojligheten att bo nagon annanstans an i Sverige for ett tag.

Jag har inga tvivel pa att sa lange det kanns ratt for bada som kommer vi vara tillsammans, det ar inget i var alderskillnad som gor att vi inte fungerar ihop.

Vi ar bade inte intresserad av att ha barn eller giftermal, finns liksom inget dar vi krockar och vi vill bada ha en samborelation, dar vi delar en vardag tillsammans, dar vi kan dela bade det roliga och harliga av att vara varandras favorite person, som kompisar och alskande och stotta varandra nar det blir tungt.

Vi kommuniserar pa ett bra satt, tar hand om varandra, vill varandra val och ar som jag namnt innan bada valdigt empatiska, han for att han tyvarr haft en valdigt tuff uppvaxt som gett honom mycket livserfarenhet till sina ar, format honom till en valdigt kanslig och omtanksam person, som verkligen bryr sig om de han star narmast. 

Jag ar som sagt Aspie och han har varit med pa hela min resa att fa den diagnosen och jag kanner verkligen att han koper mig som en hel person, och som neurotypisk har han inte nagra problem att lasa mig eller forsta mig, ofta ser han snabbare an mig nar jag ar pavag att fa en meltdown och tar hand om mig sa fint i det.

Vi har verkligen en jamnbordig relation, dar badas roster och behov ar lika viktiga och bada tar hand om varandra och respekterar den andras behov,  bade vad vi behover for att ma bra och trivas i vart forhallande sa val som i livet i stort.

Jag och min sambo träffades 2010, när han hade fyllt 25 och jag skulle fylla 19. Vi klickade direkt. Tycker inte att åldersskillnad spelar någon roll, det handlar snarare mer om personkemi och att man passar ihop än hur gammal man är.

#37 men 19-25 är ju ingen åldersskillnad att tala om! Du var dessutom över 18.

Vore något annat om du varit 15 och han över 20.

#38, nja, jag var 18, men skulle fylla 19. Men ändå, vet en del kompisar som tyckte det var lite att ta i. Undrade vad jag såg hos nån som var "så gammal". Jag själv undrade hur de tänkte. Så länge jag var glad och trivdes var det väl inget problem…

Nu har jag visserligen aldrig haft någon relation men…

I alla fall om man är över 18 år tycker jag att ålderskillnader inte är en så stor "deal" direkt. Visst, jag kanske skulle reagera om en 18 åring var ihop med en 50 åring, ja. Men inte annars. Jag skulle utan problem kunna vara tillsammans med någon som är i 25 års åldern.

Tycker #36 ger ett fint exempel på hur en sådan ovanlig men fin relation där åldersskillnaden inte spelar någon roll. Låter som en fin relation. Men som sagt även ovanlig på flera vis. Är nog benägen att spontant vilja ifrågasätta ( inte döma utan undra) relationer med samma åldersskillnad tills jag vet/förstår hur just den relationen fungerar. M a o jag är nog kritisk men öppen då jag spontant kan tänka mig att det lätt kan bli obalans när åldersskillnaden är stor.

Min mamma är gift med en man som har en dotter som är äldre än mamma (dock var han bara 15 när han blev pappa). Tror det skiljer 16 år på de, men det enda komplicerade i deras förhållande tycker jag är kulturskillnaden (han är sydamerikan). När man är i samma stadie i livet tycker inte jag det spelar någon större roll, båda två är arbetande föräldrar med få fritidintressen, och liksom det funkar för de.

Det jag vill komma fram till är att så länge man är i samma stadie i livet funkar det. Till exempel en 15-åring kan vara tillsammans med en 17-åring eftersom de då är i samma stadie av livet där de går skola och börjar mogna till men fortfarande är barnsliga.
Sen så kan en 25-åring och en 45-åring vara tillsammans eftersom de är inne i stadiet där de hunnit mogna till och inte är barn längre, de antingen studerar eller jobbar och har möjligheten att skaffa familj :)

Så länge båda är 18 plus så ser jag inga problem, kan tycka att det är konstigt att en 40+ åring finner intresse i någon som är 18 och tvärtom men vem är jag att lägga mig i andras relationer. Jag är 25 och har som äldst dejtat någon som är sju år äldre än mig och det var när jag var 21, det var också  varit den bästa relation jag har haft och har aldrig kunnat hitta någon som honom. Som det är nu hade jag dejtat män upp till 40 års åldern men absolut ingen som är yngre än jag.