Jag har alltid sagt att jag ska ha två barn. Jag tror att jag fortfarande vill ha barn men är liksom inte helt säker på det. Det tåls att fundera på :)

Jag hade neutrala känslor till barn när jag var under 20, men nånstans där började jag känna att jag absolut vill ha barn. Två stycken ville jag ha och två stycken har jag fått. Minsta är en månad imorron och jag har börjat sörja att jag inte kommer vara med om en till förlossning. Knäppt jag vet men det är så himla mäktigt!

Redan som liten ville jag ha barn. 

Som barn lekte jag, "Hur många barn ska jag ha när jag blir stor"? Det frågade man, samtidigt som man kastade upp småsten och vände på händerna. Då skulle man få så många barn som landade på ovansidan av dem. 

En dotter har jag och har precis blivit mormor.

Jag har alltid vetat helt säkert att jag aldrig ska ha barn. Att jag skulle ha barn har aldrig ens varit nåt alternativ. Jag förstår mig inte på dem, jag har aldrig tyckt att barn skulle vara meningen med livet och jag vet helt enkelt inte vad man har dem till. Det har snarare känts som en boja runt benet, nåt som hindrar en från en massa saker och ger en massa ångest av olika anledningar. Nu är jag 44 år och tackar min lyckliga stjärna för att jag aldrig gjorde det misstaget. Jag har aldrig ångrat mig.

Har barn och har även som tjugoåring vetat att jag ville ha barn. Eller snarare kanske var det givet på något sätt. Men även om jag satsat på karriär mycket har jag inte sett det som ett hinder att skaffa barn eller leva det liv jag vill leva. Barn har på något sätt alltid ingått i mina livsplaner och det har verkligen berikat mitt liv. 

Många väljer idag att inte skaffa barn och det är tråkigt att omgivningen oftast har så förlegade åsikter och kommer med: "Du kommer säkert ändra dig." och tar för givet att alla vill ha barn. Min systerson har varit sambo i tre år nu och jag tror att jag är den enda i släkten som inte undrat när barnet kommer. Så onödigt, för när barnet kommer (om det kommer) kommer man ju att veta det i alla fall.

Har aldrig velat ha barn och har inte heller några.

Har alltid vetat att jag vill ha barn, men känner ingen stress (än) om när det blir.

När jag var yngre kände jag att jag i framtiden verkligen ville ha många barn, ville ha en stor familj och jag kunde inte föreställa mig något annat. Idag är jag väl lite mer neutralt inställd, händer det så händer det men det är inget jag lägger större vikt i. Kanske ett barn om 10 år eller så, haha.

Tankar om att ha barn existerande inte alls då jag var under 20 år gammal! Sen har barnlängtan kommit och gått efter det. Det har varit lite av en bergochdalbana så att säga.

Jag har inte haft stark barnlängtan. Men har iaf innan och efter jag var 20 vetat att jag vill ha barn. Men vet ej om det är möjligt att jag kan få det p g a endometrios. Men vi får se.

Var helt emot tills för några år sedan. Nu 33 och gravid med första barnet.

Jag borde visserligen fortfarande vara fertil i några år till (fast jag har inte testat så vem vet) men har hittills inte känt någon barnlängtan. De är absolut söta på avstånd men inget jag känner någon lust att begränsa mitt liv med. Gissar att det är samma känslor vissa har för hundar. 😇

Jag vill inte ha några barn själv då jag och sambon heller har djur då vi älskar livet med varandra och djuren :)

Jag har aldrig känt att jag vill ha barn. Nu är jag visserligen bara 24 år men är säker på att jag inte vill ha inom den närmsta framtiden iallafall.

Jag har vetat sedan jag var 14 att jag i te vill ha barn. Idag är jag 28 och har noll intresse av barn. Anledningarna är många. Dels tycker jag att det föds för många människor. Det föds fler än vad det hinner dö. Och ja, jag är medveten om att det kan låta hårt, men det är så jag anser. Menar inget illa mot de som vill ha eller redan har barn. En annan anledning är att jag helt enkelt inte har intresse i barn. Får någon barn så tänker jag bara "jaha". Inte ens när jag mötte min systers son, och även var tvungen att barnvakta honom så småningom, så väcktes något intresse.

jag var så säker på att jag inte ville ha barn att jag hade genomgått det obligatoriska psykologsamtalet och fått OK för sterilisering. Jag skulle bara boka tid för att få det gjort, och nu sitter jag här med min 2,5 månaders son och undrar vad som flög i mig. Jag var alltså en av dem som åkte på det där "vänta bara" som drev mig så till vansinne.

Jag var helt emot tanken på att ha barn till för några månader sen (är 20), tyckte de var jobbiga, snoriga, äckliga och skulle förstöra mitt liv. Men sen hände något, jag  började kika på barn ute på stan och få något varmt i hjärtat, en pyttepytteliten längtan började gro. Jag vill fortfarande inte ha barn på flera år men jag känner mer och mer att jag vill ha barn någon gång, ett eller två. Ibland är det mysigt att ta hand om barn men det är skönt att lämna tillbaka dem också, så ja, jag har väl fortfarande lite blandade känslor. Men från att vara totalt ointresserad till som jag känner nu så har något ändrats iallafall.
Du är bara 17 år, det kan ändra sig men om det inte gör det är det helt okej också, barn är inte meningen med livet, det kan vara för vissa men det är inte för alla och denna barnhets som finns i samhället är otroligt överdriven.

Jag blev gravid förra sommaren, 18 år gammal. Gjorde abort. Vill ha barn, men det passar inte just nu, inte än. Om 7-10 år kanske. Sambon och jag var helt överens och han tror också att vi är mer redo om några år.

Innan jag träffade min sambo så ville jag absolut inte ha barn. Nu vill vi båda ha det :)

Då jag var 18 var kag och en kompis iväg på en långresa i Asien. Minns samtal vi hade om framtiden under den resan. Jag ville ha en hel drös med barn (utan att någonsin ha varit särskild barnkär, har alldrig varit en sån som gullar med andras barn). Tror jag sa jag ville ha 5 och görna med 5 olika pappor i olika förg (hmm jag var 18). Och jag kände också att jag inte ville ha någon man. Så, ensamstående mamma til 5barn i olika förg var min plan. Min kompis skulle definitivt inte ha barn, men desto viktigare var det med en man. Och hon hade massa önskar om den mannen då. Hur det gick. Ja, vi är 47 år gamla nu. Jag fick 3 barn och en ängel. Med två olika pappor, alla 3barn är ljusa med blå ögon och jag är gift. Min kompis levde ihop med en snygg fransman i många år utan barn men vid 37 nånting vart hon jätte bäbisnödig. Hon fick ett barn och separerade och har varit endamstående mamma sedan dess.

I mina yngre dagar var det aldrig intressant för mig med barn, jag tyckte det kändes absurt att tänka på mig själv som mamma till ett/flera barn. Så länge jag kan minnas har jag haft ett ointresse för barn generellt. Och den känslan har hållt i sig.

Jag är 40 år och gift och jag ser barn som ett störande inslag i förhållandet/familjen. Jag älskar den frihet som det är att inte ha barn! Min man har en 20-årig dotter sedan tidigare och det gör mig inget då hon är vuxen.
Jag älskar livet som barnfri🙂

Jag fyllde i övrigt, då jag inte upplevde att något av alternativen passade mig. Jag hade ingen barnlängtan efter biologiska barn och trodde inte heller att den traditionella familjebilden var något för mig. Jag har dock alltid arbetat med barn och av den anledningen har jag väl heller aldrig behövt längta. Idag närmar jag mig slutet för min fertila period och jag inser att jag verkligen vill ha barn, men att tiden kanske inte finns…så idag är det en stor sorg.

Jag visste tidigt, före tonåren, att jag helsäkert aldrig ville ha barn.

Jag blir 53 i sommar och jag har aldrig ändrat mig i den frågan och jag har aldrig ångrat att jag inte skaffat barn.

Det enda som varit jobbigt är människor som är helsäkra på att dom vet bättre än mig vad jag vill och inte vill när det gäller barn.

Tack för alla svar, väldigt intressant att läsa. Enligt svaren i undersökningen verkar det ju som att dom flesta som inte tänka skaffa barn, inte heller har gjort det. Även om detta såklart är en för liten och för ovetenskaplig undersökning, så är det ändå intressant (:

Jag har som sagt aldrig haft någon önskan, och har aldrig förstått varför man skaffar barn. Att jag anser att det redan finns för många människor på jorden, och att mina gener inte är värda att föra vidare bidrar såklart också.
Andras barn har jag inget intresse av. Jag vet inte vad jag ska göra och försöker helst gå därifrån så fort som möjligt. Trots allt detta kan jag längta tills min syster får barn, eftersom jag vet hur viktigt det är för henne och hur lycklig hon troligtvis kommer bli. Och jag kan tänka mig att vara barnvakt för hennes, eller mina bröders barn i framtiden. Men jag kan inte se mig själv med egna barn, och tycker att det mest skulle störa i mitt liv. Jag vill inte ta så mycket hänsyn till ett annat liv, att ha ansvaret för att alltid göra det bästa för ett barn. 

Men som sagt inser jag att det kan ändras. Som tur är behöver jag ju inte heller ta något beslut nu (:

Sen så finns det dom som min bror, han älskar barn, har alltid gjort men har bestämt sig för att inte skaffa.

Jag har alltid varit emot barn. Finns nog en del bittra inlägg här på iFokus också om allt det här tjatet om att man kommer ändra sig. Har aldrig gillat barn, och gör det fortfarande inte, men jag har ändrat mig. Jag och sambon kommer börja försöka nu till slutet av sommaren. Jag är fortfarande inte förtjust i andras ungar, men jag vill i alla fall ha en egen. Vem vet, det kanske får räcka med en, men oavsett har jag gått från helt ointresserad, sagt till alla att jag inte vill ha ungar, skrämt mamma som längtat efter barnbarn, och nu blir det så ändå om allt funkar och vi kan. Däremot tror jag inte att alla ändrar sig. Och jag tror också att folk ändrar sig åt andra hållet. Jag är idag 28.

#26 Jag är en av dem som har ändrat sig mot andra hållet. Från att jämt ha velat ha barn är jag numera väldigt skeptisk och jag blir 29 år gammal i år. Jag skulle lätt klara mig utan egna ungar. Jag har ingen längtan eller något behov att ha barn längre. Fast det kanske hinner ändras ännu en gång.

Men då min kille vill definitivt ha barn någon gång så lär jag väl skaffa barn. Jag är ju inte helt emot att ha egna ungar men jag ser inte heller fram emot det. Verkar bara vara mest besvär då jag tittar på mina vänner som har barn och knappt kan ens gå till affären utan att ha en back-up plan.

När jag var tonåring ville jag ha barn innan jag var tjugo. För de som var 20 var ju sååå mogna 😎 Nu har jag några år kvar till 30, och planen är att få två barn mellan 30 och 35. Ju mer ansvar jag tar på mig (hundar, bil, studieskulder, bostadsrätt…) desto mer känner jag att jag klarar mig utan barn ett par år till.

Jag är bara 17 och har inte barn, men jag ser ingen framtid med barn. Jag har planer för mina hundar och de avelsarbetet och ett barn skulle bara störa ordningen. Jag har alltid varit väldigt emot att skaffa barn, jag vill dessutom vara ända syskonet. Jag är äldst av 8 barn -.- Alla i min omgivning säger fortfarande att jag kommer ändra mig, kanske.. men tror inte det. Isf skulle jag kunna offra mig för 1 barn, ev 2 bara för att. Men inget jag strävar efter, och verkligen inget jag ser i min planering. (Så snälla låt mig vara naturligt steril!)

Jag har inte velat ha barn sedan jag var runt 13, jag är 25 idag. Jag fick mitt första syskonbarn när jag var 5 år och de första syskonbarnen var väl roliga, men sedan tyckte jag de blev jobbiga när jag runt 12 år och ville lyssna på vad de vuxna pratade om och inte leka med småbarn. Sedan dess har jag tyckt att småbarn varit jobbiga att umgås med och jag undviker de så mycket jag kan.

För mig är anledningarna många till varför jag inte vill ha barn, och jag ser så många fler nackdelar än fördelar med barn.

Min mamma har alltid sagt att jag kommer ändra mig när jag blir äldre, men för 1-2 år sedan så insåg hon att jag inte kommer ändra mig. Hon är väldigt barnkär och skaffade första barnet när hon var 18 och sista när hon var 38, hon har totalt 5 (jag är yngst). Så hon har haft svårt att förstå mig, och även fast hon inte tjatar på mig längre så tror jag att hon har en dold förhoppning om att jag en dag vill ha barn … Men hon får nöja sig med att mina barn har fyra ben, svans och massor av päls 😉

Jag började inte tänka att barn var meningen med livet förens jag fick min första! 😊 innan var jag heller inte så intresserad, är fortfarande inte över förtjust i andras barn. Men mina egna är mitt allt.

Jag var väldigt säker som yngre på att jag ville ha minst tre barn och jag hade stora planer för familjeskapande i min framtid. 
Nu för tiden är jag väldigt neutralt inställd till tanken på barn. Jag skulle dö lika lycklig med dom i mitt liv som utan dom.

Jag har aldrig velat ha barn, har aldrig haft något intresse av andras ungar. Jag blev gravid av misstag några månader in i ett nytt förhållande, pappan ville behålla, mig kvittade det. Så vi körde. 13 månader efter första barnet så föddes andra, sen steriliserade jag mig. Jag älskar givetvis mina egna ungar men det är inte det största som hänt mig. De gjorde inte mitt liv komplett på något sätt. Jag hade ett fantastiskt liv innan de kom och känner inte att det blivit bättre. Det har inte blivit sämre heller..bara annorlunda.

Jag hade aldrig ångrat om jag inte skaffat några. Hade jag inte blivit gravid av misstag så hade det troligtvis inte blivit några barn heller. Jag tror att jag är för lat och egoistisk för att vara förälder, men man har ju fått ta sig i kragen och skärpa sig.

Nu träffade jag ju min man som ganska ung (18 år) och innan dess hade jag inga tankar på framtiden och mig själv som mamma.

När jag precis fyllt 22 föddes vår son och det var omtumlande på ett positivt sätt.

Vi var efter några år båda överens om att ett barn var det optimala för oss men fick höra en hel del pikar från omgivningen att vi var egoistiska som inte skaffade honom ett syskon.

Jag är 23 snart och har alltid vägrat tanken på barn. 
Eller ja, främst bebisar. Är dö-rädd för dem, så små och ömtåliga. 
Jag är världens klantarsle och skulle nog råka mörda min egna unge på ett eller annat sätt. 
Har inga direkta moderskänslor trots att jag har syskon som är mer än 15år yngre än mig.  (flyttade hemifrån som 16åring då den näst yngsta var nån månad)
Vägrade passa dem, yngsta är 4,5år och mja, hon är rätt okej nu när hon kan göra sig förstådd men förut var det panik.
Gråter ungen så gråter jag och så blir jag handlingsförlamad. 

Har tidigare haft ett stabilt och mångårigt samboförhållande, var gravid 2 gånger trots p-piller. En abort var inte ens något man tvekade på även om min dåvarande sambo var lite kluven. 
Ångrar mig inte det minsta även om känslan av att vara gravid var mysig på något vis. Men icke. Här blir det inga egna barn! 
Tänker dessutom på alla ärftliga sjukdomar vi har i släkten och inte minst mina egna diagnoser. 

Nu har jag en karl som jag snart ska flytta ihop med, vi har skojat om barn och framtid. 
OM vi skaffar barn så tror jag att vi skulle kosta på oss en adoption. 
Han skulle bli en fantastisk far, det vet jag men jag ska inte ha med bebisar att göra. 
Adoptera ett barn från 2år + är nog mer ett alternativ isåfall.

Hela livet fram tills 20 har jag varit mycket negativt inställd till att skaffa egna barn, möjligen adoption. Sedan har jag vacklat lite och vill förmodligen ha 1-2 st egna och kanske en adopterad. Men småbarnsåren och graviditet ser jag ingen större glädje i ännu, vore roligt att ha lite större barn i framtiden och inte bli gammal och ensam.

Små barn är bara roligt att passa för andra, känner inget behov av egna småbarn än.

Har aldrig velat ha barn och har inga heller. Blev gravid vid 35, gjorde abort och steriliserade mig.

#36: hehe… "gammal och ensam"? Det är förmodligen ett av de vanligaste argumenten mot att inte skaffa barn. Men vem garanterar att barnen och barnbarnen kommer och hälsar på en på hemmet när man är gammal? Jag skulle tro att många barn tycker att gamla människor är lite skrämmande.

Innan jag träffade maken var jag inställd på att barn inte var något för mig, jag ville göra klart min utbildning för att sedan flytta till Köpenhamn. Där skulle jag bara leva livet och njuta av tillvaron. Såg inte ens någon framtid som involverade en stadig partner. 
Sen pang boom träffade jag maken, och det var bara så självklart att vi skulle föra vidare våra gener tillsammans. Nu väntar vi på att lillebror ska titta ut.

Jag sa sällan något högt om att jag inte var sugen på barn innan, bara till mamma som sa Okej och så var det inget mer med det. Så jag fick aldrig höra "vänta du", men ändrade mig gjorde jag ju :)

Vill inte och har inte barn. Är idag 24 och helt säker på att jag aldrig kommer att skaffa barn. Har aldrig gillat barn. Vägrar att hålla i mina syskonbarn. Kryper upp i ett hörn i en soffa och säger panikslaget åt folk att ta bort barnet om det kommer nära mig. Barn på en fem plus kan jag prata med och så, men är inte förtjust i dem. Finns ingenting som påminner om moderskänslor i mig och har aldrig funnits. Tanken på att bära ett barn i min kropp är ungefär som tanken att bära en tumör eller parasit i den. Sedan skulle jag aldrig vilja föra mina gener vidare heller.

Detta är min åsikt! Min kropp! Har ingenting emot att andra skaffar barn så länge jag slipper ha med dem att göra. Behöver jag ens nämna att jag är en dålig faster och moster? Min sambo ville ha barn innan han träffade mig. Idag har han valt bort barn för mig och är fullt lycklig ändå.

#38 Självklart finns inga garantier, men vill gärna ha en egen liten familj. Och chansen är ju större att man har en bra relation med sina barn om man har några.  :P

Jag har aldrig  ens tänkt tanken "när jag får barn" som mina kompisar gjorde redan i unga år. Som närmast har jag kommit till "OM jag någonsin vill ha barn" men jag är inte ens där längre. Första gången jag sa till någon att jag inte vill ha barn var jag 17 och jag har fått höra så många gånger att jag kommer att ändra mig, att livet inte är komplett utan barn osv. Nu är jag snart 28 och jag har ingen längtan efter att bli gravid, ha barn eller vara runt andras barn. Mitt liv är fullt komplett utan att tillverka och ta hand om en annan människa.

Skulle absolut aldrg skaffa barn, har inga nu heller men inte emot att skaffa om det skulle bli så heller

#43 Låter lite väl motsägande: "Absolut aldrig skaffa barn…… men inte emot att skaffa om det skulle bli så heller."

Antingen så vill man absolut aldrig skaffa barn eller så är det så att man kanske kan skaffa om det skulle råka bli. :) Allt annat är ju väldigt motsägande! :)

#44 Frågan är hur man kände när man var under 20 år och vad man känner nu.
Dvs första är vad jag kände när jag var under 20 och det andra vad jag känner nu. Precis som #0 efterfrågade.

Därför är jag lite nyfiken på hur ni kände när ni var yngre (typ <20 år),  (första) och om ni har barn idag? (andra).

Så som sagt svarade enbart på #0. Så nope nte motsägelse ;)

Har aldrig velat ha barn och har inga, är 35 år

#45 Ok, bara jag som blev lite förvirrad av formuleringen då! :)

Under min uppväxt hade jag väldigt neutrala känslor runt barn, minns att jag lekte och pratade om att ha en familj med barn som vuxen, för det var det jag såg att man gjorde så jag trodde automatiskt att det var så det skulle bli för mig med, vara rätt för mig med.
Minns att jag tänkte att minst 28 skulle jag vara för det var min mamma när hon fick mig som första barn, det kändes bra att skjuta det på framtiden.

Men sen någonstans runt när jag började ha sex, vid 17 års ålder och möjligheten/risken fanns att jag faktiskt kunde bli gravid så började jag känna att det var inte rätt för mig, mycket var för att jag var så ung, men det blev så verkligt och påtagligt att jag kände att vara 28 år kommer nog inte räcka för mig att vänja mig vid tanken.

Det var inte bara något som kunde hända någon gång i framtiden, som jag måste ta ställning till först då och jag började tänka och känna efter hur det skulle vara och kännas här och nu och där växte det fram en känsla att det verkligen inte var något jag ville.

Den känslan har hållt i sig, jag har aldrig sagt aldrig, istället sagt att som det känns nu så är det inte rätt för mig och att det även känns som jag inte kommer att ändra mig.

Nu blir jag 37 år i augusti, snart har jag inte tid om jag skulle vilja och det stressar mig inte, jag mår bäst av att vara barnfri, det är inget jag saknar eller längtar efter.

Jag har velat ha två barn, en av varje sort så länge jag kan minnas. Målade upp bilden med pojkvännen som 13/14-åring, då vi hade samma mål. Han fick barn med en annan tjej 4-5 år senare och jag som 20-åring. Nu är jag 36 år och har en av varje - en pojke på jorden och en jänta i himlen.

#36 Man måste inte bli gammal och ensam bara för man väljer bort att föda barn. Jag personligen har en man jag vill bli gammal med och sen har jag min släkt och bekanta, det är inte att bli gammal och ensam. Jag vill skaffa barn men jag förstår dem som inte vill det och tänker inte att dem måste vara ensamma bara för det.

Mina syskonbarn får väl hälsa på mig på hemmet, om jag lever så länge ;) Var ambivalent i tonåringen ang barn, men ju äldre jag blir desto mer säker blir jag på att barn inte är något för mig, eller för min sambo. Dels är vi inte så förtjusta i barn, blir lätt trötta av allt stim och stoj, dels har vi båda stora behov av att vara ensamma (kan sitta i olika rum tex) och stora sömnbehov av olika (medicinska)skäl. Just nu hade det inte varit möjligt, och som det verkar kommer jag aldrig kunna ha barn även om jag blev frisk i framtiden. Mina svåra kroniska sjukdomar har inte utrymme för barn. Men även om jag blev frisk så tror jag inte jag skulle skaffa barn. Visst kan det rent abstrakt verka mysigt med bebis, men så fort jag tänker mer konkret på bebis, som sen blir större, skriker hela mitt jag NEJ. Det finns inte plats i mitt liv. Inte energi. Det klart jag skulle älska och vårda ett barn om jag fick ett, men tanken på blöjbyten, tidiga morgnar, dagis, föräldramöten, barnets kompisar, olika trotsåldrar… Hu! Mamma säger att det goda överväger men nu ser jag bara det jobbiga och varför skulle jag då skaffa barn? Det finns tillräckligt med barn i världen, och jag skulle aldrig göra något så stort utan en stor vilja. Inte skaffa barn bara "för att". Vet ärligt inte hur jag skulle göra om jag blev gravid, allt förnuft säger abort, men skulle hjärtat säga nåt annat i situationen? Jag tycker att skaffa barn ska göras för att man verkligen vill ha barn, verkligen längtar efter det. Det kan man ju göra om man råkar bli gravid och känner att "Gud, lilla varelse där inne, så jag älskar dig och längtar efter dig". Men skulle inte planera att bli gravid för att "det är så man gör" (som min sambo sa när vi var nykära och pratade framtidsplaner. För honom var det "gifta sig och skaffa barn, för det är så man gör". Jag frågade "Vill du ha barn?" Och han blev ställd. Han hade aldrig reflekterat över att det var ett val. När han väl tänkt på det, i några år nu, var och är svaret "Nej".). Jag är så nöjd med de barn som finns i mitt liv, jag älskar mina syskonbarn till döds, och blir jag barnsjuk kan jag passa dem så går det över när jag ligger utmattad efter fem minuter med dem ;)

Var säker på att jag skulle ha barn - har inga barn. Sambon fick mig att inse alla nackdelar med det livet.

Jag har nästan alltid vetat att jag vill ha barn, även som liten/yngre. Har dock haft perioder där jag inte velat utsätta mina barn för samma uppväxt som jag själv har haft och då jag var rädd att jag var/skulle bli som min mamma. (Men jag förstår lite mer nu och jag kommer inte bli som min mamma, och jag kommer älska mina barn. Om jag skulle tro att mina barn skulle känna så som jag känner för min mamma, för mig, så skulle jag inte vilja ha några.)

#36 Gammal och ensam? Har man ungetbliv utanför sina barn är det synd om dem personerna. Vad dem missar! Kan ju säga att min sambo inte hälsar på sin farmor vilket ingen i hans släkt gör och han har inte pratat med sin pappa på över 1 år. Att få barn är ingen garanti för att man inte kommer vara ensam.

Jag tänkte aldrig skaffa barn någonsin, tänkte även sterilisera mig för jag ville verkligen inte ha barn någonsin. Nu sitter jag här i vecka 19 med mitt första barn och är alldeles kär i allt som har med barn att göra 😉 Garderoben fylls sakta men säkert upp med bebiskläder, namnen är bestämda och i veckan ska vi åka och klämma på barnvagnar. Mysigt!!! Att spendera tid med svägerskans två barn är himmelriket för mig, att busa och skratta och ge dom presenter är såå roligt! När sambons dotter är på besök är jag så himla glad för hon är så härlig!
Tänka sig vilka vägar livet kan ta, haha!

Komplettering på #35
Tänk om man får "fula" barn? DET skrämmer mig. 
Som mamma antar jag att man älskar sina barn oavsett och ser dem som finast i världen ändå. 
Jag har inte de bästa generna för vackert yttre och därför rädd för att ja, få "fula" barn. 
Jag är säkert jätte-elak med det tänket men ja, det är något som skrämmer MIG.

Så långt bak i tiden jag kan minnas har jag aldrig velat ha barn. När jag själv var liten så tyckte jag att alla barn som var yngre än mig själv var jobbiga och tänkte ofta att hoppas min hjärna inte förvrängs en dag så jag skaffar egna barn jag måste ta hand om. Jag var även orolig att mina föräldrar skulle skaffa fler barn så jag skulle få småsyskon. Idag är jag 37 år och nöjd att vara barnfri kvinna. Känner dock ofta att det är något "fel" på mig som aldrig känt någon barnlängtan. Kanske fattas det någon "skaffa-barn-gen" i mig? I princip alla tjejer/kvinnor jag känner vill ha/har barn. Och jag bemöts oftast med höjda ögonbryn om jag berättar att jag aldrig velat ha barn. Numera säger jag ofta att jag inte kan få barn (vilket är sant) för att slippa diskussioner. Däremot tycker jag inte illa om barn, jag önskar alla barn allt gott och mår dåligt om jag ser eller hör talas om barn som är sjuka eller far illa. Barn är inget för mig helt enkelt.

Fram tills jag fyllde30 ville jag inte ha barn och trodde aldrig att jag skulle vilja ha några. Sedan ville jag det plötsligt

Såg aldrig mig som mamma. Ville inte ha barn, det fanns liksom inte på världskartan. Så när jag var 27-28 slog det om. Idag har jag en dotter, och skulle gärna ha hela huset fullt med ungar. Så det kan bli.

#54 Som jag redan svarat är jag inte dum i huvudet och vet att det inte finns garantier för att man skulle umgås. Jag har också släktingar jag inte umgås med alls. Men förhoppningsvis kan man med lite god uppfostran och sunt förnuft i vuxenlivet få barn som vill umgås med en även senare i livet. Självklart har man annat att göra med, men att jag har ändrat mig till att vilja ha barn pga olika orsaker måste ändå få vara ok.

#60 Det är inte enbart god uppfostran och sunt förnuft som gör att man vill umgås med sina föräldrar när dem är gamla, jag själv umgås nästan aldrig med mina föräldrar trots att jag älskar dem. Känner dem sig ensamma? tror inte det, men dem har annat för sig också.

Har aldrig velat ha, kommer aldrig att skaffa. Har fullt sjå med mig själv, och om man inte absolut vill ha barn mer än något annat tycker inte jag man ska skaffa några heller. Var likadant som liten, tyckte dockor var görtråkigt,  ville aldrig leka mamma pappa barn eller någonting.  Alla säger att man kommer ändra sig och visst är jag ung än (26) men har det inte ändrat sig alls sedan jag var typ 4 så lär det knappast göra det i framtiden heller.

Hm jag har aldrig varit dragen till barn och ha alltid sagt att jag inte vill ha några. Har snarare tyckt att barn är jobbiga.  Har lekt leken vissa nämner här…kasta upp sten och vända händerna, men det hade ingen betydelse för mig. Bara att det var en kul lek.

Nu när jag är snart 30 har mycket ändrats. Träffade min sambo när jag var 22-23år. Han hade då en liten dotter som var runt 1 år gammal. Det gav en panik för jag är inte barnintresserad alls. Men vi är ihop och hon bor hos oss varannan helg. Jag blev nog van vid tanken och nu kan jag tänka mig ha barn men vill inte vara för gammal när jag skaffa. Så det ligger väl i planen om jag ska ha blir det mellan 30-35. Mycket har gått emot våra framtidsplaner sen vi blev ihop t ex världskrisen 2008 då vi båda miste jobben och först nu har vi båda äntligen fast igen 2015. Vi ha ju det kravet. Båda ska ha fast jobb innan barn. Renovering av huset ska äntligen börja nu i augusti. Inga barn under renovering och vi vill resa en gång till till Italien innan barn.

Sen så den andra påverkan är ju familj. I min familj som du nämner är alla inställda på att barn är meningen med livet (förutom jag och min äldsta syster då tycker detta). Om du får barn ger du dom allt och du är inget typ. Men jag tycker att du är fortfarande du. Att du blev morsa/farsa gör ju inte att du försvann och alla dina intressen med dig. Nej du är kvar där i din kropp och du har rätt till dina intressen. Jag och sambon har resa och bilar som ett av våra dyra intressen. Det kan man fetglömma i min familj att man lägger pengar på om du får barn. Då ska allt gå till barnet. Speciellt vårat bilintresse alla suckar åt. Visst ska man ge barnen de de behöver och kanske lite till men man ska ju inte överdriva! När jag t ex var medlem på facebook märkte jag att mina föräldrar har enbart bilder på mina andra två syskon och deras barn…jag var med på en bild för att jag stod mellan dom en gång när de tog kort. Bara där ser man att du är inte värd något om du inte har ploppat ut en unge. Så känns det iaf. Kul för dom med barnbarn men dom har ju faktiskt 3 egna barn med fortfarande… Med detta skrivet så är man även osäker på hur det kommer bli när man får barn/om man får barn. Min familj är invecklad.

I vilket fall…Svaret här blir att jag var inte sugen alls på barn! Blev invaggad lätt i att ha barn och träffade en kille jag älskar…och nu vill jag ha barn. :)

Jag har nog alltid velat ha barn "när jag blir stor", och i tonåren så tänkte jag mycket på att jag ville ha barn ganska tidigt så att jag inte skulle vara så gammal när barnen blev äldre osv. Men sedan har det fått vila lite… Jag har haft kortare perioder när jag "ser barnvagnar överallt" och reagerar så fort jag ser en bebis eller en gravid kvinna och liknande. Men generellt vill jag se det som att jag är ganska avkopplad. Det är först nu (snart 26 år gammal) som jag och min man har känt att läget är rätt - med lagom stor lägenhet, jobb osv.