Vanligt med panikångest?
Hej!
Jo jag började fundera över det här med panikångest. Är det bara jag eller är det ett ord jag ser överallt helt plötsligt? På bloggar, youtubekanaler, i tidningar osv.
Grejen är att jag själv trodde jag bara hade ångest förut, men efter att ha gått till en kurator och pratat om det och efter att ha läst om det så har jag nog insett att jag får panikångest ibland (dock har det blivit väldigt mycket bättre än för bara ett år sedan).
Men.. för att knyta ihop det till det första då, är det verkligen så vanligt? Det känns nästan som att det har blivit en trend att kläcka ur sig det. Visst är det superbra att det kan vara ett öppet ämne, att folk inte ska tabubelägga det osv, men det är nästan så att jag undrar om vissa bara drar slutsatsen lite snabbt från några symptom?
På ett sätt tycker jag det är superbra att det uppmärksammas i media men på ett sätt tycker jag det kan bli lite vridet. Som att folk utnyttjar att de har eller tror sig ha panikångest. Vill inte va polis i ämnet då jag själv inte är någon expert, men jag blev bara så fundersam.
Tankar?
Det är ungefär samma sak som att folk använder "depression" väldigt aktivt. Det har blivit en grej att folk säger "Men du är inte deprimerad på riktigt, ge dig."
Och visst är det jobbigt/kanske lite problematiskt att folk använder ord så på grund utav trender, men problemet är att genom att hoppa på folk som säger att de mår dåligt/är deprimerade/får en panikångestattack, så kanske man hoppar på någon som faktiskt mår dåligt på riktigt.
Folk har en tendens att inte ta psykiska sjukdomar lika seriöst. Folk som faktiskt är sjuka på riktigt, hamnar i kläm på grund utav det.
Jag berättade i ett chattrum att jag har social fobi, och genast kom det någon mupp som började predika om att jag inte alls hade det, att jag bara fejkade, att jag inte "visade några som helst tecken på att faktiskt ha social fobi". Personen sa detta, helt utan att veta vem jag är och hur jag fungerar. Hen avgjorde det genom att se hur och vad jag skrev i ett chattrum.
Detta blev extremt virrigt, men förstår du lite hur jag menar? Jag tror min lulliga poäng är: Vi, som medmänniskor, kan inte vara dom som avgör vilka som har panikångest, depression, social fobi etc "på riktigt".
Och alltså jag vet att det inte var så du menade. Men detta är mina tankar kring ämnet.
#2 Aa, det är precis så jag tänker. Alltså att folk som verkligen har stora problem med det inte syns lika mycket helt plötsligt i den stora skaran där andra har eller påstår sig ha "samma" problem.
Trist att du fick sån tråkig respons! Precis som du säger så kan man inte själv avgöra hur det är för andra, det är ju helt absurt, speciellt över nätet.
Vet inte riktigt vad jag ville med mitt inlägg från början, men jag tänkte väl mest om det är andra som också märkt att det kommit som en våg det senaste.
Jag har ingen statistik men jag tror det är ganska vanligt att ha mer eller mindre panikångest. För att en person säger att den har panikångest kan ju betyda att det hänt nån eller ett par gånger på ett år, eller att det händer dagligen.
Jag tror att det alltid varit vanligt men att det på senare tid blivit mer okej att prata om det. Flera "kända" personer har berättat om det vilket gör att andra tycker att det är mer okej att prata om vilket jag ser som positivt.
Sen är det ju klart att det alltid kommer finnas vissa människor som ljuger om det/överdriver det för att få uppmärksamhet på samma sätt som vissa kan ljuga/överdriva om fysisk smärta eller sjukdom. Men jag tror inte att det är så vanligt med panikångest eftersom även om det är mer "okej" att prata om nu, så är det ju ändå inget att skryta om direkt.
Sen är ju motsatsen också vanlig. Folk har panikångest men vågar/vill inte berätta. Jag pratar till exempel inte om min panikångest IRL.
Själv är jag säker på att jag har det eftersom jag pratat med psykologer om det, men det är en väldigt speciell känsla så jag anser att det är lätt att veta själv, utan att gå till en psykolog/läkare och få någon slags diagnos på det.
Panikångest är ju inte heller en diagnos, det är attacker man kan få då och då men inte en diagnos. I så fall är ju ångest diagnosen som ibland kan bidra till panikångest men inget måste.
Vill inte påstå att jag märkt av just angående panikångest, faktiskt! Men man ser ju olika saker här i världen, hehe.
Jag tycker att det är en del likheter med somatiska sjukdomar också.
Väldigt vanligt att man benämner huvudvärk med migrän, förkylning med influensa, ryggont med ryggskott eller diskbråck utan att egentligen reflektera över att det faktiskt är diagnoser.
Jag har två gånger i livet råkat ut för något som man kan kalla panikångestattacker då jag hyperventilerade så att jag krampade, Två gånger är dock ingen diagnos men det var en period efteråt som jag var väldigt rädd för att det skulle hända igen när jag åkte buss, var på bio eller vid andra olämpliga tillfällen.
Jag tror helt enkelt att folk slarvar med benämningen.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Va bra ni beskriver och tänker kring detta. Det är ju intressant ändå, och viktigt att tala om.
Just det, det jag tänkte på var också att om det inte är en "trend", om det då istället är så att det också har blivit vanligare med ångest och panikångest - att det har med dagens samhälle och göra? För i så fall är det ju hemskt! Är ju fruktansvärt om det ska ske en ökning av detta.
#5 Visst är det så. Jag har sådan ångest varje dag sedan två år tillbaka, alltså det här med buss, bio och olämpliga ställen, det leder ju inte alltid till en attack, jag har lärt mig att motverka dem och hantera ångest bättre idag. Men det tar ändå mycket på en tyvärr.