Ingen?

Förlåt om jag glömde X nån får gärna lägga in det om det behövs.

Varför har du så kort kvar att leva?

Hur kan du veta det här? Har du  någon livshotande sjukdom? =/

Jag hade satt mig ner med familjen och berättat det. Finns liksom inget annat sätt. 

En del väljer att inte berätta för att familjen ska slippa veta. Men det tycker jag är fel. Man ska inte behöva hantera sådant ensam.

Jag tänkte också säga att du gärna får svara på varför du bara har 5 år mer/mindre kvar att leva, men jag vet inte hur det känns för dig! det låter sorgligt. Jag tycker du ska prata med dina bekanta/familj/närstående om detta så dem inte får någon chock när det väl sker.

Och som svar på din fråga "Hur berättar man för sin familj?" det kan ju bara du bestämma, men det kommer nog vara svårt att få fram det till dem men det finns ju bara ett sätt att göra det att berätta att du har något svårt att säga och sen berättar du om hur din situation ser ut då kan du ju få någon att prata om detta med också tror inte det finns sämre/bättre sätt att berätta det på.

Om du inte har så länge kvar att leva hoppas jag på att dina sista år blir fantastiska. Kram!

Är det pga någon sjukdom så hade jag satt mig ner och berättat exakt som det var. Vad för sjukdom det gällde och hur prognosen såg ut.

Som andra säger så tycker jag du ska sätta dig ned med familjen och berätta det. Antingen om du berättar det för din närmaste i familjen först eller alla samlade. Dom vill säkerligen veta, och du behöver berätta. Kram!

#2 och #3 Jag vill helst inte berätta om jag inte måste Man kan lätt bli igen känd då

Att jag frågar är för att jag inte vill Oroa min familj, jag vill inte att dom ska vara oroade de närmsta åren ifall nåt skulle hända.. så egentligen undrar jag om det finns nått sätt för dom att få veta utan att dom ska behöva oroa sig, jag vill att dom sa kunna vara glada för den tid jag har kvar inte oroa sig för när jag kan gå förlorad, ingen mår bra av att gå och oroa sig hela tiden

Jag tror att man dom anhörig mår bättre av att veta. Annars blir chocken stor och man kanske går och mår dåligt efteråt över att du inte hade kunnat anförtro dig och att du har varit så ensam med det under så lång tid. Som anhörig tror jag, generellt, att man vill dela både sorger och glädjeämnen med dem man älskar. Du kan nog inte förhindra att de kommer att oroa sig lite, men samtidigt kan du ju poängtera att du vill att ni ska få en fin tid ihop och att ni ska försöka vara glada och ta vara på tiden.

Du måste berätta för dem, även om du inte gör det nu så måste du göra det iallafall inom det närmsta året. De måste få sin chans att ta farväl och att utnyttja tiden de har med dig till max. 

Det är inte snällt att inte berätta. Det kommer de bara vara ledsna över.

#10 men är det snällare att låta familjen leva i oro De närmsta åren för att der<s dotter kan vakna upp kall en morgon?

Det är det som gör det så jobbigt jag vill att dom ska kunna ha kul, men mig den sista tiden och inte oroa sig, men jag vill också berätta så det inte kommer som en Chock, men det är svårt jag menar, jag har precis blivit vuxen, jag studerar fortfarande dock på högskola, men ändå. Det känns fel att inte berätta men ännu mer fel att berätta…

Det är svårt att förklara och jag vet verkligen inte hur jag ska berätta för att dom ska förstå att jag har det bra och vill vara med min familj och slipp oron Resterande tid av mitt liv.

Nån som kanske vart med om något liknande och vet hur jag känner mig? eller kanske till och med ÄR med om något liknande i skrivande stund…

Ts… skicka mig ett pm. Vill inte babbla på forumet

#11 men känner inte du att du behöver stöd de närmsta åren? 

Säkerligen finns det saker de vill hinna uppleva ihop med dig. eller säga till dig, innan du är borta. Borde de inte få den chansen?

Om man vet tiden är kort vill man garanterat göra tiden så fin som möjlig och inte ägna sig en massa åt oviktigt vardagsknövel. genom att berätta ger di dom och dig själ möjlighet att göra tiden så bra nu kan. Klart att det inte är roligt att berötta, och kanske kan du ta en kurator till hjälp? Men jag är säker på att dim vill veta. Jag skulle vilja veta om det var nån av mina nära.

Försök sätta dig in i deras situation. Skulle inte du vilja veta?

#16.. Nej jag tror faktiskt inte det Klarar inte av tanken av min hund är Gammal och snart kommer lämna min sida, jag oroar mig för mycket för hen och hen får knappt ens jobba som hen har gjort förut, Får knappt följa med på längre promenader och får bara valla i viss mån allt för att vilken morgon som helst kan hen vakna kall.

Jag vill inte att mina föräldrar ska känna samma oro

Jag tycker att du borde säga till dem nu. Säga som det är.

Jag hade gärna velat veta om någon nära mig kommer att dö inom en snar framtid. Så att jag har chansen att umgås med den personen så mycket jag kan och inte ångra det när personen gått bort. Att kunna få säga vad man verkligen tycker och känner för just den personen.

Jag hade hellre gått orolig(även fast det är jobbigt) i några år än att i efterhand inte veta vad eller varför det hänt.

Men du har ju en egen vilja att göra som du vill. Väljer du att inte säga så hoppas jag att du skriver ett brev om varför du valde att inte göra det.

Jag har varit med om två stora förluster i mitt liv. Min mamma och min pappa. Min pappas var plötslig och en olyckshändelse, medan min mammas var en långvarig sjukdom i ungefär 1,5 år.  Kan ju meddela att min mammas bortgång var mycket lättare att hantera än min pappas. Jag hade gjort mycket för att spendera mer tid med honom de sista dagarna/åren. Så för mig hade det varit mer värdefullt att få veta om en person inte har så länge kvar att leva, för när den personen väl är borta sedan så ångrar man så mycket och klandrar sig själv att man inte tillbringade mer tid med denne och att man inte kunde finnas där för personen när hen behövde det som mest 😕

Du säger att du var inne på "änglar" och "övernaturligt"… Är detta något du sett framför dig och inte en sjukdomsdiagnos? I vilket fall, hade det varit en sjukdom tycker jag absolut att du ska berätta. Är det någonting du misstänker på grund av annat t.ex. övernaturligt är jag inte lika säker på om du borde, för det kanske är en oviss källa och då kan du göra att den perioden blir väldigt sorglig i onödan. Samtidigt kan det ju vara skönt att berätta för någon och prata om det, men kanske inte hela familjen till en början, utan någon utomstående eller en enda peron i familjen. Och se hur du kan gå vidare därifrån.

Är det någon "anden i glaset" grej? Att du har frågat?

Jag har en dotter som är drygt 20 år, och jag kan säga att hade hon fått ett sådant besked av läkare att hon var allvarligt sjuk och hade ca fem år kvar att leva så hade jag blivit alldeles för krossad i efterhand om vi närmaste familjen inte fick veta något förrän senare.

Naturligtvis är det ett svårt besked att få när man än får det men det ÄR bättre att få veta det tidigt och vara förberedd.

Hur mår du själv i din situation? Har du NÅGON att prata med om det här?

Vem tog bort min kommentar jag skrev anonymt?

Nej, det är inget jag har sett i som en syn, jag var till sjukhuset, trodde jag hade skrivit det men scrollade upp och kollade och jag hade visst inte det, förlåt, jag var bara inne på änglar och övernaturligt för att dom kanske hade nån bättre idé än er här på kvinna eftersom dom har kontakt med änglar andar ja lite olika saker så tänkte jag att dom kunde fråga änglarna eller andarna hur dom tycker att jag ska göra.

Men i alla fall, att jag är Tjurig med om jag ska berätta det eller inte är för att det är ett problem med mitt huvud, inte tumör eller Cancer eller nått utan en annan sak som jag inte kan skriva ut då folk förmodligen kommer att känna igen mig då… och kanske lite för att folk inte skulle tro på mig om jag berättade.
Men i alla fall jag får inte göra vissa saker för att underlätta för huvudet, vissa saker som jag älskar som jag inte skulle kunna leva utan.

Men det är ju direkt ingen diagnos heller han sa att OM det här fortsätter så kan du kanske inte leva ett fullvärdigt liv, eller kanske till och med dö inom 5 år.

Förstår ni mitt dilemma lite mer nu?

Ok, då låter det ju som att det också kan gå att förhindra att det går så illa.  Antar att läkaren också förklarade vad som kan avgöra skillnaden?

Du kanske kan rådgöra med läkaren om och hur du ska berätta för din familj? De kanske kan vara till hjälp?

#24

Nu framkommer det att du inte alls fått veta att du kommer dö. Känns väldigt surt att du startar en tråd med falska premisser.

#24 det är ju lite annorlunda än vad du gav uttryck för från början men det gör ingen skillnad för min åsikt. Jag tycker att man ska hålla sina närmaste någorlunda uppdaterade om ens sjukdomssituation. (dvs om man har bra kontakt med dem såklart)

#27 jag är tveksam.  

Mår man bäst av att veta att den man älskar kommer dö? Eller är det bättre att det sker när det sker?

#28 Det bästa är väl att veta ALLT som läkaren sagt, att ens närstående har ett allvarligt problem som kan bli livshotande.

På ett mer generellt plan skulle jag också mycket hellre vilja veta, så att jag kan förhålla mig till verkligheten så som den är.

#29 jag hade faktiskt föredragit att inte veta. För min egen skull.  Men för min nära hade jag ändå velat vara där.

hera, får man reda det i tid kan man förbereda sig mentalt! och varför skriver du " Känns väldigt surt att du startar en tråd med falska premisser. " om hennes sjukdom eller vad det nu än är fortsätter så kan hon ej leva ett fullvärdigt liv eller kanske dö om 5 år" 

en läkare kan nästan aldrig säga Du KOMMER dö om exakt 5 år, det finns ju alltid utrymme för att det går åt ett annat håll som med allt här i livet för att dra ett exempel Min farmors man dem sa åt honom att han antagligen kommer dö inom 5 år pga cansern, men han levde i 15 år till efter dem gett honom dem där 5 åren kvar att leva därför är läkarna väldigt försiktiga när dem säger till.

Ts, du vet inte om du kommer dö om fem år. På övernaturligt så hade vi nog inte kunnat ge något bra råd när det gäller liv eller död. Men, vill du ha stöd så är du välkommen att skriva till mig i ett pm. Allt du säger kommer stanna med mig. Om du vill ha stöd. Sköt om dig.

#25 Ja det som kan avgöra skillnaden är att hålla sig borta Från ALLT som KAN ge mig huvudvärk, Musik, Skarpa Ljus, Skarpa ljud I princip att isolera mig alltså, det är inte direkt nått man vill göra. Eller?

#26 Det är inte falska premisser Det KAN gå så illa att jag inte finns kvar om fem år, här skrev jag ju till och med "Kanske"

Men hur berättar man för sin familj att man kanske bara har 5 år kvar att leva, kan bli mer, kan bli mindre.. Tackar…

#27 Nej det är samma sak jag har sagt hela tiden, kanske har jag miss formulerat mig eller så har ni missförstått mig

#32 vill inte gå ut med vem jag är, men tack ändå Det betyder mycket ❤️

#30, jag antar att det är du som tagit bort alla mina kommentarer i denna tråd? snälla ge mig en bra anledning till VARFÖR?

#33 Jag håller med dig om att det INTE är falska premisser, läkare brukar aldrig säga "du ska dö om 5 år" dem kan ju ej se in i framtiden dem måste säga kanske! synd att vissa folk inte kan vara respektfulla nu när du är i en sån skör sits!

Jag tror om du berättar i tid så kan din familj förbereda sig mentalt.

Lycka till! och hoppas du uppsöker någon att prata med, vore nog väldigt bra! hur känner du dig inför allt detta?

#33 jag respekterar det. Dock finns det saker jag vill berätta för dig som kan vara värda att veta i din sits. Men detta avgör du själv om du vill veta eller ej. Har du själv fått en kontakt med kurator?

Som jag läste det första inlägget så ser jag, omkring fem år kvar, kanske lite mer, kanske lite mindre, men det kommer hända. 

#24 tolkar jag som, OM det inte går att bota kanske det betyder ett inte fullvärdigt liv, kanske t.o.m död. 

Det är inte meningen att kritisera, jag ville bara visa varför jag sa att det var lite annorlunda mot vad jag först trodde. 

Fortfarande skulle jag som anhörig bli helt förfärad och förkrossad om jag först fick reda på det efter flera år, eller vid et evt. dödsfall. 

Tycker att det låter som en riktigt jobbig situation och känner med dig TS. Jag hoppas allt löser sig bäst möjligt för dig.

#34 Jag är livrädd, så känner jag mig, jag hade hoppats att en dag kunna bilda en familj träffa och trevlig man, Bo i en lite mysig villa på Landet, men som det är nu vet jag inte riktigt om jag vågar, jag vill inte lämna eventuella barn och man i skiten
Jag vill egentligen inte att familjen ska känna samma rädsla som jag gör jag vill att dom ska kunna vara glada och ha kul, Men på samma gång vill jag berätta.

#35 Jag har nån jag pratar med, det funkar bra, men han vet heller inte hur han ska ställa sig till detta, han vet också anledningen till att det först blev såhär.
Ska se om jag kan ta mig i kragen och kasta iväg et PM till dig då Kanske

#36 Jag hoppas också att det läser sig på bästa möjliga sätt

#37 som jag sa , vid pm så kanske du kan få värdefull information. Men jag vet inte vem du är så nu kan jag inte skicka eller VILL prata om det här. Men det finns förhållningssätt.

#37 som jag sa , vid pm så kanske du kan få värdefull information. Men jag vet inte vem du är så nu kan jag inte skicka eller VILL prata om det här. Men det finns förhållningssätt.

#37 Livet är verkligen skört, så otroligt sorgligt att du fått detta besked jag tror att om jag vore du skulle jag göra det mesta jag kunde av dem sista 5 åren men sen kanske det är svårt att också bara komma igång med så att säga alla är ju olika. Jag tycker du borde söka upp någon att prata med detta om till exempel en psykolog, du borde ju kunna få prata med någon gratis pågrund av dina omständigheter ? 

Sen borde du för din och din familjs skull berätta och prata med dem, men det är upp till dig!

Om du vill kan du prata med mig också här på iFokus jag finns gärna till som en samtalskontakt eller vad man ska säga, jag är dock inte professionell ! :)

Jag hade berättat för min familj. Jag tycker att de förtjänar att få ta farväl och förbereda sig helt enkelt!