Det är egentligen inte konstigt nu för tiden men många anser väl att man skall ha börjat eget boende i den åldern. Jag själv flyttade hemifrån när jag var 19 ungefär men hade då fast jobb.

Om du inte har jobb är det inte så konstigt, min kusin bodde hemma tills hon hittade ett fast jobb vid 25 års ålder :)

Här i Sverige är många fixerade vid att man ska flytta hemifrån så fort som möjligt… trots att bostads- och arbetsmarknaden ser ut som den gör.  Men om du bidrar med det du kan hemma (och då menar jag inte i första hand ekonomiskt eftersom jag antar att du har låg eller ingen inkomst) så vet du själv att du inte är bortskämd och kan lugnt sk-ta i vad andra tycker.

Min syster som också är 23 år bor hemma för stunden och är sjukskriven. Även jag bor hemma och jag är 19 år. Tycker inte att det är några fel. Allt har sin tid :) Du är åtminstone arbetssökande och går inte bara hemma för enkelhetens skull. Jag tror inte att folk kollar så snett som man kanske uppfattar det, alla brukar ha fullt upp med sig själva ;)

Skit i vad andra tycker och tänker, du känner till din egen situation bäst.

Du lär inte få någon bostad innan du fått jobb och inkomst hur som helst!

Det handlar väl mer om hur dina föräldrar upplever situationen?

Och hur du upplever det att bo hos dem?

Tycker man ska strunta i vad andra tycker om det. Jag bodde hemma tills jag var 26: var arbetslös och lite deppig och kändes som att jag inte kvalificerade för några jobb. Bor nu hos pojkvännen som är 33, han har jobb men han bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Orsaken är att han ville hjälpa till mer och stötta som när dom fick cancer. Nu har han bara sin mamma och hon vägrar att tillbringa sin sista tid på vårdhem. Så visst kan det kännas pinsamt men har man en anledning så varför bry sig så mycket?

Jag är 27 och bor hemma. Sjukskriven och under vård för psykiska problem, men hade oavsett tvingats att bo hemma pga att jag inte haft en inkomst som täcker upp för ett eget boende. Och jag har inte föräldrar som kan gå in och täcka upp om jag behöver pengar till hyra eller räkningar eller mat.

Jag tycker inte det är pinsamt att bo hemma, även om jag tycker det är jobbigt och hellre hade bott i egen lägenhet. I dagsläget är det otroligt svårt att få en bostad, och om man dessutom inte har jobb eller pluggar (och på så vid kan få studentboende) så är det inte bara att flytta hemifrån. För att kunna flytta krävs ändå en del, både ekonomiskt och kanske föräldrar som kan gå i borgen för en osv. Dessutom ska det finnas bostäder och jobb åt alla och det är ju inget man styr själv över. Är man arbetssökande så gör man ju vad man kan för att skapa sig det där utrymmet att kunna flytta hemifrån.

Bortskämd är man ju om man medvetet snyltar på sina föräldrar, dvs inte hjälper till i hemmet, begär att de ska behandla en som när det var deras skyldighet att se till att du hade kläder osv. Betalar du hem en summa var månad eller på annat sätt bidrar till hemmet så tycker jag inte alls du är bortskämd. Sen kan det ju kännas som om omgivningen tycker det, men om du och din familj är överens om villkoren till att du bor kvar hemma så ser jag det inte alls som något konstigt.

Vissa kanske inte är vana vid att folk bor hemma,men ignornera deras snäva världssyn. Om ni inte är rika och bor i slott borde ingen tro att du bara driver omkring.

Absolut inget fel med det! Många är dock lite lätt fixerade vid att man ska flytta hemifrån så fort det bara går. Jag flyttade när jag var 23 eller 24, och som det var då (runt 97-98) så fick man i regel inte hyra lägenhet om man inte hade fast jobb, vilket jag inte hade. Sen när jag hade fast jobb så lyckades jag fixa en hyreslägenhet och flytta.

Sen tycker jag det är lite märkligt med dom som vill bo kvar hemma och bli "servade" av föräldrarna, och inte har någon ambition till att skaffa något eget. Det är ju en helt annan sak än att vilja flytta till eget men inte ha råd eller att det finns andra hinder.

Lite OT, jag skulle tycka det vore riktigt mysigt att bo nära alla jag älskar, och avundas de som kan arbeta men ändå bo "hemma" i föräldrarnas stooora hus, som kanske betalar för(rikt folk alltså med herrgårdar). Det ideala för mig vore ifall vi alla bodde i hus nära varandra. Men att bo hemma i ett litet hus/lgh utan att försöka betala/flytta? Jättekonsigt, men så är det inte för dig TS. Har du förresten kollat ifall du kan be socialen om lägenhet? Om du är 23 år har nog dina föräldrar inte försörjningsplikt längre. Kanske du skulle må bättre av att känna dig lite mer självständig? Det kan ju vara tvärtom förstås, att det känns bättre att bo hemna.

Om både du och föräldrarna trivs med situationen är det väl inget fel! Själv började jag räkna ner då jag var 17 … Tills jag skulle bli myndig och dra

Jag tycker det beror lite på hur man behandlar sina föräldrar. Behandlar man dem som slavar och vägrar hjälpa till för fem öre hemma så tycker jag det är illa oavsett om man är 15 eller 25. Men annars tycker jag inte det är något fel i sig med att bo hemma om man har anledning till det. Har man t:ex fast jobb och bra inkomst men vägrar flytta hemifrån eller betala hyra för att man är snål så tycker jag det är dålig stil. 

Jag är själv 26 och bor hemma för tillfället och har gjort det till och från sedan jag var 19. Har jag haft någon slags inkomst (alltid soc eller annat bidrag) har jag alltid betalat vad jag kunnat för mat och hyra och jag hjälper alltid till hemma. Jag bor hemma pga depression, ångest, diagnoser och annat trist som gjort att jag som sagt från och till gett mig iväg på olika "projekt" men alltid tvingats återvända till boet. Men vi söker soc och lägenhet till mig nu så det blir inte långvarigt och jag vill inte långvarigt bo hemma nu i denna ålder när jag faktiskt bott själv och trivts bra med det.

Så summan av kardemumman är väl HUR man bor hemma. Om man som sagt vägrar bidra med något och vägrar söka jobb eller annat boende för att det är så bekvämt att leva av sina föräldrar tills man är 45 tycker jag det är fult. Annars så nej absolut inget fel i det.

Det är bra att kunna bo hos sina föräldrar när det kniper.  Så man hae nogot stabild att bygga från. Bara dumt att ta den svåra vägen.

Jag håller med många av föregående talare. Jag tycker att det är rätt att bo hemma hos föräldrar innan man själv har en stabil ekonomi att tala om. Det är till och med rätt att leva i hop med föräldrar även om man har en god ekonomi.

Håller definitivt med #9 om att det är ignorant att se ner på arbetssökande som bor hos föräldrar. Vad är alternativet? Bo på gatan?
Det är i dagsläget fruktansvärt svårt att få ett fast jobb. Ofta får man ju bara timmar, eller vikariat som kan ta slut när som helst. De som ser ner på andra verkar inte alls förstå att situationen inte är självvald. 

Alla kan ju inte vara som Blondinbella och ha eget boende och miljoner på banken vid 23 års ålder.  Det är ju inte realistiskt.

Jag tycker det är bara fel om man snyltar på sina föräldrar fast man lika bra skulle kunna ha en egen bostad och ta hand om sig själv.

Jag flyttade hemmifrån när jag var 18-19 år, men sen när det blev struligt med mitt ex så flyttade jag tillbaka till min far, och nu så har jag bott med min nuvarande man i fem år snart. :D

#0 låter inte alls farligt, låter som något väldigt vanligt och du verkar inte alls bortskämd för jag märker på ditt frustrerande inlägg att du ändå vill och försöker få eget boende och jobb! Min sambo har en kompis som var självförsörjande och hade haft det så i tre år, hade bott hemma tills han var 26. När han var 29 sa han upp sig, flytta in till sina föräldrar och har ingen som helst tanke att varken söka nytt jobb, boende eller så, han stämplar och har en hel del pengar som han ex köpte en fin bil för men han bidrar inte till ekonomin och hans föräldrar finner sig i det och servar honom med allt medan han sitter och spelar hela nätter och på dagarna… Han bjuder dom på pizzeria ibland och tycker att det duger som uppskattning….. Har aldrig vart med om nått värre, han är extremt bortskämd och fal som han trodde jag bara existerade i amerikanska komedier. Han vill väldigt gärna ha flickvän men som det är nu lär ju ingen nappa även om han var väldigt fin mot sitt ex. Du är bara en i mängden vännen ;)

Så länge föräldrarna inte har något emot det så ser jag inget fel med att man bor hemma. En av mina bästa vänner är 23 och bor fortfarande hemma. Hon har inget jobb, och är inte jobbsökande. Hon har planer på att studera men verkar inte ha någon brådska att komma ut i arbetslivet. Så vitt jag vet har hennes föräldrar inget problem med detta och då tycker jag inte att det är något fel med hennes val. Hon är själv lite trött på att bo hemma ibland och vill gärna ha något eget så småning om, men som sagt så verkar hon inte ha någon större brådska. Jag har själv inte reflekterat så mycket över att hon bor hemma och tycker inte att det är något fel med det heller.
Annat är det ju om föräldrarna tycker att det börjar bli jobbigt att man bor hemma och om man är för lat för att bry sig om deras frustration.

Jag är snart 25 och bor fortfarande hemma. Har inte studerat gymnasiet klart och har varit sjukskriven i några år. Just nu är jag sjukskriven och ska sedan ut på praktik i någon månad, sedan fortsätta plugga gymnasiekurser (gör det på distans) och sedan hoppas jag komma in på en vuxenutbildning. Så jag kommer bo hemma tills jag har skaffat jobb, d.v.s. något år till (och kanske bor jag kvar då också, och hyr en av våningarna i huset, allt beror på hur mitt liv ser ut i övrigt).

Jag har bra relation till mina föräldrar och vi bor i ett stort hus så att jag har två hela rum (ca 35 kvm) för mig själv. Jag har också hund (skällig) och kaniner som jag inte kan ha kvar om jag skulle flytta till lägenhet. Här hemma går vi inte i vägen för varandra, och vi hjälps åt (dock hjälper de mig mer än vad jag hjälper dem just nu, men det har sina orsaker).

Jag skiter rent ut sagt i om någon skulle tycka att jag är bortskämd. De i min närmsta omgivning vet varför jag bor hemma, och det är allt som betyder något. Dock har jag faktiskt blivit kallad bortskämd rakt ut för att jag inte tagit körkort och därför behöver få skjuts av min far (vilket inte händer så ofta, max 6 gånger i månaden).

Jag var 25 då jag flyttade hemifrån. Och det var en seriös plåga från det jag var 19 år. Då jag hade studerat klart på gymnasiet. Postar detta anonymt för detta är en öm punkt för mig. Eftersom min mamma är ensamstående så blev det knapert. Så fick betala hela hyran för lägenheten. Tvingades söka soc, fixa mat och dylikt. Och det är väl rätt om man ändå bara är hemma. Men jag fick höra att om jag flyttade hemifrån så skulle jag dels inte fixa det ekonomiskt och så skulle min mammas ekonomi också gå åt helvete. Jag kan säga att för mig var det inte en dans på rosor att bo hemma. Och så länge. Det tärde på mig psykiskt och själsligt. Har man inte dessa förhållanden att leva under och har en hyfsad relation med sina föräldrar så är det bara bo. Men jag skulle aldrig rekommendera att någon som har liknande situation som jag hade skulle bo hemma länge.