Gå eller inte?
Hej!
Jag hoppas tråden ligger rätt annars flytta den gärna! Nu behöver jag råd för jag har sån beslutsångest. Jag blev frågad av en kompis om jag ville följa med henne och några vänner till henne och gå ut på fredag kväll, alltså Halloween. Jag blev rätt paff när hon frågade för vi har bara känt varandra sen september genom studier. Jag är vanligtvis ingen person som går ut och festar alls egentligen, utan jag är mest hemma eller umgås med vänner på andra sätt. Främsta orsaken till att jag inte går ut och festar är att jag dels inte dricker och dels känner jag mig lätt obekväm i såna situationer. Men när hon frågade så kände jag att "varför inte? det kan ju bli kul!". Det verkar verkligen som min kompis vill att jag följer med. Och en stor del av mig vill ju faktiskt det också. Samtidigt är det många saker som står i vägen, dels att jag inte känner de vi ska vara med vilket jag tycker är ganska läskigt, och dels att det blir jobbigt att ta upp med mina föräldrar. Jag är 18 år och lite till och bor hemma fortfarande. Om jag skulle säga till dem: "hörni jag ska ut på fredag" skulle det bli kaos hemma. För enligt mina föräldrar är jag fortfarande en liten flicka som inte kan ta hand om mig själv eller gör vuxengrejer. Och det stör mig mer och mer samtidigt är det obekvämt att ta sig ur den här "rollen". Som ni förstår är mina föräldrar ganska kontrollerande och deras åsikt om mig är viktigt för mig. Jag vet att jag bryr mig för mycket om vad de och andra tycker om mig och att jag måste sluta med det, men jag vill göra mina föräldrar stolta över mig. Nu verkar det kanske som jag gör en höna av en fjäder men för mig är det faktiskt ett problem. Så jag vet inte hur jag ska göra! 😕 Att tacka nej skulle göra min kompis besviken, jag skulle också bli besviken och arg på mig själv för att jag inte klarar av att befinna mig i sociala situationer. Om jag går kommer mina föräldrar ändra åsikt om mig, jag vet inte vad de skulle tycka men jag skulle bli bombad med frågor och de skulle bara bli jobbiga. Sen har jag ingen utklädnad heller, och om jag går så riskerar jag att det blir sjukt stelt och det slutar med att jag känner mig utanför och går hem tidigt.
Så ja, jag vet inte hur jag vill göra. Ni får gärna ge lite input eller åsikter. Jag är ingen såndär vanlig ungdom som älskar att festa (vilket verkar vara normen nu för tiden) och jag döljer stora delar av mitt liv för omvärlden för att jag känner att jag inte passar in. Mitt problem är ju egentligen djupare än frågan om jag ska följa med eller ej.
Superdupertacksam för svar!
Enkel utklädnad: släng ett vitt lakan över huvudet, klipp hål för ögonen och gå som spöke (ha vanliga kläder under).
Sen är det inget fel med att gå hem tidigare om man känner att man inte vill vara kvar längre, oavsett orsak.
Har inga bra råd om hur du ska prata med dina föräldrar, tyvärr.
Tycker absolut du ska gå ut med nya kompisen. Det är viktigt och värdefullt att lära känna nya människor och också social träning om du är lite väl "blyg" av dig. Om du inför dina föräldrar lägger upp det som att din nya kompis bjudit dig och du gillar henne och har bestämt att gå så kan dom väl inte tycka det är så dåligt? Finns massor av billiga enkla halloween- utklädnader nu. Går att göra både billigt och enkelt. Ibland tycker jag även det kan hjälpa mot social blyghet med förklädnad, man kan liksom gömma sig lite under en nasj/hatt/ansuktsmålning… Men man lever bara en gång och att låta blu för att man tror ens föräldrar vill det… Efter man fylld 18 också… Det är inte bra! Om det skulle bli så att du inte fixar att gp på festen av "hänsyn" till föräldrarna, då tycker jag du ska se till att flytta hemifrån, så du kan börja ditt egna självständiga liv!!!
Tack båda två. Det känns som att jag blåser upp det här lite för mycket möjligen. Ja utklädnad är väl det minsta problemet men den enklaste ursäkten att dra sig ur. Det borde inte vara en sån stor sak, men det har bara blivit så. Jag är så rädd att något ska gå fel. Tänk om hennes vänner blir sura för att jag följer med? De kanske inte vill ha någon jäkla främling med utan bara vill hänga med henne liksom. Eller att jag blir sådär blyg och bara stänger av och blir ledsen? Därför är det enklare för mig att undvika. Egentligen är jag inte så blyg, men att hänga med några helt okända människor känns bara inte naturligt för mig.
#2 När jag läser din kommentar blir jag lite ledsen för jag vill inte vara en person som .. är sådär och att läsa det från någon annan gör det så verkligt liksom. Samtidigt tänker jag "men jag bryr mig inte om jag inte har något socialt liv, jag har mina studier och mina intressen". Samtidigt blir det ju ensamt ibland. Men har man lärt sig att leva såhär så är det helt okej. Tills man hamnar i en situation där man "måste" gå ut och hänga med folk. Då är det så ovant och läskigt att allt går åt pipsvängen.
Jag tänker nog säga till mina föräldrar att min kompis frågade om jag ville följa med och därför tänker jag kanske göra det, så blir det inte så stor grej. Och angående att flytta hemifrån; många stunder vill jag verkligen det, känner mig fast och fången här hemma. Men det är inte så enkelt att bara flytta. Har ingen inkomst utöver studiebidrag och vill inte bo i andrahand i ett litet rum med mikro som nattduksbord. Så det får vänta hur som helst.
Kanske dags att visa mamma och pappa att du är normal. Dom har väl inte så mycket att säga om det. Du är 18. Gå och ha kul. Du kan inte klistra dig fast vid vad din mamma och pappa ska tycka eller tänka.
Memento mori
Medarbetare för Julen
jag kan förstå dig ts, att ta sig ur sin bekvämlighetsbubbla är verkligen många gånger skitsvårt. jag är en sådan som ofta tackar ja till saker som jag så gärna vill, sedan tvingar jag mig iväg, för jag vet att jag kommer tycka det är roligt, men en liten röst viskar att jag säkert kommer tycka det är skittråkigt, ingen kommer vilja vara med mig, jag kommer få tunghäfta, alla kommer tycka jag är skum. i själva verket brukar det släppa! och vad är egentligen det värsta som kan hända? du tycker inte det är roligt och åker hem. på de festar jag har varit på är det ingen som ältat att någon gått hem, alla är så upptagna med sitt eget.
du är 18 år och vuxen, du har egna val att göra. även dåliga val är erfarenheter! är man hela tiden rädd att göra fel får man inte heller chansen att göra rätt. dina föräldrar kommer inte döma dig eller ändra uppfattning om dig. en fest med vänner är inte lika med att du kommer börja skjuta herion i gatuhörn och sälja dig själv. en fest är något alla njuter av ibland, unga som vuxna. vad skulle dom få för uppfattning av att du som 18 år gammal vill träffa vänner en kväll?
angående utklädnad. min syster klädde ut sig till björnligan, vilket jag tyckte var så sjukt häftigt och roligt, och väldigt billigt. svarta tights eller byxor, en röd tröja. en pappersremsa med björnligans nummer fasthäftade på bröstet, en svart nos och svarta påmålade "rånar-masker" runt ögonen och blå keps. roligt tyckte jag :) en utstyrsel som man kan trixa och låna sig till.
på dig låter det ju som du vill gå, men du är rädd för vad andra ska tycka. det dummaste man kan göra i livet tror jag är att inte lyssna på sig själv. vill man något, oavsett om det är gå på en fest, eller större val, som att gå en utbildning eller ta ett jobb, så måste man lyssna på sig själv. plocka bort dina föräldrar ur resonemanget. du kan inte leva ditt liv genom dina föräldrar, sätta din tro över vad dom ska tycka om dig framför din egna önskan. och det finns alltid ett gäng som inte dricker på fest. från 18 är det alltid någon som kör och nstan alltid någon som inte dricker för att dom inte vill. du kan ha kanonroligt utan att dricka :)
Sen kan det ju faktiskt hända någon gång att något inte alls är kul och att man går tidigt hem för att man känner sig helt fel. Då gäller det att inte bryta ihop och tro det är nåt fel på en själv och sedan låta bli gå… utan istället se vad som var fel (kombination av den o den människan, stället/supandet eller vad det nu var) så man kan undvika det man inte trivs med utan att isolera sig helt.
Man an utvidga sin comfort-zon, alltså område och situationer man trivs i, genom att ibland passera gränsen lite för vart man egentligen trivs och få erfarenheten att det funkar.
#4 Nej du har rätt, jag vet det. Men det är frustrerande,. När jag väl har brutit cirkeln kommer det ju inte vara någon grej längre, men det är liksom att ta det där steget som är det svåra.
#5 tack för din kommentar! Det hjälper att kunna känna igen mig i dig, det här med att ta sig ur bekvämlighetsbubblan. Jag har inte så bra självdisciplin så jag har ofta backat ur i sista sekunden för jag får panik. Är rädd att det kommer hända även idag.. Jag vet ju inte riktigt vad jag vill, jag både vill och vill inte gå. Ena sekunden tänker jag "men det blir kul, hur farliga kan dom vara?" näste sekund känner jag "nej jag klarar inte av såna här situationer, jag är menat att bo under en sten." Jag vet inte ens vad mina föräldrar skulle tycka om att jag gick. Jag är bara så van att göra exakt vad dom säger för husfridens skull och vara den dom vill att jag ska vara. Det är fel jag vet. Men det är något jag måste jobba på.
#6 Det var precis det som hände sist jag var ute på min studentskiva. Det var hemskt, jag gick hem och grät för jag kände mig så himla konstig och bara weird för jag inte klarade av situationen och alla jobbiga fulla människor. Har inte varit ute sen dess så det är nog delvis därför jag känner sånt motstånd att gå idag. Jag vet ju att jag borde men .. Jag är så himla arg på mig själv, på mina föräldrar, för att jag känner såhär. För att jag inte kan berätta för min kompis varför det känns jobbigt. Är arg på allt. Jag vet att ni här inte kan hjälpa mig med detta utan jag måste klara ut det själv, men jag är väldigt tacksam för att ni gett mig så många tips!