Kanske kan vara lämpligt med KBT för dig? 

Min sambo är lite likadan som du och har svårt att ta tag i dagens göromål. Tyvärr vet jag inte hur man löser problemet. Det enda som fått honom att skärpa sig är insikten att han kommer förlora sin flickvän om han inte beter sin som en vuxen. Kanske kan det vara värt för dig oxå att tänka på: hur vill du att ditt liv ska se ut i framtiden. Vill du ha en god ekonomi eller ett stadigt förhållande så måste du nog helt enkelt bryta detta mönster.

Kom sedan ihåg att belöna dig själv när du varit "duktig". En hel vecka på jobbet kanske t.ex gör att du får köpa något du längtat efter eller se en film du länge velat se osv.

#1 Det kan det säkert vara. Jag vill bara komma underfund med hur jag ska bli av med det här. Är nästan som ett tvångsbeteende. Jag vet inte om man kan jämföra det med "svårt att ta tag i"… Jag skulle tycka det var jättehemskt om min sambo lämnade mig för att jag har problem, mår psykiskt dåligt över detta. Jag VILL ju inte ha det såhär. 

Fortsätta prata med någon vet jag dock att jag måste göra. Önskar att jag hade haft tid att gå i terapi varje dag, jag har verkligen inte svårt för det och vet att det blir bättre. Men en kombo av att det är svårt att få tid hos kurator här + att jag till 80% är på heltidsjobbet blir det så svårt.

Ja det är ju såklart inte för att straffa honom som jag funderade på att göra slut utanför att skydda min egen psykiska hälsa. Allt han inte gjorde var ju jag tvungen att göra när han prioriterade datorn istället för jobbet t.ex. Dessutom var det ohållbart i längden att jag skulle vara ensam försörjare. Hur dåligt man själv än mår måste man förstå att det inte bara är man själv som drabbas när man beter sig som du och han gjorde.

Vi hade t.ex aldrig kunnat skaffa barn och hus om inte han tagit tag i att börja sköta sitt arbere/arbetssökande. 

Men som sagt KBT tror jag på, det är ju en väldigt konkret form av terapi där man verkligen ser resultat. Kolla upp om det finns någon som jobbar med den metoden du kan gå till.

#3 Okej, så är definitivt inte vårat läge. Men jag förstår vad du menar. Har också levt med en sådan människa. Kan det ha en koppling? Att han alltid klarade sig fast han aldrig hade jobb eller jobbade för någonting? Vi var sambos i två år, tillsammans i tre.

Jag ska kolla efter det… Men vad ska jag göra tills vidare? Det är garanterat inte sista dagen jag stannar hemma. Jag hoppas och tror varje gång att det ska ha varit sista dagen nu. Jag har gråtit, varit besviken och känt mig så värdelös och verkligen bestämt mig för att oavsett vad ska jag släpa mig iväg. Ändå har jag hamnat här igen. Känns så värdelöst tills dess att jag fått den hjälp jag behöver :/

Jag kommer troligen att skriva saker som du inte vill höra, men du har turen, ynnesten att ha ett jobb att gå till. Det är inte många i din ålder som har det och du behöver se till att du får ett bra rykte, för om du missköter ditt jobb, så blir du tillslut inte anställningsbar. Jag tror på "tough love" i det här fallet och jag tror att du måste ge det till dig själv. Om du stannar hemma en dag, så måste du typ städa hela sabla lägenheten, inklusive med tops mellan kakelplattorna eller vad som helst. Du är nu vuxen och ska ju bygga en grund för ditt eget liv och din framtid. Jag tror inte att du kan prata dig ur det här, utan du måste ta steg som du GÖR, så att du får in en vana. 

Jag är ingen morgonmänniska, så jag avskyr varje morgon, kan må illa och ha ångest för dagen, men jag vet att det bara är så för att jag är en utpräglad kvällsmänniska. Kommer jag bara innanför dörrarna och träffar alla fantastiska ungar och kommer igång med den första lektionen, så släpper det. Jag tror att det är det du måste göra tillräckligt många gånger så att du vet att det faktiskt går över om du tvingar dig över puckeln. För att få förändring så måste man själv skapa den. Det kan ingen annan göra åt dig!

#5 Jag förstår såklart att jag måste göra det själv, men jag tror jag behöver få hjälp - alltså att prata med någon - eftersom detta har pågått i åtta år. Du får det att låta väldigt enkelt, och det är det antagligen för många som helt enkelt oftast kan "bita ihop" och åka iväg. Men det har gått så långt för mig att det låter lite väl enkelt. 

Jag menar ju inte att någon ska förändra detta åt mig, klart jag ska göra det själv. Men ännu har jag inte lyckats så bra. Skulle definitivt behöva ett hjälpmedel. Det handlar inte heller om att jag är bortskämd med jobb… Jag vet gott och väl att jag har tur att ha ett, det handlar inte om att jag inte värderar det. Det ligger antagligen djupare rotat i mig som person än så.

Jag tror även att det kan ha att göra med min självbild. Att jag definitivt inte duger om jag inte planerar vad jag ska ha på mig exakt, precis hur jag sminka mig. Allt måste vara perfekt. Som om jag skulle bli dömd hela dagen. Märker jag att jag inte "hinner" detta, eller hur man ska säga, vill jag inte åka iväg och se värdelös ut/därmed känna mig värdelös hela dagen. Jag vet att det kanske låter töntigt för många, men det är ett problem för mig. 

Haft många viktrelaterade problem på sistone som jag kan tänka mig smittar av sig på det här, fastän jag är normalviktig. Ätstörningsproblematik i bakgrunden. Vill bara informera om detta ifall det kan tänkas vara en hjälp till att förstå. Jag har ett sittande jobb och jag fokuserar till 50% av tiden för att se till att mina valkar på magen inte syns där jag sitter. Försöker vika in magen i byxorna osv. Tror att detta kan bidra till att det känns som en negativ faktor att gå till jobbet - fastän jag trivs med uppgifterna.

#6 Jag menar inte att på något sätt förringa att du skulle ha en del saker som får dig att må dåligt, men jag tror att man mår bättre genom att fokusera på annat än sig själv. Jag har gått igenom rejält tuffa saker i mitt liv, haft många stunder då jag undrat om jag någonsin kommer att finna en utväg. Jag har bland annat lärt mig att gå igen. Det jag säger är inte att det är lätt, men oavsett hur sabla motigt något är, så får man ibland bara göra. Det handlar om att fatta ett beslut, för vad är alternativet? Att sova bort livet, att slösa bort det på sådant som andra troligen skiter i och om de bryr sig om din valk, så har de troligen större problem än de flesta. Oavsett ditt sätt att lösa det här, så måste du agera. Jag tror att det finns en risk att man bara problematiserar sig själv och stannar och stampar. Även ett litet steg är ett steg!

TS Jag förstår dig helt och hållet, om man nu kan säga så. Jag är exakt likadan som du! Jag är 18 år och går på gymnasiet och än så länge har jag bara haft en vecka denna termin som har varit 100% närvaro…

Tough love tror jag inte är den korrekta vägen att gå, tro mig, jag har provat. Men jag faller bara tillbaka i samma mönster. Det är hemskt, man mår hemskt, känner världens ångest och hamnar efter som sjutton i skolan… Blä.

Du är inte ensam, men jag har tyvärr inte heller hittat något bra sätt att hantera det.

Du låter precis som jag gör. Det som gör det så svårt för mig att komma iväg är min ADD och ångestpriblematik. I det stora hela handlar det för mig om att jag inte kan hålla motivationen uppe mer än typ tre veckor, om det inte är ett jobb som ständigt ger mig belöningar och morötter. Piska funkar inte för mig, det är morot jag behöver. För mig kan små saker kännad omöjliga att klara av, t ex att komma iväg till saker jag har varje morgon en diskussion i mitt huvud angående om jag ska ta mig iväg eller ej. Har jag en bra dag kommer jag oftast (men inte alltid) iväg, har jag en dålig dag kommer jag oftast inte iväg. För mig är det motivationen som är problemet, eller snarare avsaknaden av den. Och så måste jag känna att jag får en belöning efter varje uppgift plus att jag måste känna att det jag gör spelar någon roll. Om det inte spelar någon roll om jag kommer elker inte brukar jag inte göra det. Jag tror att det enda som funkar för mig är att ha eget företag eller jobba på någon slags provision. Det här hjälpte dig kanske inte, men nu vet du i alla fall att du inte är ensam ;)

#10 Låter väldigt mycket som jag när du beskriver det! Nu är jag inte insatt i vad ADD egentligen innebär. Jag har tidigare inte stött på några tecken på att jag kan ha någon problematik på det sättet, men kan det kanske vara så? Inte för att det alltid hjälper att bli diagnostiserad, men ja. Bara det att jag vaknar och kanske har haft en jättedålig dröm, det kan förstöra åtminstone halva dagen, och då tar jag mig mest troligt inte iväg. Eller att jag bråkat med sambon kvällen innan låt säga. Då kommer det inte kännas bra att åka iväg. Eller att jag är orolig över något jag ska göra senare i veckan, så kan jag vakna och börja tänka på det och då är morgonen förstörd. Jag tar mina tillfälliga känslor på alldeles för stort allvar, eller hur man ska förklara. Mina känslor går ut över allt ansvar, och jag lägger så otroligt stor vikt vid hur jag mår. Både kroppsligt och psykiskt. Är det minsta fel eller en motgång blir allt negativt. Motivationen är helt och hållet borta då. Detta kan även inträffa i samband med att jag ska träffa vänner, har bestämt att göra massa ärenden en lördag eller vad som helst. Kan man ta sig själv på för stort allvar? I så fall önskar jag att jag visste hur jag kunde sluta.

Allt som har med mitt humör och göra (vilket för övrigt pendlar så sjukt mycket, kan verkligen gå från att skratta och jubla av lycka till att gråta och knappt se någon utväg av dagen) blir tusen gånger värre på morgonen. Har alltid varit så. Mår jag dåligt mår jag definitivt värst på morgonen. Andra kanske inte kan sova eller mår dåligt eller känner sig ensamna på kvällen, för mig är det mornarna som är outhärdliga. Kanske inte hjälper att få veta det, men ändå.

Skönt att höra att jag inte är ensam i alla fall! Jag undrar bara nu hur jag ska tvinga mig iväg varje gång jag vaknar och känner sån hopplöshet. Känner verkligen igen mig i det angående motivation. Jag känner inte att jag gör något särskilt viktigt på jobbet, jag har inte oerhört kul på jobbet och jag tycker många av mina arbetskamrater är rent utsagt omogna. Kastar saker på varandra och skriker halva dagarna. Spelar ingen roll att pengar lockar då. 

Jag godtager i alla fall alla tips jag kan få 🙂 Trist att ni som känner som jag är i samma sits, hoppas vi alla kommer hitta en lösning.

Någon annan som har ADD som har någon synpunkt? Är det bara att boka tid och försöka reda ut eller? Om det nu kan vara det… Börjar bli mer och mer misstänksam.

Har utredd ADHD (men ADD enligt mig dårå ;) och haft samma problematik som dig TS. Nu har jag kommit över det men varje gång jag faktiskt ÄR sjuk och ledig från jobbet så tar det ofta emot när jag ska tillbaka in i rutinerna igen. Men det är just att få in rutinerna man måste göra. Sen är det alltid underlättande att man jobbar med något man tycker är intressant/kul eller iallafall har bra kollegor man trivs med. Vet inte hur många utbildningar och jobbtillfällen som jag  svammlat bort med min ångest och folk har bara sett mig som en "skolkare" men idag fungerar det märkligt nog jättebra- däremot kan jag inte sätta fingret på vad som förändrats- annat än att jag fått en diagnos och allting förändrades för mig då.

Lycka till!

Det finns en tråd på familjeliv.se som har sammanställt en lista, utifrån alla inlägg, på typiska grejer för ADD. Tror du får fram den om du bara söker på ADD.

Ska kolla där :) Verkar bara trist att det ska vara svårt att få en utredning…

Men? Är det inte bättre att lägga krutet på att förändra ditt beteendemönster istället för att lägga en massa tid på att få en diagnos? Du kommer ju ändå att vara exakt samma person med eller utan ett namn på ditt beteende?

Säger åter igen, KBT. Det är fina grejer det;)

#16 ignorant tycker jag. Att veta att man har en diagnos kna hjälpa en mycket i arbetet med sitt beteende. Att få en diagnos är inte "oj du lider av lite inskränkthet och en gnutta hett temprament". Det går ju liiiiiite djupare än så.

Är som att säga "du behöver inte veta att du är dyslektiker…för att kämpa på med att aldrig få orden rätt". Vilket är…ganska felaktigt. Det kan hjälpa att veta bakgrunden, det kan avlasta en på många sätt och man kan lägga krutet på rätt saker. Har man just ADD/ADHD är det nämligen ont om just "krut". Batteriet vill inte räcka hela vägen. Att man får utmattningssyndrom och depression under livets gång om man aldrig får diagnosen är inte ovanligt, speciellt bland kvinnor. Jag själv hör till denna grupp. Mitt liv var en ständig kamp och misslyckande tills jag fick min diagnos.

Däremot ska man inte självdiagnostisera sig. Jag visste att jag hade ADHD då jag läste beskrivningarna ( eller ja, ADD, men många läkare verkar inte ha så stor koll på ADD just som är vanligare bland flickor, är min upplevelse iaf) och ordnade så jag fick genomgå en utredning.

JAg har levt ett helt liv utan att veta om min diagnos- i samma veva jag fick reda på den så föll så många saker på plats. Handlar inte om att kunna "skylla bort" dumheter man gör på en diagnos- men ibland kan det vara sjukt skönt att veta och ACCEPTERA att man fungerar BRA eller mindre bra i vissa sammanhang. Att man kanske alltid fått sina svagheter påtalade under livet, men nu kan ägna sig åt sina styrkor istället.

T.ex nu när jag jobbar som städare så vet jag att det här är ett PERFEKT jobb för mig. Jag behöver inte känna någon dum press på mig själv att "jag är smart, jag borde studera….få högskoleexamen bla bla bla". För jag mår bra där jag är och det jag gör är perfekt för min diagnos (för mig, inte för alla med adhd). Allt det andra kan jag ta itu med senare om det känns bra. Jag trodde förut att jag var korkad, lat, otrevlig coh asocial. Jag är ingenting av det- däremot har jag mött på många oempatiska och inskränkta människor under min uppväxt som inte orkat bemöda sig med att se _mig_ och ge mig den hjälp och det stöd en person med t.ex ADHD eller dyslexi behöver för att klara av skolan på samma villkor som en person utan diagnosen.

En diagnos kan även hjälpa en i arbetet. Jag kan numera säga åt min arbetsgivare eller t.ex AMS "Jag har ADHD, det här är ADHD, och det här är vad det innebär för mig, så var snäll och försök lösa det på ett lämpligt sätt så det fungerar för oss alla". Precis som en rullstolsbunden kan begära att få en ramp för att kunna ta sig in, kan jag med ADHD diagnos eller en person med dyslexi att kräva att få ett visst stöd för att underlätta vissa situationer.

T.ex så har jag berättat för min chef, så att hon inte tror att jag är ignorant för att jag inte förstod en instruktion- att jag behöver skriva ner instruktioner osv- annars mins jag dem inte. Det finns ju många med samma behov som kanske inte har diagnos, men för mig är det en strategi att förenkla min situation. Jag tänker inte "slåss" mot mig själv och försöka "sluta behöva skrivna insturktioner, och försöka minnas i huvudet" för det klarar ju "alla andra" :P När jag vet att det här är en svårghet jag har. Det finns annat energin kan slösas på- t.ex att ta sig till jobbet de tunga dagarna eller att minnas att betala räkningarna i tid osv.

Förr var jag ofta deprimerad, gick in i väggen, utmattningssyndrom, stress, ständig oro. Efter min diagnos har jag inte problem med något av det- för min energi går inte åt till att kämpa emot mig själv för att passa in i en värld som inte är uppbyggd för folk som mig. Men det finns platser och sammanhang där vi har en plats och kan må jättebra och uppnå samma saker som folk utan en diagnos. Diagnosen är ju inget man får, man Har eller har inte ADHD, diagnos konfirmerar bara att du har problematiken. Det är inte heller något man botar, men man kan emdicinera eller använda sig av t.ex Kbt eller andra stöd som finns.

Vi vet inte om TS har ADD eller något annat. Jag arbetar med unga, av vilka en del har olika diagnoser. Oavsett svårighet och de anpassningar man gör, så behöver man med stigande ålder bli medveten och lära sig olika strategier och man måste agera själv.

Jag ser inte att problematiken indikerar på adhd. Att man gjort likadant och har sådan diagnos säger ganska lite. Det är ju ganska många fler kriterier för diagnos.

Däremot tror jag definitivt att det krävs kbt. Där lär dom se om utredning behövs.

Prata med din kurator.

#19 Ingen har väl sagt att en enstaka sak är ADHD? Läser man en lista över vad folk själva med ADHD tycker så tas saker upp som vilken människa som helst skulle kunna identifiera sig med. Det är kanske därför det är svårt för en del att förstå vad grejen med en diagnos är. För mig är detta en del av min ADHD problematik, är väl sak samma om det inte är det för dig Hera? Alla med ADHD är ju inte stöpta i samma form, och en del saker måna med ADHD har gemensamt är fortf inte något som alla med ADHD upplever om jag förstått rätt. Jag är inte speciellt påläst i ämnet utan har mer ägnat mig till att läsa om hur andra med ADHD upplever det. Det var först då jag kände att det nog är det jag också har. Igenkänningen är stor ibland med vissa, ibland inte alls med andra. Kanske just för att man har utformat strategier för att hantera/dölja saker under så långt tid.

Jag gick på kbt, där ansåg han jag gick hos inte att  en utredning krävdes, den mannen skrattade rent av åt mig när jag förde det på tal. han var inte ens intresserad av min historik, där bilden blir ganska tydlig. Han var helt fokuserad på symptomen snarare än orsakerna. När jag ett år senare själv sökte till psykiatrin utan omvägar genom vårdcentralen (där jag gjorde Kbt) för utredning och pratat med många, var det enligt dem tydligt. Där var de enda skratten mot att den första psykologen viftat bort mig när jag sökt hjälp första gången -_-

Så TS, man får stå upp för sig coh kämpa lite. Det betyder inte att du har ADD/ADHD, men om man själv misstänker sådant och du inte fångats upp i skolan- så måste du söka hjälp själv. Så jag säger inte att någon har ADHD pga något någon skriver på ett forum, men däremot om man själv upplever att man känner igen sig- och det faktiskt utgör ett problem i ens vardag- gör en utredning. Det tar tid men det är bättre att veta än att gissa.

Sen är min egen erfarenhet att hålla koll, hör de inte av sig på ett tag, ring in och fråga hur det går osv. Jag har många erfarenheter av att "falla mellan stolarna" så numer så kollar och verifierar jag alltid om jag mins det ;D

Att "angst" och depressioner kommer i spåren av outredd ADHD och säkert även andra diagnoser- är väl inte märkligt alls så det är väl inte konstigt att det bör utredas?

Det beror ju på något, oftast mer än "du är lat, skärp dig- klipp dig och skaffa ett jobb"

Det låter som att vissa i tråden tycker att jag diagnostiserar mig själv för att göra det enkelt för mig? Som att jag lägger över mitt egna ansvar på att må bra eller fixa till det på en diagnos? Tror ni jag är lat och inte kommer lyfta ett finger på att komma underfund med vad som egentligen är med mig? 

Håller med Gur4m1 överallt. Jag vet inte om jag har add, men jag känner igen mig i princip alla symptom, och då överanalyserar jag inte. Har bett min pojkvän och en vän till mig kika mer på vad det är och de blir väldigt lättade för min skull, för att de tycker det ser ut som att det skulle kunna stämma väldigt bra. 

Vet inte om jag har möjlighet att välja just KBT då jag går till kuratorn på ungdomsmottagningen här, men de bör väl vara kvalificerade till att hjälpa mig på den vägen? 

Återigen, väldigt fult att tro att jag inte vill ta tag i mitt beteende på egen hand. Det har jag ju redan försökt med i flera år. Först nu börjar tankebanorna komma igång på att det kanske kan ha med en diagnos att göra. Jag kämpar varje dag och tar mig oftast iväg till jobbet och olika saker, det är jobbigt men jag fixar det. Jag tycker jag försöker "ändra mitt beteende" ganska bra i och med det.

#21 ja sparken i baken för mig, efter 30år med att hela tidne "fungera men precis just så bra att jag nästan klarar mig, men alltid går åt skogen ändå med allt jag tar för mig" var faktiskt att min pojkvän, som trots allt känt mig intimt i flera år- och en bekant som jag precis hade lärt känna- kommenterade detta och inte "jag känner igen mig i symptomen" utan mer reagerade "Gurami, det här är ju du!" :) 

Väl på psykiatrin så visade "stapeltestet" rätt tydligt var jag låg och en del av "oss" är helt enkelt duktiga på att hitta sätt att dölja vår diagnos, en del behöver aldrig diagnosen men själv hade jag önskat att någon hade gjort mig uppmärksam på detta tidigare så att jag fått rätsida på mitt liv förr än senare. Känner att jag på många sätt har missat så mycket. Jag kunde ha gjort helt andra val, hade haft helt andra förutsättningar. Nu har jag istället kämpat och bråkat "med mig själv" i hela min uppväxt och vuxna ålder och först nu har jag kommit till ro och kan titta på "Vad ska jag bli, vad vill jag leva för liv". Det är lätt att bunta ihop alla med diagnos men vi har alla olika upplevelser av det och jag känner igen mig i vissa saker, speciellt i berättelser där det är äldre kvinnor som fått diagnos i vuxen ålder, utan någon autismspektrum.

Hoppas du får klarhet och ge inte upp om att få hjälp med ditt problem.

Hur är det med magen i dag? Hur påverkar magen dig?

Jag tror att förklaringen till hur vi mår ofta finns i vår kropp. Det finns otroligt många faktorer i kroppen som påverkar våra känslor, tankar och motivation. Dessutom kan ätstörningar leda till en mängd problem i kroppen som det inte är så lätt att läka ifrån. Och om vi talar om neuropsykatriska diagnoser som ADHD/ADD m.m. så tror jag också att det bara är symptombild på något som gått snett eller är belastat i kroppen.

Det finns många diagnoser i vården, men inte lika många förklaringar till hur dessa problem uppstått och varför. Så fastna inte i en diagnos, även om den symptombilden stämmer väl överens med dig. Försök hitta nycklar till hälsa. Det ligger absolut inte bara i att försöka peppa ens psyke. Man kan peppa hur mycket som helst och försöka motivera sig själv men det förändrar inte problem som ligger djupare i kroppen.

Och, känn dig inte värdelös. Jag tror faktiskt du kämpar mycket mer än dina kollegor för att ta dig till jobbet varje dag. Och så kommer de där dagarna när du bara inte orkar disciplinera dig och tränga undan känslor och dåligt mående, och då orkar du inte ta dig iväg. Man kommer till en gräns när man inte orkar kämpa sig förbi sina egna gränser. Vi har alla olika förutsättningar. Jämför dig inte med de som har det lätt för sig. Du är du, och jag hoppas att Du ska få må bättre. Inte genom att tvinga din kropp till lydnad, utan genom att må bättre på riktigt.

Försök att sluta med alla hårda orden mot dig själv. Försök sluta se ner på din kropp, din mage och dina fettlager. Tänk vad mycket energi dessa tankar slukar ifrån dig. Energi som du behöver till att må bra. :)

#23 fast ADHD/ADD är något man föds med, det går alltså att se i generna- men är inget man brukar testa folk för. Men det är alltså inget man "utvecklar" med åren. Men med åren akn det bli mer tydligt pga historiken och följdsymptom i spåren av att maninte får det stöd man behöver-Man blir därför inte helelr "botad", man lär sig att leva med det, med mediciner och/eller strategier och hjälp. En dle som fårdiangosen tidigt "växer ur det" men kanske aldrig hade det kan man fråga sig då. Men ja, ett hälsosammare, mer aktivt liv förbättrar, oftast även symptomen av ADHD. ADHD är inte en sjukdom, vill jag påpeka, precis som att autism, blå ögon eller att vara vänsterhänt inte är en sjukdom. Därför kändes det fel att du tog upp det + obalans i kroppen. Däremotkna det säkert förvärras av dålig kost och om man inte tar hand om sig- Men att säga åt en med ADHD att "ät bättre så blir du frisk" är som att säga åt en med _en riktig_depression "ut och gå så mår du bättre". 

Träning hjälper mig. Perioder när jag inte kan träna pga sjukdom eller skador, börjar jag snabbt må mycket sämre och allt omkring mig faller som ett korthus. Rutiner och daglig motion och även vila av bra kvalité är viktiga för mig för att orka.

Ibland kan boven vara att man inte sover så bra egentligen. Tex personer som drömmer mycket och mins sina drömmar-störs i sin sömn och blir inte lika utvilade. Detta kan bero på saker som att man kanske snarkar mycke, sömnapné osv…Dålig sömn ärnog boventillatt många mår dåligt, inte kan hantera stress osv.

Så iaf….maten man äter botar inte ADHD om man nu har det, men det kan säkert lindra en del "besvär" som man upplever. T.ex är koffein(kaffe) vanligt i Svensk kultur, men det är något som kan förvärra tillståndet för någon med ADHD eller sömnproblem osv. 

Ville mest bara säga det för jag tycker det är viktigt att poängtera att ADD/ADHD inte är sjukdomar. Man är annorlunda och kanske måste göra andra livsval för att uppnå sina mål än en utan diagnos.

#24 Man tror att Adhd beror på genetiska faktorer, men man vet inte särskilt mycket mer än att du har högre risk att få det om andra i din familj har det. Man har t ex inte kunnat peka på precis vad i generna som orsakar detta. Jag har en genetisk sjukdom där man vet exakt vilken gen som det handlar om. Men trots att jag har en patologisk gen så avgör ju miljön till stor del hur min symptombild utvecklas. Det finns väldigt stor variation mellan bärare av samma gen. Jag tror det finns genetiska faktorer som ger en känslighet för att utveckla Adhd t ex, men jag tror också att miljön påverkar utvecklingen, speciellt i fosterstadie och småbarnsår. Talar inte om social miljö utan om exponering för gifter, läkemedel, infektioner, alkohol mm. Många av dessa saker är mycket svåra att påverka i dagens samhälle. Jag tror att man kan förbättra sitt mående radikalt vid så gott som alla olika typer av tillstånd, om man förstår vart kroppen har ont och kan hjälpa den där. Men jag säger inte att det är enkelt.

Märkligt, jag har läst att man faktiskt VET vilken gen som för med sig ADHD. Att i framtiden är det kanske möjligt att helt enkelt kolla genetiskt om man har ADHD eller inte- men det är inte aktuellt idag. Så det verkar bero på vad man läser och lyssnar på och det är fortfarande inte en sjukdom. Det finns teorier som ajg tycker är väldigt troliga, om att en perosn med ADHD (och det faktum att så många faktiskt bär på det) är en gen som under en viss tid av vårevolution varit en hjälp för att framföra vår art i sin utveckling. En med ADHD har egenskaper som egentligne bara är negativa i hur samhället ser ut idag.

För mig är det fortfarande inte en sjukdom, de tär bara något som gör mig annorlunda och oftast gör att omgivningen vill att jag ska förändras för att passa hur DE tycker att man ska leva för att må bra. Som sagt, jag är vänsterhänt och växte upp med dumma kommentarer om att jag därför har ett "fel på hjärnan" och kommer att dö före alla andra.

Jag har även cystisk fibros (i släkten) som är genetiskt men det är i allra högsta grad en sjukdom som leder till döden förr eller senare. Men som du säger, en sårbarhet. ADHD eller cystisk fibros, en del klarar av det med moderat stöd, andra har jättestora problem. Tyvärr måste man passa in i en viss mall idag för att få pengar, och man behöver pengar för att kunna "leva" det liv man vill ha. Stress gör inte saken bättre för någon :(

#26 Det är väldigt populärt att studera arv när det kommer till ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser. Man har kommit fram till vissa saker som stöder teorin om att det är ärftligt men resultaten är inte enhetliga eller tydliga. Däremot finns det de som vinner på att man inte alls pratar om eller forskar på orsaker till ADHD och andra diagnoser. ADHD-diagnoserna ökar kraftigt, och därmed också medicineringen, ofta handlar det om livslång medicinering som sätts in redan i barnaår. Givetvis tjänar Läkemedelsbolagen stora summor på detta. Jag säger inte att medicinen är onödig eller ohjälpsam. Men vi kanske förlorar på att vi inte också funderar över orsaker till ADHD och naturliga faktorer som kan förbättra livet för personer med ADHD.

Jag läste detta i en artikel nu när jag kollade ADHD och genetik:

De intresserade sig särskilt för flera gener, som styr den tidiga utveckligen av hjärnan. Forskarna fann att små delar av generna hade fallit bort, eller hakat upp sig, hos barnen med adhd. Detta var dubbelt så vanligt hos barn med adhd jämfört med dem utan diagnos.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-adhd-har-genetiska-orsaker/

För mig låter detta som att det handlar mer om en skada på arvsmassan. Nu vet jag inte säkert hur de utfört studien, men gissar att detta handlar om genernas uttryck mer än vilka gener man ärvt. Generna multipliceras ju hela tiden i vår kropp när nya celler bildas. Då kan skador på arvsmassan uppstå hela tiden och det kan påverka olika funktioner. Det finns mängder av faktorer som hela tiden påverkar genernas uttryck, och det är inte samma sak som vilka gener vi ärvt. 

Men man kan konstatera att ADHD har med våra gener att göra, men det är däremot inte lika säkert att vi inte kan förebygga, påverka eller kanske reparera ADHD.

Man vet t ex att olika faktorer (läkemedel och rökning t ex) under graviditeten kan öka risken för ADHD. ADHD har med våra gener att göra, men miljön är antagligen den stora faktorn i hur ADHD uppstår. Det är i alla fall vad jag tror.

Visst kan jag också se många "karaktärsdrag" som ofta finns vid ADHD som är positiva och kan bidra med mycket. Men gemensamt finns ändå den här inre oron, rastlösheten, som inte är lätt att leva med, som många hamnar i missbruk eller medicinering för att dämpa. 

Jag har för övrigt en bror med Asperger och en systerson med ADHD. Vi känner allihop i familjen igen oss i problematiken mer eller mindre. Jag är säker på att min dotter skulle kunna få en ADHD-diagnos tidigare i sitt liv men jag har valt att inte utreda henne. Däremot har vi prövat oss fram med kosten med både mjölk-, socker- och gluten/vete-fritt. Mjölk verkar inte vara problem för henne och inte heller socker i någon större utsträckning (men ingen mår ju särskilt bra av det). Däremot är hon extremt känslig mot gluten och allt som har minsta spår av vete i sig. Hon mår så enormt mycket bättre nu när hon slipper äta detta, men det har inte alls tagit bort allt av det som känns "ADHD" i henne, men hon mår mycket bättre så att det nu känns som att livet fungerar för henne, medan det inte alls gjorde det innan kostförändringen. 

Det finns forskning som visar att minst 50% av barn med autism blir bättre av en mjölk- och glutenfri diet.

Enligt en norsk-brittisk forskningsstudie, The Scan-Brit study, blev två tredjedelar av barn med autism bättre av en diet utan mjölk och gluten. Och i 50 procent av fallen var förbättringarna så stora att det var värt att fortsätta dieten.

http://autismdiet.se/fragor-och-svar.html

Jag tror istället att många med ADHD och autism skulle måbättre om man inte hade en sån stramform i hur man måste vara föratt få vara ett del av samhället  :) Många i min generation har ju fått diagnosförst när vi fått utmattningssyndrom, depressioner osv- för vi har klarat oss "bra" utan mediciner men det blir för stort att  klara av att passa in så till slut går man sönder. Det är ju opraktiskt att vara vänsterhänt, det är opraktiskt att ha ADHD, de båa sakerna finns i olika grader- Jag behöver inte idag äta medicin och jag kna använda högerhanden.

Därför ser jag själv inte ADHD som en "curse" eller något jag vill bota- jag vill "bota" min omvärld istället. Bara för att det är en skada eller avvikelse så är det fortfarande INTE en sjukdom. Iframtidne kan vikanske bota alla egenheter.

Vore skönt att slippa oron osv, men ärligt så är det en del av ig idag- och de tär som att födas med vänsterhänthet- tills någon påpekar för  mig att det är konstigt och märkligt och framförallt "fel" så var jag inte medveten om det.

Ja, ADH kan vara jobbigt för en anhörig, precis som många andra diagnoser, och även sjukdomar. Jag är glad att du fann ett sätt att göra tillvaron bättre för din dotter. Finns inget behov av hjälp så finns inget behov av diagnos. Diangosen i sig GER inte diagnosen. Du misstänker ADHD och har agerat utifrån det. Du har inte botat henne, du har gjort en förändring som gör att hon kan hantera det lättare. 

Jag är alltid kluven inför att berätta att jag har en diagnos. Å ena sidan kna det vara till min fördel om personen i fråga är påläst och förstående, å andra sidan kan det vara en otrolig nackdel om personen inte alls är insatt och kanske rent av fördomsfull och har dåliga erfarenheter från folk med ADHD.Men jag skulle alltiduppmuntra till att göra en diagnostisering om man misstänker ADHD- för det är bra att veta hur många där ute som har det, och det är bra för att få tillgång av den hjälp man har rätt till-  från allt till att få extra stöd i studiesammanhang, arbete och på Socialkontoet och AMS i framtiden, istälelt för att stånga sitt huvud blodigt i sitt försök att "Leva ett normalt liv" och kanske krasha helt innan man inser vad som pågår. Ett normalt liv idag kräver ungefär alla egenskaper som en person med autism eller ADHD kan ha svårigheter med.

#28 Håller med om det mesta! :)

Jag tycker samhället i stort saknar ödmjukhet inför människors olikheter och självupplevda hälsa. 

Man har t ex sett att hos personer med utmattningssyndrom finns verkliga hjärnskador som ingen vet om det är möjligt att läka ifrån. Antagligen har de personerna känt sig överbelastade under en oerhört lång tid, men attityden i samhället är "kämpa på" och "prestera". Frågan är vad vi egentligen vinner på att pressa människor så hårt att de till slut slutar fungera. Och har man inte en tydlig diagnos har man inte rätt till förståelse för att man kanske har begränsningar. Då ska man vara som alla andra. Men en diagnos får du ju först när något brakat samman.

Och sen tycker jag att vi alla är försökskaniner till fördel för läkemedels- och matindustrin. Det kom en studie som indikerade att ADHD-risken ökar om mamman åt paracetamol under graviditeten. Men i Sverige valde man att inte ta någon hänsyn till det, eftersom studien kanske inte stämmer. WHO vill att sockerkonsumtionen ska halveras och att råden ska sänkas från 10% av energiintaget till 5%. Men svenska livsmedelsverket vill inte ändra sina rekommendationer, för att de är svåra att genomföra.

Det är inte direkt försiktighetsprincipen som styr, utan helt andra saker.

Här är ett ett klockrent exempel på det:

http://www.dn.se/debatt/svenska-kvinnor-riskerar-brostcancer-helt-i-onodan/

Åtminstone i Finland och Frankrike VET man från gedigna studier att syntetiskt progesteron innebär en ökad cancerrisk medan naturligt progesteron inte gör det. Men i Sverige fortsätter man förskriva syntetiskt progesteron och ger inte ens möjligheten att få naturligt progesteron på recept, för att man inväntar svenska studier, som kommer när? Om man verkligen brydde sig om människors hälsa skulle man vidta försiktighetsprincipen men det skulle ju tyvärr läkemedelsbolagen förlora på så då avvaktar man.

Om man gräver ner sig kan man hitta hur många liknande exempel som helst, och jag tror att konsekvenserna av detta dribblande med människors hälsa är mycket större än vi låtsas om.

Jag vill bara lägga in ett gott ord för KBT.

Några tips är att förbereda allt kvällen innan. Frukost, kläder eller vad som nu faktiskt går att ordna. 
Skriva scheman är något som fungerar för många om man skjuter upp saker eller helt enkelt hoppar att ens göra något.
Andningsteknik, när det börjar ta emot att ta sej iväg - ta några rejäla andetag med magen och övertala dej själv att allt är suveränt.

Finns hur många sätt som helst och alla passar inte alla men är man beredd på att testa olika sätt så hittar man rätt tillslut!

Jag själv är så fruktansvärt morgontrött men lösning är att jag går upp en timme före jag jag egentligen behöver bara för att hinna vakna till och få allt gjort, låter sjukt trist för dom flesta men det är helt klart värt det.

#29 Okej menar du på allvar att jag som haft utmattningsdeppression har en hjärnskada? 

Jag kan hålla med en i en del av det du skriver om att varje person behöver lära känna sig själv och finna sätt som man fungerar på, men det är viktigt att betänka att en enda studie oftast inte säger tillräckligt för att man ska kunna säga att det är någon som helst sanning. Jag skulle till och med säga att en del märkliga samband just är slumputfall, så flera studier behövs på samma sak.

#31 för 25-30 år sedan ansågs vänsterhänthet vara ett "hjärnfel" (som över 11% av landets folk har och säkert mer nu när de flesta inte tvångsomskolas till att skriva med höger).

Man skulle istället kunna kalla det för en "förändring" eller att man är avvikande/annorlunda- vilket inte i mina ögon låter lika FEL. För både ADHD, utmattningssyndom, men även depression (båda sistnämnda kan man ju ofta få om man går odiagnostiserad en lång tid) innebär egentligen bara att man fungerar annorlunda- och behöver utrymme att anpassa sig till att leva på ett annat/helt nytt sätt för att klara en "vardag". Man får ibland kanske acceptera att man aldrig kommer att klara ett arbetsliv som man förväntas att klara idag. Med eller utan mediciner.

Jag vill inte kalla det för sjukdomar eller skador, det är mer symptom och helt enkelt….kanske tecken på att så som vi lever i vårt samhälle idag kanske inte är rätt för alla människor, kanske inte för någon i det långa loppet. Det är inte meningen att livet ska vara en plåga, ständig kamp och trötthet, vare sig fysisk eller känslomässigt.

Tack för era svar. Har läst allt, bara inte haft tid/ork att svara. Typiskt nog hade jag en tid hos kuratorn förra veckan som jag missade pga att jag missuppfattat mitt schema. Nu måste jag vänta till 19:e maj på att få prata med någon… Finns det nånting jag kan göra tills dess?

Kan säga att jag har en sån dag igen. Är hemma från jobbet. Ser det som ett litet framsteg att det ändå var någon vecka sen sist nu, sedan jag startade den här tråden och satt hemma. Men är ju ändå inte bra det här. Började med att jag vaknade och hade migrän, tog en tablett direkt så det började gå över ganska snabbt. Men då hade jag redan vaknat med en negativ, smärtsam inställning och tog mig inte iväg. Förvärrade hur jag mådde och stannade hemma helt och hållet. Idag mår jag inte lika dåligt över att jag är hemma som jag varit tidigare gånger, men vad spelar det för roll. Det är fortfarande fel och jag vet att jag hade kunnat fara om jag bara kämpade lite. Fastän jag tyckte att jag kämpade i mitt huvud, det gör jag om sånt här hela tiden. Och jag har vunnit många fighter om att ta mig iväg under den här tiden. Det är jag väl lite glad för. Jag har tagit mig iväg under omständigheter jag aldrig annars skulle orkat ta mig iväg under.

Men vad gör jag nu? Jag vet att jag inte kommer få något facit i hand då jag väl är hos kuratorn, men jag kan verkligen inte bara bryta mina tankebanor. Bara att jag tänker att jag har lite extra ont i magen GÖR att jag får extra ont i magen - och då är jag där, i dilemmat att jag bör stanna hemma.

Jag har sett att man kan prata med kuratorer och dylikt över telefon. Någon som provat, blivit hjälpt?

Prata och var ärlig mot kuratorn så kommer allt eftersom och ni reder ut det.. Fundera redan nu på vad du vill ta upp med din kuratoroch skriv en stödlapp om du har lätt för att glömma eller tappa bort tråden (jag hade det problemet i början). Det viktiga är att man visar det man är, inte vad man tror att folk vill att man bör vara osv. Att man är öppen med sina problem.

#29 m. fl. av dina inlägg.

DN o privata bloggar/hemsidor är inte trovärdiga källor.

Ditt påstående o obalans är just ett påstående som inte har någon vetenskaplig förankring.

Nu orkar jag inte läsa hela tråden faktiskt, men jag vill ändå få säga något.

Jag har exakt samma problem. Jag har hoppas av gymnasie och praktik och chans till att läsa upp betyg och sådant, och skyller allt på min mage. Jag kanske inte är rätt person att tala, men jag tänker göra det ändå, för jag har haft samma problem sen dagis, och varje dag sen dess.

Först och främst, sätt en tid när du bestämmer dig för att ta tag i allt. Jag säger t.ex efter sommaren (men nu är jag ju också "ledig" för tillfället). Sen kan du ladda ner pepp-appen om du har en smartphone! Den är fantastisk! Och var noga med att belöna dig själv, för du är FÖRBANNAT duktig varje dag du orkar gå! Uppenbarligen har du mer problem än andra! Och sika framåt, var du hemma idag, peppa dig själv att gå imorgon! Planera in något kul efter jobbet, gör sig extra söt, se till att du har en ANLEDNING att gå! Du borde även gå i någon form av terapi tror jag, det kan göra under!

#36 Vad skönt att höra att man inte är ensam om att ha det såhär, fastän det förstås är tråkigt att du också har det jobbigt. Tack för bra tips, ska spana in appen! Lät faktiskt riktigt bra :) På måndag ska jag äntligen till kuratorn. Väntat en månad på en tid. Idag är jag hemma igen… Men tycker att det blir bättre. Nu i maj har jag "bara" stannat hemma två gånger. Annars tror jag det var 4 gånger i mars och 4 gånger i april. Har dock svårt att inte straffa mig själv. visst känner jag mig värdelös idag. Men jag håller på att jobba på självkänslan också. Hoppas verkligen att jag får den hjälp jag behöver nu hos kuratorn. Och om jag kan få hjälp med att se ifall jag kan ha någon add-problematik eller något. Vill bara inte behöva ha det såhär besvärligt…

#37 har man t.ex AD(H)D så är man oftast ganska känslig för stress och då blir reaktionen ångest, depressioner eller som jag ch även du verkar göra rätt ofta: Man stannar hemma. "känner efter lite för mycket", skapar sig ett andningshål för att hinna ikapp. Sn blir det jobbigt, och svårare att återvända till "vekrligheten" men du verkar vara på god väg. Bra att du gått till jobbet, ännu bättre att du reder ut vad som pågår så att du vet hur du ska hantera framtiden. 

De tär fler än man tror i vårt duktiga land, som har det här problemet (eller som bara sänker sklallen och går på ändå men till slut går in i väggen).

har inte läst allt, men känner igen mej och har länge misstänkt add. (finns även adhd i släkten). Numera stannar jag aldrig hemma från jobbet, men om det är ngt jag inte trivts riktigt med blir det så, samt när jag pluggade. 

Jag vet inte om jag har add, men när det är saker jag känner att jag inte riktigt klarar så bra jag vill, tex att hantera alla intryck på jobbet, hålla reda på saker och minnas instruktioner, så känns det mindre ångestladdat att tänka "jag har svårt med mkt intryck och att minnas saker folk berättar, det är inte mitt fel om jag inte klarar detta så bra jag vill. jag försöker så gott jag kan men jag har en svårighet", än som jag tidigare brukade tänka "jag borde klara detta, jag gör ett dåligt jobb, jag måste anstränga mej mer! varför klarar jag det inte, vad är det för fel på mig?? är jag dum i huvet??".  

För att få saker gjorda gör jag en del scheman/listor. mkt lättare än att tänka vad jag ska göra, jag glömmer bara bort det då. och sedan kan jag sitta massa vid datorn för att jag inte vet vad jag ska göra, eller var jag ska börja. (disken kan lägra upp sig i köket, magen knorra eftersom det var 8 timmar sedan jag åt, räkningar ligga och ticka ner till sista betalningsdag…osv) 

jag tycker du ska belöna dej själv bara du åker en dag till jobbet, och efter en vecka får du en större belöning :)  om det blir att du stannar hemma ngn dag så förberedd under dagen inför nästa dag, kläder som skymmer magvalkar osv (har också problem med mitt utseende och att hitta kläder som sitter bra, finns inga så tycker jag. så vissa dagar när jag känner mig riktigt ful från början är det som värst att åka till jobbet, för då brukar jag vara extra kritisk med kläder, hår osv också. då går jag runt och känner mig missbildad och anskrämlig. men detta förösker jag arbeta bort. jag accepterar att jag känner mig ful, men också att det inte behöver vara så, att det inte kan vara så som jag upplever. särskilt kan det inte skiftas från dag till dag, det är inte realistiskt)