men nej säg inte så:( jag har också fått motgång efter motgång mot mig men varje gång jag reser mig upp så blir jag bara starkare och starkare och du är STARK som vågar resa dig upp efter dina motgångar.

Har du pratat med en psykolog? med dina vänner/famil/pojkvän,hur du mår?

Får du någon hjälp med ditt mående? Vet din partner hur du kännerdet

#1 Men jag är inte stark! Alla envisas med att jag är stark men hade jag varit stark så hade jag inte suttit här, då hade jag försökt se till att må bättre.

Har kontakt med psykiatriker och har haft under flera år och jag har fått jättemycket hjälp men det räcker inte. Jag käkar så många mediciner att jag skäms för det och de hjälper för utan dem hade jag varit död för länge sedan men uppenbarligen inte tillräckligt eftersom jag fortfarande mår skit.

3 vad har psykiatrikern erbjudit för hjälp mer än mediciner?

#2 Ja jag får hjälp, men det räcker inte. Han vet att jag mår jättedåligt men inte att jag vill dö

3# men du är stark som ändå försöker ta tag i ditt mående, anser jag iallfall även om du inte tycker det nu. Psykisk ohälsa går inte att behandla på några månader, det kan ta flera år innan man känner sig psykisk stabil och tabletter hjälper en på vägen men du kan inte bara livnära dig på dom utan finna lyckan igen på annat sätt:)

varför mår du dåligt? är det något du brinner för som gör dig glad? hur är relationen med din pojkvän? kan han stötta dig i detta? vet han ens om hur du mår innerst inne eller håller du en stenhård fasad?

5 läs 4. För att få rätt hjälp måste du vara helt ärlig. Är du inte det kommer du inte vidare.

#4 Ja. Jag har nästan fått tjata om mediciner typ. Har gått hos henne sedan 2006 och har verkligen lärt känna mig själv och har fått mycket kunskaper som jag använder för att göra livet lite mer drägligt.

#6 Jag har käkat medicin efter medicin sedan 2006. Första gången jag aktivt tänkte att jag ville dö var 1998 men mamma har berättat att jag har sagt att jag har velat dö sedan jag varit medveten om vad döden är typ. Det är många år utan bot :-(

Varför jag mår dåligt är komplext, både pga kroppen och pga huvudet, är tex bipolär. Det finns bara EN sak som jag verkligen tycker är roligt och det kan jag bara utöva en gång ca varannan månad då det inte arrangeras oftare. Allt annat kan kvitta, det gör jag bara för att jag måste och om jag ska tycka att det är roligt så måste jag tvinga mig till det, oavsett om det är bio, träff med familjen, promenad, *lägg in valfri aktivitet*. Pojkvännen vet och stöttar mig så gått han kan, men han vet inte att jag vill dö

8# hur ofta besöker du psykologen, kanske borde besöka oftare om du inte gör det nu?? var helt ärlig mot din pojkvän, visa denna tråden om du inte kan säga de från hjärtat men de bästa är att vara ärlig mot både dig själv och dom i din omgivning.

Kanske du får läggas in ett tag, där du kan få proffiosionell hjälp dygnet runt och då även träffa andra i din situation och kunna stötta varandra och öppna upp er.

#9 Jag träffar henne en gång i veckan så vet inte om det gör någon skillnad att besöka oftare.

Jag är ärlig mot honom i allt. Det enda jag inte berättar är att jag vill dö för han mår tillräckligt dåligt av att inte kunna hjälpa och han ska inte behöva må sämre pga mig.

Jag kommer ALDRIG låta mig läggas in igen! Jag fick ingen hjälp alls, det var bara förvaring. Eller ja, inte bara förvaring för om det hade varit det så hade de inte ljugit och behandlat mig illa, det fanns ingen förståelse eller medkänsla, bara tvång och straff

Den svenska psykiatriska vården är helt åt h*lvete….Min pappa blev inlagd för några månader sedan och det är precis som #10 säger…förvaring. Ingen hjälp. Ingen som tog kontakt med varken mamma eller oss barn, så jag har inte mycket förtroende för psyket. 

 MEN, tala om för din psykolog att du vill dö, men var klar och tydlig med varför du inte vill läggas in. Var bara saklig och konkret så att du tas på allvar och ha tydliga exempel på vad som brast i vården och se vad hon/han säger? Du måste få ut att du har dödslängtan för att kunna få hjälp med att få undan den. Eftersom du redan anser ditt liv så dåligt att du vill dö så kan det ju ändå inte bli värre, eller hur? Då kan du lika gärna tala om att du vill det, för då tar det eld i baken på dom.

#11 Tråkigt att fler har samma erfarenhet :-(

Hon vet redan att jag vill dö igen, berättade det sist jag var där. Hon vet också vad jag tycker om inläggning och hon räddade mig från det vid mitt förra självmordsförsök, men för att slippa inläggning fick jag lova att inte ta livet av mig.

Så självmord är inget alternativ men om pojkvännen gör slut så skiter jag i det och tar livet av mig ändå för han är det enda som gör livet lite värt att leva. Han säger att han kommer inte att göra slut och att han älskar mig lika mycket trots att jag mår dåligt men hittills har ingen stått ut med mig i längden :-(

Men älskade vännen…det är inte rätt att ha det ansvaret på hans axlar, oavsett om han är medveten om det eller ej. Det vet du nog också. Det är viktigt att du hittar andra saker att leva för. Dig själv till exempel. Det finns ingenting som är så värt att leva för som för sig själv, men det är svårt att se och förstå när man är i det mörkret som du är i. 

 Dealen var bara att du inte skulle försöka ta livet av dig. Du måste ändå få lov att tala om att du har de tankarna igen så att hon kan börja hjälpa dig utefter det. Superviktigt! Upp och stå och kämpa på lite till. Har du fixat det såhär långt så klarar du dig ett tag till och på det taget så håller jag tummarna för att du får den bästa hjälpen som finns att få så att du kan få lov att känna dig bättre. 

Livet är stort, händelserikt och fullt av möjligheter och lärdomar. Även det med rutinmässiga livet är fullt av spänning och inspiration. Du kanske behöver åka bort ett tag? Och då menar jag inte solsemester, utan en upplevelseresa. Fyll din livsryggsäck med nya saker du inte testat innan och försök att stanna upp i nuet. Ta dig en titt runtomkring och betrakta allt du ser. Om det är träd som visslar i vinden eller en äldre dam med en vacker hatt på stan spelar ingen roll. Försök att varje dag när du vaknar säga orden "Livet är fantastiskt". Vår hjärna är kapabel till otroliga saker, men också väldigt lättlurad. Om vi säger någonting tillräckligt ofta så kommer hjärnan snart att börja producera de hormon som reagerar på det du säger. Om du varje dag säger till dig själv att livet är fantastiskt, så kommer din hjärna väldigt snart börja tycka att livet inte är så pjåkigt ändå…

 Det kanske är klena råd, men försök. Försök för din familj, för din pojkvän och för alla dina medmänniskor…och försök för dig själv.

#13 Jag vet att det inte är rätt, därför kommer han aldrig att få veta.

Jag har inget att leva för. Det finns inget jag tycker är kul eller som jag vill göra, inga drömmar, inte ens om att må bättre. Jag hatar att vara hemifrån och jag varken orkar eller vill hitta på något, allting måste jag tvinga mig till. Till och med när jag mår som bäst.

Det är något allvarligt fel på mitt hjärna som inte fattar någonting av vad som ska vara värt något. Inte bara pga depressionen utan överhuvudtaget, så även om depressionen hävs så kommer jag aldrig att bli "normal" eller tycka att något är kul eller värt att leva för. För det finns ingen som helst mening med livet, det är bara en transportsträcka till döden.

Jag vet att man kan få det bättre genom att anstränga sig, med tex kbt eller annat, men jag vill inte ens försöka längre. Kanske om det finns någon medicin som kan få mig starkare så kan jag kanske försöka men så fort det kommer någon motgång så kommer jag att ge upp igen. Har lyckats ta mig en bit ifrån den inlärda hjälplöshet jag lidit ifrån men inte tillräckligt långt då jag fortfarande vet att inget jag gör kommer att förändra något i mitt mående. Jag kan förändra mitt liv men inte mitt mående.

Tar du några preventivmedel? Sådana kan vara väldigt jobbiga för psyket, även om de inte förklarar allt så kanske 5-10% eller mer, och det låter som att det vore skönt för dig om du kunde lätta 5% av din tunga börda.

Hur sover du?

#15 Ja det gör jag. Nu har jag iofs inte provat utan på väldigt länge men då mådde jag mycket bättre med p-piller än utan då p-pillren gjorde mig mer stabil i måendet och jag slapp en massa svängningar pga hormoner mm. Bytte till p-ring för drygt ett halvår sedan och det var inte roligt! Fy sjutton vad dåligt jag mådde innan jag fick ihop det med mediciner och annat (p-piller påverkar huvudmedicinen ganska mycket vilket inte p-ring gör). Hade jag fått bestämma hade jag bytt tillbaka till pillren men de har slutat tillverkas. Prova utan hormonpreventivmedel vågar jag inte då jag mådde så dåligt innan.

Sömnen funkar ganska bra, speciellt om man jämför med vad det har avrit. Dock är det svårt för min inre dygnsrytm passar inte ihop med det riktiga dygnet, min inre är på ca 30timmar. Äter mediciner även för att kunna sova men de har gjort att jag kan sova, vilket jag inte kunde alls innan, och de har även minskat ångesten mycket.

---

Käkar lamictal, seroquel, propavan och voxra plus hiprex för upprepade urinvägsinfektioner. Sedan har jag börjat med kosttillskott som ska hjälpa måendet tex omega 3 och d-vitamin.

Du har inget djurintresse? Djur kan vara väldigt bra när man mår dåligt, inte bara är de någon som behöver en, kel med djur utsöndrar ju också ett bra ämne (som jag inte minns vad det heter). Som du mår nu kanske det inte är bra att skaffa ett eget djur, men det finns ju sätt att umgås med dem (ridning eller hjälpa till i stall om man gillar hästar, promenera med hundar m.m.).

En annan sak jag också kom att tänka på är handarbete. Det krävs inte så mycket energi för att göra det, men man får resultat ganska snabbt och iallafall för mig (och förmodligen många fler) blir det en glädje-kick.

Även jag tycker att du är stark. Att du tagit dig upp efter varje käftsmäll som du skrev, det är styrka. Jag tror inte att du gett upp helt, inte än. Och jag kan bara hoppas att du finner kraften att fortsätta.

#17 Jag har djur. De hjälper mig mycket men på sätt och vis gör det också saken värre eftersom jag har konstant dåligt samvete för att de inte har det så bra som jag vill att de ska ha det.

Handarbete håller jag också på med ibland. Gör lite smycken, syr mm. men det klarar jag bara när jag mår tillräckligt bra. Mår jag inte bra resulterar allt i tårar, nästan oavsett vad jag gör eller hur bra det går. Sitta vid datorn eller läsa funkar för då kan jag försvinna iväg i tankarna men sedan mår jag dåligt för att jag åter igen inte har gjort ett dyft nytta på hela dagen.

Någon glädjekick har jag i princip aldrig fått. Så som folk pratar om hela tiden, efter tex motion eller om man har gjort något bra, det har jag aldrig känt! Enda gången jag kan få någon riktig glädjekick är om jag vinner på aktiviteten jag nämnde ovan men så fort jag är på väg hem igen så mår jag ännu sämre än innan eftersom jag vet att det dröjer jättelänge till nästa gång.

Blir faktiskt både ledsen och arg när folk envisas med att kalla mig stark! JAG ÄR INTE STARK! I så fall hade jag inte suttit här! Enda anledningen till att jag fortfarande lever är för att jag var tvungen att LOVA att inte ta livet av mig för att slippa låsas in!

Är det någon skillnad på sommar och vinter/vår i hur du mår? Jag tänker på D-vitaminbrist som kan leda till depression. Sen tänker jag att det nog kan vara fler saker som inte är i balans i kroppen med alla näringsämnen och hormoner. Svårt att få rätt hjälp dock. Orkar du äta bra mat?

Kram!

#19 Med tanke på hur lite jag är solen så har jag troligen ganska grav d-vitamninbrist. Har börjat med d-vitamintillskott för ca två veckor sedan för att se om det gör skillnad. Mår lika dåligt sommar som vinter.

Äter lite bättre nu än vad jag har gjort innan men har nog brist på det mesta förutom socker. Kan bara äta det jag känner för, om jag tvingar mig så blir det bara ångest. Har dessutom lätta ätstörningar som har eskalerat sista tiden så har ångest för att jag är hungrig men har lika mycket ångest efter att jag har ätit för att jag har just ätit.

Tack för kramen!

#20 Bra att du tar d-vitamin, vilken dos?

Nu har jag inte läst exakt alla inläggen här, men såg i början att du skrev om EN sak som du verkligen gillade men den arrangerades bara varannan månad: Vad är det? Kanske är det något du själv kan arrangera eller göra själv?

#21 10 000 IE om jag har fattat rätt

#22 Tyvärr inget jag kan göra själv :-( Är utställning för mina djur

#24 Okej . Det va ju lite tråkigt. Har du inget annat som har ditt intresse som du kanske skulle kunna ägna din tid åt ? Så att du mår bättre kanske då :)

#25 Mm, jättetråkigt. Finns inget annat som är kul :-(

#26 Vad tråkigt/synd :( 

Har du tänkt igenom vad du gillade innan du började må dåligt ? Kanske du kan hitta något som du kan börja med igen eller testa något nytt :) 

"Utmana" dig själv.

#27 Har alltid mått dåligt så länge jag kan minnas.

Jag gillade att rida innan men har inte råd nu. Fick erbjudnade att komma och rid hos en men klarade inte av att gå dit trots att jag ville. Pojkvännen kör cross och det tycker jag verkar kul men har inte råd plus att jag har provat att köra dirt bike och blev rädd och riktig cross är mycket svårare/läskigare.

Kan inte utmana mig, klarar inte det

#28 Okej. Verkligen tråkigt när man känner så. :( 

Är du kreativ ? Då kan du ju alltid utmana dig själv på det viset (ursäkta att jag puchar detta) . 

Jag har själv mått rätt så dåligt de senaste åren, utan att söka hjälp eller prata med någon annan. Men jag har helt enkelt bestämt mig nu att nu är det färdigt med de. Och jag har bland annat börjat utmana mig själv. :) 

Denna månaden har jag tex börjat att lära mig min kamera på riktigt, inställningar och så ,(jag har kommit en bit på vägen). Och så har jag börjat med en tavla av knappar :P 

Att man utmanar sig själv betyder inte att det ska vara jättesvåra saker eller dyra för den delen . Jag tycker det är de små sakerna som gör det  faktiskt :)

#29 fast när jag knappt ens klarar de sakerna som behövs för att hålla livet igång så blir varje ny grej jättejobbig. Just nu kämpar jag med att bara klara av att tex borsta tänderna och överhuvudtaget komma ur sängen.

Sitter dessutom och tittar på¨tv och mår skit för att alla är så smala och fina och så ser jag ut som jag gör :-(

Förlåt, jag lovar att jag kommer låta skitelak och allt sånt nu…

Lägg av! Han, din pojkvän, har ju sagt att han älskar dig. Han finns för dig, och inte för att vara sån, men om han mår dåligt av att du mår dåligt… Ansträng dig då? Gör något som är roligt! Försök i alla fall. Må bättre. Bli bättre.

Jag hade också en sån period som var helt blä jag var inte på botten, jag var under botten. Jag gick då och pratade med en person jag litade på ca 1-2 ggr i veckan i början, sen när jag mådde bättre blev det 1-2ggr på två veckor osv.

Jag testade på allt möjligt för att försöka må bättre.

Jag började rida, igen, vara i stallet, skaffa hund och kanin, testade att baka, laga mat, brodera, sy, motionera, styrketräning, kolla på komedifilm, kolla på skräckfilm, gå på bio, när det var snö la jag mig ner i snön och  gjorde snöänglar. Det känns som att jag testade ALLT.

Och vet du? Det funkade! Idag mår jag jättemycket bättre och har aldrig en dålig dag längre. För om jag känner att på gång ledsamheten, då hittar jag på någonting nytt.

Försök. Det är inte värt ett förlorat liv.

Kolla upp om din stad erbjuder KBT terapi. Finns en del privata psykologer som erbjuder behandling inom KBT om man inte kan få det genom psyk, kostar en slant dock men för att må bra är det värt det.

#31 Det är lätt för dig att säga. Du nämner inga mediciner så antar att du inte hade en "riktig" depression.

Jag vill inte anstränga mig. Varför skulle jag? Det blir ändå inte bättre. Om pojkvännen gör slut så kan jag iallafall ta livet av mig, vilket jag inte kan så länge vi är ihop.

#32 Ingen idé med kbt. Det krävs mycket av en för att klara av att förändra sig och som det är nu så vill jag inte ens förändra mig. Vill bara att allt ska ta slut

#33 vad vill du då..? :/

#34 Dö typ :-(

Kan lägga till också att naturligtvis försöker jag anstränga mig för att vara pigg och någotlunda rolig när jag är med pojkvännen! Jag försöker verkligen att ha kul ooch följa med på saker men orkar inte så mycket innan jag är så matt att det nästan svartnar framför ögonen.

Hade besök av en med samma djurintresse häromdagen och i vanliga fall tycker jag att det är jättekul men nu hade jag helst sluppit och då är det illa :-(

Egentligen vill jag må bra men jag har helt gett upp hoppet för jag orkar inte kämpa mer

Nej, KBT är till för att ändra din tankegång och synsätt på saker och som jag ser det behövs det. Med KBT kan din inställning på livet ändras, du kan få ett nytt perspektiv på det hela och du jobbar efter en målsättning som du sätter själv oavsett hur stor eller liten den är. KBT är effektivt för att få personer må bättre oavsett vilka besvär de har.

#37 Men det var ju det jag skrev, att det är för att man ska förändra sig och på så sätt må bättre. Det funkar inte på mig för att då måste man ge sig fanken på att det ska funka och det klarar jag inte. Jag har varit med om för mycket för att orka försöka mer

#38 Du behöver inte vara bestämd för att förändra dig det är det KBT hjälper dig med dvs att hitta tillbaka. Det var det jag ville få fram. Har själv varit i din sits och kan verkligen säga att KBT funkar.

Jag har känt mig som dig Anonym. Jag trodde att hela världen skulle gå under när min pojkvän gjorde slut med mig (jag var 15 år och han var 17, och han var den första pojkvän som jag någonsin haft, och att han var otrogen mot mig fyra månader in i förhållandet), och jag ville ta livet av mig efter det. Men efter att det hade gått ca. fyra till sex månader så började jag må bättre. Stå på dig, jag vet hur du känner dig! Jag känner tyvärr inte dig, men jag vill inte att du gör något dumt. Vill inte att en ängel som du ska bort härifrån världen. Så snälla, gör inte något dumt.

#39 Jo, jag vet att det funkar. Har gått typ kbt light hos min läkare och som jag skrivit tidigare i tråden så har det verkligen gjort nytta men eftersom jag inte orkar kämpa som det ser ut nu så blir det meningslöst. Har väldigt mycket kunskaper om hur man "ska" göra för att hjälpa sig själv, ändra sin inställning mm men fixar det inte.

#40 Jag har mått såhär i över tio år :-(

"Du har en ☆ (stjärna) där inom dig, så kom igen och låt den brinna. Om du försöker ska du vinna allt.. här är jag gör precis som jag vill, står på egna ben och jag tror på mig själv nu. Jag ger allt med vilja av stål och jag når mina mål igen.." En jättebra och peppande sångtext som jag sjunger för mig själv varje dag :) ♥

Jag vet att allt känns skit just nu. När jag var ihop med min förra kille (det var ca. 4 år sedan), så mådde jag psykiskt dåligt och jag började skära mig och allt sånt. Jag hade ett dåligt förhållande med honom på grund av att han var så svartsjuk på allt och alla så att jag inte kunde gå ut från lägenheten utan att han skulle fråga var jag skulle ta vägen. (Vi var ihop i ca. 7 år, och det kändes som en evighet.) Och att han ringde mig hela tiden om var jag var, och vad jag gjorde. Jag fick inte ens fara till mina föräldrar som bodde i närheten. Vi bråkade jämt och ständigt, men jag tog mig ur det destruktiva bete'endet och började leva vidare med min nuvarande man. Det var en tyngd som lyftes från mina axlar. Tänk positivt. Tänk framåt. Tänk på din familj och dina vänner. Jag skulle må dåligt om du inte skulle finnas, Anonym.

#43 jag håller med! Skulle må dåligt om du inte fanns Anonym ♥

#41 Jag skulle rekommendera dig att gå KBT hos kvalificerad psykolog. Jag tror på dig och vet du kan fixa det. Tog mig 4 år att ta mig genom min depression så det är inget som går över på en gång. Att du skriver här ser jag som ett gott tecken till att du inte vill ha det såhär och djupt inom dig verkligen vill göra förändring även om det är tungt. What dosen't break you makes you stronger, brukat man säga. Min depression gjorde mig starkare och har även bidragit till många positiva väl i mitt liv.

Åh det gör mig verkligen ledsen när jag hör någon säga de orden att någon vill ta sitt liv. Det är mer värdefullt än vad du tror.

Jag gick igenom depression själv när jag var väldigt ung. Jag var självmordsbenägen, skar mig och hade grova ätstörningar. Var psykiskt misshandlad och ångesten kommer nog sitta i mig för alltid. Men man lär sig hantera allting sakta men säkert. Det viktigaste är att prata med någon. Vänner eller familj. Om det inte går skulle jag nog säga psykolog. Lätta hjärtat får en att må mycket bättre, jag lovar. Men man ska prata med någon man litar på.

Även om man inte tror det i en situation då allt känns hopplöst så vet jag att det kommer bli bättre för dig. Du har en chans att må bättre och känna att livet är värt att leva. För det är det.

Ge inte upp! Det kommer bli absolut bli bättre!

Mår lite bättre idag *PEPPAR PEPPAR*. Lite mer energi och lite mindre oro.

Någon som vet hur lång tid det tar för att märka skillnad när man börjar ta kosttillskott och blir av med bristerna?

Har också höjt ena medicinen och den vet jag att jag blir piggare av (men började igår så är sannolikt inte den som börjat verka ännu) men nu är jag uppe i så hög dos att det riskerar att slå över i hypomani istället och sist jag hade det så gjorde jag allt möjligt korkat :-/

När medicinerna funkar mår jag inte lika dåligt och även om jag inte har något framtidshopp eller glädje så funkar iallafall vardagen hyggligt.

#47 Ärligt talat så kan det börja verka direkt. Det har med din inställning att göra. Men nr jag tog vitaminer/tillskott så tig det någon dag innan jag märkte av de :-) Lycka till, hoppas du mår bättre :-)

#47, det är bra att du börjar må bättre. Det är positivt att du blickar framåt. :)

Hej igen.

Började faktiskt må bättre lite efter medicinhöjningen och slapp att kastas in i mani men livet ser ju fortfarande likadant ut oavsett hur jag mår så bättre har det inte blivit. Tack vare höjningen så har jag kunnat strunta lite i hur dåligt jag har mått eftersom jag fick mer energi men nu går det neråt igen :-( Jag har fortfarande energi och gör nästan allt jag ska men mår sämre och sämre och det är mycket för att jag har ingen framtid.

Jag kommer aldrig att kunna jobba, jag kommer alltid att vara beroende av att någon ger mig en inkomst, just nu försäkringskassan men min aktivitetersättning kommer bara vara tills jag fyller 30 och sedan vet jag inte vad som kommer att hända. Har jag "tur" så kan pojkvännen försörja mig, annars blir det soc.

Jag kommer aldrig att kunna förändra mitt tänkande eller mående. Det enda jag kan påverka är hur mycket dåligt jag orkar att stänga av.

Jag gråter hela tiden och är helt avtrubbad. De på min praktik har flera gånger påpekat att de inte känner igen mig för jag orkar inte längre hålla en fasad utåt. Jag är tillbaka i självskadesvängen och har en hel hög nya ärr till samlingen plus att jag är tillbaka i beroendet och har typ skärabstinens. Samtidigt som jag inte vill skära mig för jag ser hur ledsen min pojkvän blir, en ständig kamp.

Jag har till och med sagt till pojkvännen att jag troligen inte kommer att klara mig. Han är naturligtvis jätteledsen men vet inte vad han ska göra.

Det finns ingen mening med livet, inte ens om jag helt plötsligt skulle bli frisk för jag är så pass skadad av mitt förflutna att jag aldrig kommer att bli vettig i huvudet igen. Varför kämpa när det inte spelar någon roll, jag kan ändå inte påverka något.

Det konstiga är att jag "mår bra". Jag har energi och jag gör vad jag ska men det finns inte ett uns hopp kvar om att mitt liv kommer att ordna sig.

Vilken underbar dag. Har ätit på to k för mycket hela veckan så har ångest för det, kommer bli fet som en gris, har sutit och glott på datorn i två dagar så har ´ångest för det, har gjort pojkvännen ledsen och orolig så idiotångest för det också och nu kan jag in te ens skära mig ordentligt så yey, ångest för det också! Mitt underbara liv, slå ihjäl mig nu tack

Positivt att du lever även om jag misstänker att du inte är ts.  Tycker att ert språkbruk skiljer sig lite för mycket åt

Jo, det är jag som är TS. Idiotångest och kasst tangentbord går inte ihop.

Har haft det lite bättre några dagar, blir oftast så efter en sådan extrem urladdning men nu börjar ångesten byggas upp igen :-( Och jag stör mig grymt på att det inte blev "rätt" skuret för nu gjorde jag pojkvännen ledsen (han blir förtvivlad när jag skär) i onödan för skärandet gick inte som jag ville och då byggs behovet av att skära rätt på