Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Den kvinnliga kroppen Fysisk hälsa Psykisk hälsa Sjukdomar Menscykeln och Mensskydd Gynekologsnack Preventivmedel PMS Klimakteriet Ung kvinna Singellivet Sexualitet Samlevnad Mammarollen I hemmet Ute i arbetslivet Samhälle och Feminism Våld mot kvinnor Skönhet och Mode Killsnack OT - Off Topic Om sajten och iFokus
Sjukdomar & Åkommor

Personlig endometrios-historia

2012-03-09 17:50 #0 av: Cindy

Här berättar en 30-årig tjej om sin långa kamp med kroniska endometriossmärtor.

Jag minns mycket väl när första tjejen i klassen fick mens. Vi gick i mellanstadiet, och hon var den coolaste tjejen i klassen, så givetvis tyckte alla vi andra att mens var något häftigt att längta efter. Jag frågade mamma när min mens skulle komma, men hon sa att eftersom hon själv fått sin mens ganska sent i tonåren så skulle jag nog inte få min än på ett tag.

Men inte långt senare vaknade jag upp med en stor blodfläck under mig i sängen. Jag hade väldigt ont i magen, men eftersom jag läst i Veckorevyns frågespalt att mensvärk var normalt, så antog jag där och då att det var som det skulle vara.

 

Nu vet jag att min endometrios började redan då, min första menstruation när jag var 12 år gammal. Allt eftersom tiden gick blev värken värre, men jag vågade inte prata med någon om det. Efter att jag svimmat i skolans luciatåg sökte jag 14 år gammal upp Ungdomsmottagningen för att be om p-piller. Det hjälpte någolunda i ett par år, jag kunde stå ut med smärtan och behövde inte lägga hela månadspengen på mängder av mensskydd.

Men så sommaren när jag var 18 år så insåg jag efter en mens att mensvärken inte hade försvunnit. Jag hade konstant ont i tre månader, och det var svårt att hantera när man samtidigt nyss flyttat hemifrån och jobbade heltid med städning. Så jag sökte upp min nya hemstads Ungdomsmottagning för att be om hjälp. Barnmorskan undersökte mig, meddelade att "allt ser bra ut" och skickade hem mig med orden "blir det värre så får du söka akut till gynakuten" ringandes i öronen.

Värre!? Kunde det bli värre? Jag grät mig till sömns den kvällen, och min pojkvän gjorde sitt bästa för att trösta mig. Vad jag inte visste då var att jo, det skulle bli värre. Mycket värre. Eller att killen som höll mig i sina armar skulle tillslut ledsna på att ha ett "paket" till flickvän.

 

 

Den hösten spenderade jag med att försöka plugga in min gymnasiekompetens på folkhögskola på dagarna, och många kvällar blev jag skickad från skolan raka vägen till gynakuten. Min lärare såg att jag försökte "vara duktig" genom att sitta dubbelvikt i klassrummet och försöka hänga med, och hon sa till mig att "såhär ska du inte behöva ha det".

Med min lärares ord som stärkande serum i ryggraden, och min pojkväns hand i min, orkade jag uthärda att många kvällar sitta i gynakutens väntrum. Gynundersökningarna gjorde fruktansvärt ont, och läkarna försökte utesluta det ena efter det andra; klamydia, livmodersinflammation, graviditet… Jag höll på att bli tokig av att inte veta vad som gjorde så ont, och av att läkarna inte visste vad de gjorde!

 

Så ett besök på akuten träffade jag tillslut en läkare som tog mig på allvar. Han sa att han misstänkte att jag hade något som kallades endometrios, även om jag egentligen var för ung och hade för kroniska smärtor för att det skulle vara klassiska symtom. Han bokade in mig på en titthålsoperation, och det visade sig att han hade rätt.

Det tog nästan två år med starka smärtstillanden, antidepressiva medel, sömntabletter, terapi och hormontabletter för att hindra mensblödningar, innan jag tillslut nådde en nivå där jag kunde leva med smärtan. Under den tiden hann jag få min gymnasiekompetens (tack vare förstående lärare, intensivplugg under citodonrus och bra läkarintyg som förklarade min stora frånvaro), flytta till en ny stad och förlora min pojkvän.

Men jag levde igen! Smärtan fanns där hela tiden, som en molande mensvärk som gjorde vissa dagar sämre än andra, men jag var ändå lyrisk över att kunna göra alla de där självklara sakerna igen; diska, jobba deltid, umgås med vännerna, gå ut och dansa, ha sex...

 

 

Åren gick och jag började ta för givet att jag skulle ha samma smärtnivå resten av livet. Jag stod hela tiden på hormonbehandling som ströp menscykeln, men slapp ta värktabletter. Men så började smärtan långsamt att sätta klorna i mig. Ytterligare ett långt förhållande gick i kras när min ork tröt och han ledsnade på att jag inte var mig själv längre. Men jag kämpade vidare, jobbade extremt hårt på min karriär och försökte ignorera varningssignalerna.

Jag träffade en ny kille, och vi hann ha två år tillsammans innan smärtan stegrades till en nivå då jag omöjligt kunde ignorera den längre. Det var tre år sedan, och under den tiden har mitt liv sakta men säkert begränsats lite i taget, medan jag förtvivlat provat den ena behandlingen efter den andra. När inte ens en cancermedicin gav mer än olidliga biverkningar, höll jag på att ge upp.

 

Men jag kan inte ge upp. Jag kan inte sluta att kämpa för att få den vård jag behöver, eller sluta tro på att jag ska få uppleva en uthärdlig period i mitt liv igen. Å ena sidan har jag underbart stöd från min pojkvän, familj, arbetsplats och Endometrioscenter i Uppsala. Å andra sidan har jag fått tampas med oförstående vård i min egen stad, och får än idag tackla kommentarer som "det kanske inte blir bättre än såhär" från läkare.

Och sen har vi alla dessa kommentarer från folk i min omgivning, som "skaffa barn så blir du frisk" och "men varför opererar du inte bara ut livmodern?" och "akta dig så du inte blir beroende av dina värktabletter" och "men det syns ju inte på dig att du har ont!". De menar väl, men de vet så lite. Jag ska inte ha barn, en hysterektomi riskerar att göra mig ännu sämre, och jag måste ta mina förbannade tabletter idag oavsett riskerna imorgon.

Kampen fortsätter. Jag fick min diagnos för elva år sedan, och över fem av dessa år har ätits upp av smärtor så svåra att jag somliga dagar inte ens kan ta mig ur sängen. Men jag vägrar att ge upp.

 

Så varför delar jag med mig av detta? Vill jag skrämma andra unga tjejer med svåra menssmärtor till att tro att de inte kommer bli bättre trots tidig hjälp? Nej, men jag vill att alla ska veta exakt vilket helvete en så osynlig sjukdom kan vara. Och jag vill att alla ska veta vilken daglig kamp det är att få vardagen att fungera, så att andra ser sig omkring i sin bekantskapskrets för att tänka efter om den där "tråkiga" tjejkompisen som "aldrig ställer upp" kanske egentligen kämpar med sin kropp.

För utan stöd skulle jag inte ha orkat så här långt, och jag skulle definitivt inte orka hoppas kämpa för och tro på en dag då livet kan levas fritt igen.

Vänliga hälsningar
Cindy

Anmäl
2013-01-23 15:41 #1 av: Ellasratties

Riktigt bra skrivet! Det får mig att inte vilja ge upp.

Anmäl
2013-01-31 20:38 #2 av: [lejonhuvaddärvädur]

fy kan förstå att ditt liv är svårt men bara att du kämpar vidare.Du är en kämpe.Glad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.