Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Den kvinnliga kroppen Fysisk hälsa Psykisk hälsa Sjukdomar Menscykeln och Mensskydd Gynekologsnack Preventivmedel PMS Klimakteriet Ung kvinna Singellivet Sexualitet Samlevnad Mammarollen I hemmet Ute i arbetslivet Samhälle och Feminism Våld mot kvinnor Skönhet och Mode Killsnack OT - Off Topic Om sajten och iFokus
Samhälle & Feminism

Att vara ensamstående mamma

2009-01-20 18:29 #0 av: [mia-38]

n/a

5-10% av Sveriges mammor är ensamstående redan vid barnets födelse. Pappan finns alltså inte med i sammanhanget alls.
Men om pappan fanns med i bilden, hur får man det att fungera? Hur lyckas man synka det på ett bra och smidigt sätt?

I genomsnitt håller ett äktenskap med barn bara 3-4 år.

Jag själv har varit ensamstående mamma sedan sonen vart 2 år. Har givetvis haft andra förhållanden men inget stabilt.
Jag valde en skilsmässa då sonen mådde dåligt av vårt dåliga äktenskap. Man tror inte de märker det. Men helt klart känner av spänningarna i luften och de blir oroliga.
Att vara ensam med en liten pojke på 5 år var ingen dans på rosor i sej. Envishet och rebellisk försökte man lösa alla konflikter och problem som uppstod i vardagen. Nu när pojken är i övre tonåren finns det andra problem att tampas med.
Som jag brukar säga: Små barn, små bekymmer. Stora barm, stora bekymmer.

Som ensamstående mamma kanske inte ekonomin heller tillåter några större utsvävningar. Man kan tex inte åka på en utlandsresa, man kanske inte kan köpa det senaste i datorvärlden eller de senaste nya byxorna som kostar 1000 kr.
Det är jättetufft att inte kunna ställa upp på det viset som mamma. Som tur är har min son iallafall insett att allt inte mäts i pengar.
Ibland önskar man att man haft nån partner att prata med. Om de lyckliga stunderna då barnen/barnet lärt sej cykla utan stödhjul, då de kommer hem med VG i betyg. Och även de mindre lyckliga sakerna som när de kommer hem och har druckit, snattat o.dyl.

Men man lär sej att handskas med de tuffa situationerna. Bita ihop och försöka klara av vardagen och vända allt det hemska.

När man som enstamstående mamma kanske inte alltid får det stöd som man behöver från pappan är det viktigt att inte prata skit om pappan inför barnen. De vill ju alltid vara lojala mot bägge sina föräldrar.

Barnen/barnets uppfostran och regler måste ju hela tiden löpa samständigt med pappans och den egna man har hemma. Om man tex har en regel om att barnet ska läsa läxa innan lek efter skolan hemma hos mamman så måste ju rimligtvis pappan också följa denna regel. Man måste även ha tydliga gränser på vad som är okey hos mamman och hos pappan.
Att ha fasta principer, vara konkret och använda sunt förnuft. Då kommer man långt.

 

Medarbetare på OF och Cancer.

Anmäl
2009-08-15 02:32 #14 av: exitingsvillemo

puttar upp

Anmäl
2009-08-15 09:59 #15 av: Mammzing

Nåt som är jobbigt : Man är HELT j***a ensam!
Jag hämtar många nätter från krogen...
Händer nåt ringer man mamma.....
Det har varit allt från pajjade bilar, taskiga kompisar, nåt barn har blivit redlöst berusat, har även åkt med när stora dottern fick missfall.
MAMMA FINNS DÄR.....
Nu hämtade jag hem sonen igår, det tog slut med tjejjen och han bara gråter.
Kan inte sitta ensam med sånt...
Ekonomin har ingen betydelse, den har redan skitit sej.
Visst små barn, små bekymmer.....
Men värst är att JAG är så ensam....

Men jag är ju heller ensam, ensam än gift och ensam ändå om nån fattar!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.