Annons:
Etikettsamhälle-feminism
Läst 9312 ggr
Rita-S
2/10/09, 9:18 PM

Kärriärkvinna eller hemmafru?

Får man inte längre vara hemmafru och stolt över det? I kvinnans kamp för jämnställdhet och lika rättigheter inom arbetslivet och karriärjaget är det en karriär som kommit i skuggan: Hemmafru

Detta är faktisk, numera nästan ett skällsord känns det som, när man hör om pappor som väljer att vara hemma med barnen och kommentarer från kompisar om "vadå är du hemmafru?" med en syrlig min och nedlåtande tonläge.
Men vad är då fel med det? Antingen man är man eller kvinna, om man då vill vara hemma med barnen, sköta hem och barn, är det helt fel?

Många kvinnor undertrycker sina feminina sidor i sitt jag efter att vara som alla men är. Dom är arriga, pågåande, kaxiga, arroganta, bossiga.. och mer av det dessutom för att lyckas hävda sig bland alla men och faktisk bli tagen på allvar.
Det är svårt för en kvinna att slå sig fram bland vissa yrken, och att bli en chef är en prestation från en kvinnas sida trots att vi faktisk har kommit en bra bit på väg.

Men i denna kamp att hamna jämnställd med mannen så försakas vissa saker. Barn hamnar så tidligt som möjligt på dagis, och spenderar långa men givande dagar med barn i lika ålder, under utbildad personals vaksamma ögon och får en bra start på livet på detta sätt.
Kvalitetstiden med barnen blir någon liten stressig timme innan läggdags för dessa karriärekvinnor och Herr Stress och Fröken Jag är fast del av vardagen. Klockan är högsta chef.
Och dom unga kvinnor har högflygande planerade handlingar, som skall bringa dom till den topp dom traktar efter.

Stora ögon glanar förvånad på mig där jag stillsamt säger "Jag skulle faktisk inte haft så mycket emot  att vara hemmafru om gubben skulle haft bra nog inkomst så vi kan leva bra ändå".
Chocken gör hela cafeet tyst. Man kan höra den berömmeliga nålen och så vidare. Sa jag nåt fel?

Tydligen är man inte ambitiös nog i livet om det enda man eftersträvar är villa, barn, vovve och volvo. Men varför inte?
Vad är det för fel att ha dessa önskemål i livet? Är det inte högtflygande nog?
Varför måste alla vi kvinnor ge från oss våra feminina önskemål för att slåss i nån bedrift om man inte trivs med den typ av arbete?

Själv jobbar jag nu för att det är en nödvändighet.
Jag önskar mig ett litet hembruk där jag kan vara hemma, hålla på med djuren och vara hemmafru. Göra allt mysigt för mig och min man. Kanske jobba några timmar någonstans för att få mig ur huset, men inte alls besträber jag mig på att bli en hög chef med massor av arbete och ansvarsområden.

Mina barn skulle ändå få vara några timmar på dagis, både dom och jag skulle må bra av det, och dom skulle få social träning. Men inte 10 timmar om dagen om jag fick bestämma.
Dom kommer tids nog få långa dagar i skolan.
Och varför är det fel att låta oss som vill få omfamna dom feminina värderna? Är dom mindre värda? Är inte våra barn värda att några av oss vill va hemma? Vad är det att skämmas över sina val i livet?

Ingen kvinna borde skämmas eller dölja sina önskemål i livet. För detta är våran största seger i våran kamp för jämdställdhet, nåt som vi alla borde resa oss upp och applådera för varje kvinna som vill vara hemmafru eller chef:

Vi kan välja!

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
Hoppfull
2/12/09, 9:03 AM
#7

Jag tycker att det är en förvränging när man ställer det ena mot det andra på det sättet. Att hävda att kvinnor förtrycker sina feminina sidor när de gör karriär är ju detsamma som att säga att feminitet är att vara vårdande och omhändertagande vilket går stick i stäv med vad jag anser att feminitet är. Detta är roller vi har pga samhällsutvecklingen, inte annat.

Att barnen hamnar tidigt på dagis är ett samhällsproblem, inte ett kvinnoproblem, men ett problem är det absolut!

Personligen anser jag att alla ska göra som de vill så länge det är lika mycket värt. Idag är det ju fortfarande så att den som väljer att vara hemma oavlönad väljer en framtid i beroende av en annan människa. Du får inga pensionspoäng, ingen sjukpenning, ingen förädrapeng osv osv skulle den andra parten plötsligt lämna dig för en annan så får du ett rent h-vete eftersom du ställt dig själv utanför hela systemet. Det är så många kvinnor i min mammas generation som har det så (min mamma är född på 30-talet) de har inte kunnat skilja sig, de har inte haft något eget utan levt helt i skuggan av sina män och är idag fattigpensionärer som knappt har råd att äta och köpa kläder, och det är det man vill bort ifrån.

Att hela tiden blanda ihop dessa två gör att debatten blir helt skev och får dels kvinnor som inte vill vara beroende utan vill klara sig själva, vill jobba och kanske inte drömmer om familjeliv, till sämre kvinnor (mindre feminina) samtidigt som det förskjuter fokus från kärnfrågan, nämligen hur man skapar rättvisa för de som vill vara hemma med sina barn oavsett om de är män eller kvinnor.

Man ska inte göra samhällsproblem till kvinnoproblem, det är ett av bekymren i jämställdhetsdebatten som jag ser det!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Lindbygarden
2/12/09, 9:17 AM
#8

Jag har ju tolkat det precis tvärtom gällande värde. Har själv valt att vara hemma fyra år med mina små och jag känner att jag hela tiden får försvara detta.

En av de vanligaste frågorna är "varför har  du dem inte på dagis?

Sen håller jag helt och full med om att det är både en kvinling och manlig rättighet att kunna få vara hemma med sina barn.

Det talades om ett vårdnadsbidrag på 3000 kr i månaden till dem som är hemma med barn under 3 år just för att möjliggöra att man är hemma lite längre med barnen. Juli 2008 var satt datum men jag kan säga som så att vår kommun fortfarande inte har enast kring detta.

Sen vet ju de flesta att 3000 kr inte räcker långt men det är ett vältillkommet tillskott.

Jag kan säga att min äldre syster är bra mycket mer feminin än vad jag är och hon arbetar på en hög position inom rättsväsendet.

Jag tycker att det är bra att ämnet lyfts fram då jag upplever att inte göra karriär idag ses som ett misslyckande.

Gällande pension så har vi löst det som så att jag pensionssparar, men visst jag känner nu att jag börjar känna ett behov av att göra mer.

De skulle ju in

Marrsson
2/12/09, 10:43 AM
#9

#7 Bra skrivet. Jag håller med dig om att man lämnar sit "öde" i nån annans händer… Det händer ju tyvärr ofta att folk skiljer sig.

Sen tror jag att det är viktigt för människan i sig att träffa andra vuxna och inte bara sina barn.

Jag vill göra karriär för att jag vill känna att jag har en framtid så jag kan försörja min familj! Min sambo har ett såpass välbetalt arbete så jag i praktiken kunde vara hemma MEN jag vill ju känna att jag klarar mig själv! Det är viktigt för min självkänsla! Jag vill ge mina barn en bra och innehållsrik framtid och inte hämmas av att ekonomin inte håller.

//Marielle

// Marielle

 

-Ucbus.. förevigt i mitt hjärta..

fotokrafs
2/12/09, 11:26 AM
#10

#7 Bra skrivet säger jag med :)

Själv har jag en man som inte skulle ha något emot att vara hemmaman i framtiden, likaså skulle jag kunna tänka mig vara hemmafru. Vi får se hur det blir när vi flyttat ut på landet och/eller har skaffat barn. Skrattande

Hoppfull
2/12/09, 12:16 PM
#11

#9 & 10 Tack Glad

#8 Du kanske missförstod vad jag menade angående värde. Jag menade exakt att det inte är ens så mycket värt att vara hemma så att man får atp-poäng för det, trots att det är ett enormt arbete och ansvar!

Jag är själv ingen karriärsmänniska men tycker att det är väldigt viktigt att vara självständig och inte vara beroende av någon annans inkomst och goda vilja. Det fungerar ju bra så länge allt är frid och fröjd men man är helt i någon annans våld om det blir strul. Dessutom är det ju så att yrkesarbete värderas högre än hemarbete (som inte värderas alls) alltså är man i en evig tacksamhetsskuld till den som försörjer. Och som sagt, det märker man inte av så länge allt är ok men blir det knackigt, ja då kommer argumenten om att den ene minsann försörjt den andre som då bör vara tacksam och inte ställa några krav osv. Vi är alla människor och när det blir svårt i en relation så tar inte rättvisa och medkänsla över utan ofta ilska och hämndbegär. Detta bör ALLA planera för att det kan hända, för det kan hända och händer, varenda dag.

För mig stämmer det du säger #9 om behovet av att träffa andra vuxna och få utveckla mig och lära mig nya saker som inte bara är matlagning, tvätt och städning osv. Men det är ju olika vad man vill och bara man är lycklig själv så tycker jag att allt är ok. Sedan är det ju en viktig sak med att barnen faktiskt växer upp och inte behöver vårdas efter en tid. Vem är man då om man satsat allt på enbart familjen? Jag har flera i min omgivning som har det så (här är det inte så ovanligt med hemmafruar) och när barnen försvinner mår de ganska dåligt. De har inget kvar alls och är dessutom luspanka.

Personligen tror jag att den bästa lösningen för alla vore att både mammor och pappor hade möjlighet att arbeta mindre under småbarnsåren. Båda kunde vara hemma på deltid så att barnen får en lugn uppväxt men båda kunde oxå jobba, få ett socialt liv utanför hemmet, pensionspoäng, egen inkomst och annan stimulans så att man är bättre förberedd när barnen blivit stora. Men det är förstås mina tankar.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Lindbygarden
2/12/09, 3:12 PM
#12

#11 Det håller jag absolut med om.

Det sistnämnda du skriver hade varit fantastiskt om det vore möjligt för både kvinnor och män.

Personligen så ligger jag ju lite mellan hemmafru och karrärskvinna då jag distansstuderar samt har ett eget litet företag samt sköter tillsammans med min sambo distrubitionen åt ett annat företag. Fast detta görs hemifrån så jag säger ju att jag är hemmaGlad

Tatsja
3/30/09, 9:41 AM
#13

Tyvärr är det finare att ha dagbarn än att vara hemma med sina barn. Jag anser att en hemmafru är mer värd. Hon är den som ser till att allt fungerar och gör ett otroligt jobb. Oavsett om man arbetar ute eller hemma, är det samma värde, eller rättare sagt, mer värde att välja vara hemmafru.

Jag har försökt vara det när barnen var små, men är en sådan att jag måste arbeta i förvärslivet. Då trivs jag bäst. Beundrar de som orkar vara hemma och ta hand om allt.

I och för sig, så både arbetade jag ute och hemma. Men att vara hemmafru, är att få ekonomin att gå ihop. Ni är beundransvärda.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Annons:
BrightGloria
3/30/09, 10:41 PM
#14

Hade jag varit hemmafru så hade jag nog tyckt att det var jobbigt om bara mannen arbetade.

//BrightGloria
- Medarbetare på Sheltie.ifokus
- Hemsida

elyse
3/30/09, 10:56 PM
#15

Håller med #7 - problemet är att det leder till ett så stort beroende. Detta med vårdnadsbidrag har jag debatterat för flera år sedan. Jag var och fortfarande emot det för att jag tror att det slår snett för redan utsatta grupper; invandrare, unga mammor, bidragsberoende etc. Som det är nu, med redan utsatta grupper, är det dumt att riskera att skapa ännu större utanförskap. Och ja, det är vår förbannade plikt att avstå till förmån för andra, även om det skulle fungera alldeles utmärkt i den egna familjen. Det är pga brist på empati som klyftorna mellan människor ser ut som de gör.  

Vårdnadsbidrag har testats i Norge, men tagits bort just pga att det stämmer att detta leder till ett större utanförskap, främst för invandrarkvinnor. I många fall är förskolan den enda kontakt kvinnorna har med svenskar och svenska samhället och det tappar de när de istället vår vårdnadsbidrag, samt att deras barn kommer till skolan utan kunskaper i svenska (norska), vilket kan leda till enorma kostnader i form av extra resurser för dessa barn.

AidaHakimi
3/30/09, 11:53 PM
#16

Om det fanns två livsstilar (vilket det som tur är inte finns), antigen karriärskvinnan (aka sex and the city kvinnan) eller hemmafrun hade jag valt karriärskvinnan.

Jag brinner för arbete och är inte så där jätte förtjust i barn… Jo när dem är små och gulliga, men inte annars. Jag brinner för skolan, arbete och vill ha något att göra på dagarna. Annars blir jag uttråkad.

Men jag tror det är viktigt att ha en blandning. Alltså en blandning mellan karriär/hemmafru livstilen. Då funkar, då funkar det alldeles utmärkt.

Med Vänliga Hälsningar

/ Aida Hakimi - www.aidahakimi.se

[Vargnatt]
3/31/09, 12:09 AM
#17

Jag skulle gärna göra så att jag jobbade hemifrån, det vore perfekt för mig :)

Gunpowdersmoke
7/9/09, 10:08 PM
#18

Jag är 19 det kanske är lite för tidigt att tänka på familj och om jag ska vara hemmafru eller inte.
Min moster bor i USA och är hemmafru, men i USA är det mera accepterat att vara det.

Jag anser precis som många att att vara hemma med barn är en både manlig och kvinnlig rättighet, samtidigt som att jobba och satsa på karriär fast man har barn också är en rättighet.

Jag är inte en väldigt ambitiös person, jag skulle ganska lungt kunna tänka mig att vara hemma med mina ungar och ta hand om hem och dem medan min partner försörjer mig.
Fast då skulle det givetvis finnas ett kontrakt som hjälper mig vid skilsmässa.

Men å andra sidan skulle jag lätt bli uttråkad så jag skulle inte heller ta hand om ungarna hela dagarna men släppa iväg dem några timmar på dagis och låta dem vara med ungar i deras egen ålder och ha några timmar för mig själv eller med någon som har tid att umgås ^^

studs
7/10/09, 12:02 AM
#19

Håller helt med #11..

Jag går redan som hemmafru och jag är "bara" 24 år. trivs med det till och från, men samtidigt känns det som om jag inte bidrar med något som min man gör, han står för inkomsten och jag står för djursköttsel,matlagning,tvättning och städnign..

men livet blir vad man gör de till.. Är dock fruktansvärt trött på att behöva höra att jag glider genom livet på en räkmacka och att jag har allt på ett silverfat…

Vem har sagt att det är lätt att va hemmafru på heltid?

elyse
7/10/09, 12:16 AM
#20

#19 Så länge man har möjligheten att välja och kan ta sig in i arbetslivet (igen?) om man skulle vilja, så är det upp till var och en, tycker jag. Sedan får man ju acceptera saker som sänkt pension, men det tror jag nog att man tänkt igenom.

Annons:
Tatsja
7/10/09, 10:18 AM
#21

En hemmafru är en arbetskvinna med många yrken. Dagisfröken, lärare, städare, kock. Trädgårsmäster och så vidare. Tänk om man skulle anställa någon för alla de saker en hemmafru gör, då blev det dyrt.

Väl mött, Tatsja

Du tittar väl in på Fotboll iFokus?

Gerbilflicka
7/10/09, 2:53 PM
#22

Jag vill absolut jobba hemifran och ha ett eget foretag nar jag far barn, aven om det innebar att jag inte har nagon stor inkomst. Det vore mer vart att fa vara hemma, ha mina djur och ta hand om barnen, istallet for att vara borta fran 7 pa morgonen till 7 pa kvallen varje dag.
Jag skulle absolut inte vilja sluta jobba och bara vara hemma! I sant fall skaffar vi en barnflicka/au pair istallet som kan hjalpa mig med lite allt mojligt.

mammaru
7/25/09, 10:23 AM
#23

Jag blir trött bara jag ser tonen i det första inlägget. Vaddå bejaka sin kvinnlighet och vara hemmafru? Vad har det med kvinnlighet att göra? Om var och en satsar på att göra det de vill, fine, men att skylla på sin "kvinnlighet"???

Det är när kvinnor skriver sådana här könsrollsstereotypa saker som jag fattar varför det går långsamt med jämställdhet.

Varför inte istället skriva om att det vore bra om man kunde ordna livet så att den ena partnern kan vara hemma? Min man har sedan vi träffades pratat om att han drömmer om att jag ska bli så framgångsrik att han kan vara hemma och ta hand om markservicen. Det är knappast för att han bejakar sina "kvinnliga sidor", utan har att göra med att han gjorde en snabb yrkeskarriär som mycket ung, medan jag fick fart på min karriär långt senare (har haft fleråriga problem med sjukdom) och att han trivs bättre med att slippa vara familjens frontfigur.

Upp till toppen
Annons: