Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Den kvinnliga kroppen Fysisk hälsa Psykisk hälsa Sjukdomar Menscykeln och Mensskydd Gynekologsnack Preventivmedel PMS Klimakteriet Ung kvinna Singellivet Sexualitet Samlevnad Mammarollen I hemmet Ute i arbetslivet Samhälle och Feminism Våld mot kvinnor Skönhet och Mode Killsnack OT - Off Topic Om sajten och iFokus
Kvinnohistoria

Kvinnohistoria [Del 1]

2009-09-07 23:29 #0 av: SaraC
stockxpertcom-id45827231-jpg-721d1b8adc25b70e0cc20.

Visste du att drygt 25 procent av alla nordiska runstenar från sen vikingatid och tidig medeltid restes av en kvinna eller av kvinnor och män tillsammans? Förbättrade kristendomen de svenska kvinnornas ställning i samhället?

Runstenarna talar

Runskrift är den äldsta skrivna svenska text som finns bevarad. Runorna skrevs främst på sten, ben, metall, träbitar och vaxtavlor. På 1200-talet började det latinska alfabetet användas, men runskriften användes ändå länge parallellt. År 1900 ristades de sista svenska runorna av en fäbodpiga i Älvdalen.

Runstenar restes från mitten av 900-talet fram till början av 1100-talet. De flesta av dem är så kallade gårdsstenar som restes vid gården där den avlidne var bosatt, men det finns också stenar placerade utmed vägar, gravstenar och stenar som minnesmonument. De större stenarna bör vara resta av förmögna och mäktiga personer, men det är bara ett fåtal av stenarna som hittats i Sverige som visar att resaren skulle tillhört någon överklass.

Runsten

Runsten från mitten av 1000-talet, Anundshög Västerås

Kvinnliga runstensresare

Ofta restes stenar till minne av avlidna, men en vanlig missuppfattning är att resandet av stenar enbart utfördes av män. Av de drygt 1600 nordiska runstenar där inskriften är tillräckligt tydlig har man kunnat se att mer än var fjärde sten rests av kvinnor eller kvinnor och män tillsammans. Däremot är så gott som alla stenarna resta till en mans ära, endast dryga sju procent av stenarna är resta efter kvinnor eller kvinnor och män tillsammans.

Runstenarna är en väg till kunskap om forntidens kvinnor, men det är först under senare år som stenarnas budskap använts i forskning för att försöka illustrera kvinnornas ställning i samhället. En av de få runinskrifter där runresaren valt att rista runor över sig själv kommer från Uppland och talar om Ingerun, Hårds dotter, som ville fara österut, till Jerusalem. En kvinna som reste en påkostad sten torde varit självständig, haft en stark social ställning och god ekonomi. En runinskrift från Mälardalen vittnar om att kvinnor kunde ärva stora förmögenheter på 1000-talet och det finns andra runinskrifter som berättar att kvinnor i förmögna släkter kunde äga och råda över jordegendomar.

När kvinnor och män reste en sten tillsammans handlade det oftast om en änka och hennes söner. I flera inskrifter kan man läsa kvinnans namn nämnt före sönernas och om det fanns flera syskon kunde döttrarna vara nämnda före sönerna om de var äldre. Vidare finns det stenar som berättar om kvinnor som gjorde viktiga samhällsinsatser genom att bekosta brobyggen, vilket var ett sitt att ge en donation till kyrkan för sin egen eller en anhörigs själ. Kvinnonamn är vanligare bland de cirka 120 brostenar som finns kvar idag.

Vad säger då allt detta oss om våra anmödrar? Genom runstenarna kan vi utläsa att kvinnor ansågs kapabla att driva en gård efter en makes död och därför bör ha varit insatt i förvaltningen redan innan makens bortgång. Många gånger fick kvinnan också ansvara över gården i flera månaders och års tid medan mannen gav sig ut på vikingafärder. Kvinnor var alltså erkända i rollen som husföreståndare. Det faktum att kvinnor verkar ha varit mer intresserade i brobyggen säger oss att de var frikostiga mot kyrkan och kanske hade ett större intresse för och var villigare att acceptera kristendomen än männen. Det finns mycket som talar för kvinnorna, även bildligt talat, byggde broar mellan hedendom och kristendom.

Flicka

Kristendomen gör intåg

Under den här tiden började kungamakten växa sig starkare och kyrkan etablerades. De olika landskapen fick en gemensam kung och senast på 1200-talet bildades riket Sverige. När kristendomen under tidig medeltid helt övervann hedendomen så förändrades livet stort för kvinnorna. Förändringarna ledde till både förbättringar och försämringar. Under hedendomen ansågs äktenskapet lite lösare, det kunde lösas upp, männen kunde ha flera fruar och det spelade sannolikt inte någon större roll för barnens framtid om de var födda inom eller utom äktenskapet. Det kristna äktenskapet var däremot monogamt, vilket gav gifta kvinnor och deras barn en säkrare ställning samtidigt som det försämrade villkoren för ogifta kvinnor och deras barn. Att få utomäktenskapliga barn blev skamligt och från mitten av 1600-talet fick de varken ärva sin far eller mor. Uppdelningen mellan äkta och oäkta barn började göras i tidig medeltid på grund av konflikter inom kungahusen, då flera kungasöner var så kallade "frillosöner, alltså födda utanför äktenskapet enligt kristendomen.

Med kristendomen den kyrkliga vigseln, endast ett äktenskap som vigts med prästens välsignelse var giltigt och att leva tillsammans utan vigseln var att begå synd. Äktenskap mot en kvinnas vilja var inte accepterat av kristendomen och i den mån det efterföljdes innebar det en förbättring. Tidigare var det vanligt att man gifte bort döttrar av maktpolitiska skäl, för att bygga nätverk och allianser släkter emellan. Denna uppfattning levde likväl länge kvar, en del stormän och kungar struntade helt enkelt i vad kyrkan sade. Men för flickor av enklare börd innebar kyrkans krav på ömsesidigt samtycke ett skydd mot att tvingas in i äktenskap.

Med kyrkan kom även bruket att upprätta testamente. Genom testamenten och gåvor till kyrkan kunde människor frälsa sina själar. Eftersom kvinnor i regel stod under en mans förmyndarskap blev det främst änkor som kunde testamentera till kyrkan. En rik slottsfru bekostade på 1330-talet ett helt kyrkobygge på egen hand!

Kyrka

Gjorde kyrkan kvinnan till mannens jämlike?

Det kristna budskapet sade att alla människor var lika inför Gud och satte därmed kvinnan som mannens jämlike, vilket kanske fick störst betydelse för trälkvinnorna, som stod lägst i samhället, men nu räknades in som församlingsmedlemmar och fick sin sociala ställning höjd. Från åtminstone slutet av 1200-talet motarbetade kyrkan träldomen och fick den definitivt avskaffad i början av 1300-talet. Kristendomen förkastade även blodshämnd och hade mer intresse för kvinnors arbete som till exempel för omvårdnad av sjuka.

Något som förmodligen sänkte kvinnans status var kyrkans motarbetande av folklig magi, något som var starkt förknippat med kvinnorna. Medan hedendomen värdesatta kvinnornas specialiteter så förkastade kristendomen den. I det hedniska samhället fanns prästinnor med viktiga funktioner i ceremonier och flera gudinnor dyrkades, medan kristendomen förbjöd kvinnor att vara kultledare. Men i dåtidens kristendom fanns en viktig kvinna, Jesus moder Maria, som dyrkades av medeltidens kvinnor. Det fanns även fler kvinnliga förebilder, som till exempel kvinnliga helgon och martyrer.

I kyrkans ritualer och ceremonier var kvinnorna lika innefattade som männen, även om det länge fanns en uppdelning mellan kvinnor och män. Kvinnorna skulle gå till kvinnosidan i kyrkan och männen till manssidan och innan det blev vanligt med familjegravar begravdes också kvinnor och män för sig. Kvinnornas sida i kyrkan och på kyrkogården var norrsidan. Förmodligen fanns det ursprungligen ingen negativ uppfattning om norr, men under tidig medeltid tolkades norrsidan som den onda sidan och djävulens tillhåll av kyrkliga auktoriteter.

Kyrka

En sida för männen, en sida för kvinnorna

Innebar då kristendomen en förbättring eller försämring för kvinnorna? Det går inte att fråga dem, men det går att tolka deras handlingar. Mycket pekar på att kvinnorna gärna tog emot kristendomen, att de var bland de första som anammade läran. Men det fanns ett kvinnofientligt drag inom kristendomen, ett drag som inte blommade ut fullt förrän efter många århundraden. Kanske berodde det på att det blev allt svårare att låta alla familjemedlemmar ärva och det blev enklare att låta endast en ärva hela egendomen. Den ensamme arvingen var den äldste sonen och därmed blev det också viktigt att sonen var född inom äktenskapet. Kvinnas sexualitet blev ett hot som måste bevakas och kvinnan är den köttsliga, opålitliga som frestar mannen - samtidigt som hon även var den goda modern. Den dubbla kvinnosynen och kvinnofientligheten markerades när man skärpte kontrollen över prästernas celibat och fick inte minst kyrkans män att se kvinnan som en hotande påminnelse av sexualiteten. Kvinnan var föremålet för mannens sexualitet och därmed syndens upphov.

Foto: Fotoakuten

Foto: www.fotoakuten.se

Nunneklostren

Nunneklostren är ett exempel på hur kyrkan gett kvinnan makt och möjlighet att hävda sig för att få hjälp i kampen mot det hedniska släktsamhället. Under medeltiden fick tusentals kvinnor möjligheten att leva som ogifta och få tillgång till en kunskapsvärld de annars var utestängda från och de erbjöd en tillflykt undan ett påtvingat äktenskap eller en annan jobbig familjesituation. De mörkare sidorna av detta sågs av de adelsdöttrar som mot sin vilja sattes i klostren för att förhindras att gifta sig och få arvingar och på så sätt splittra familjens jordegendomar. Det innebar även prestige och förbättrade band med den religiösa maktsfären för fadern. Huruvida klostren var fängelser eller fristäder för kvinnorna har debatterats intensivt.

I Sverige fanns det under medeltiden åtta kvinnokloster och det största och även mest kända är Vadstena kloster som grundades av den heliga Birgitta och invigdes 1384. I enlighet med Birgittas order var en kvinna, abbedissan, vara klostrets överhuvud vad det gällde förvaltningen, en man fungerade som andligt överhuvud. Med tiden utvecklades en maktkamp om vem som skulle vara klostrets främsta ledare, eftersom männen i klostret inte kunde acceptera att lyda under en kvinna, och männen segrade. Abbedissan behöll dock en stark ställning och auktoritet och nunnorna vann kampen om huruvida de skulle få ha kökshjälp eller inte. I klostren skulle nunnorna ägna sig åt gudstjänst, religiösa studier och handarbete, men Birgitta ville göra klosterlivet till ett mer realistiskt leverne och föreskrev att alla nunnor skulle delta i klostrets arbete, även i tunga arbeten. Att nunnor senare fick sina köksor berodde kanske på möjligheten att kunna locka adelsdamerna till klostret.

Livet i klostret dominerades av gudstjänst och kontemplation, även om också det praktiska arbetet i klostret var en viktig del. Nunnorna skulle undervisas och uppfostras till den ideala jungfrun och ordning, disciplin och självbehärskning värdesattes högt. Alla former av sexuell lust och erotiska fantasier skulle självklart undertryckas. Nunnorna levde även avskiljda från världen, de fick träffa sina anhöriga på söndagar men bara samtala kring andliga frågor. Den hårda självdisciplinen gjorde att nunnorna var läskunniga, kunde skriva, behärskade räkning, talade latin och var skickliga i handarbeten.

Foto: Fotoakuten

Foto: www.fotoakuten.se

Den heliga Birgitta

Den heliga Birgitta kan ses som vår första världsberömda svensk. Hon föddes som Birgitta Birgersdotter 1303 i Uppland och hon var dotter till en mycket förmögen jordägare. Som 13-åring blev hon bortgift och vid 18-års ålder födde hon det första av sina åtta barn. Hennes man var lagman och paret tillhörde sin tids absoluta överklass. De tjänstgjorde båda vid hovet och Birgitta blev hovmästarinna åt den unga drottningen Blanka, maka till kung Magnus Eriksson.

Redan som barn var Birgitta mycket religiöst intresserad och som medelålders änka började hon få en mängd uppenbarelser. Hon var då en av sin tids mest bildade kvinnor och hade även en mäktig umgängeskrets. Flera av medeltidens andra berömda religiösa visionärer i Europa var också kvinnor. Eftersom deras uppenbarelser talade om Guds vilja kunde dessa kvinnor få en makt som kvinnor annars var utestängda från.

Klostret i Vadstena var en av Birgittas uppenbarelser, men hon hann inte uppleva invigningen av det eftersom hon dog 1373. Det blev hennes dotter Katarina om fullföljde sin mors verk. Katarina blev senare den första abbedissan i klostret och hon var mycket aktiv i arbetet med att få sin mor helgonförklarad, vilket skedde 1391. Birgitta ernådde extraordinära framgångar och erkännanden under sin livstid och även efter sin död, och i vår tid har kvinnoforskare lyft fram även feministiska drag i hennes livsverk.

Blanka & Håkan

Den berömda målningen av Albert Edelfelt från 1877, föreställande drottning Blanka och sonen Håkan. (Den här bilden är klassad public domain eftersom upphovsrätten har upphört)

Två drottningars öden

Två andra välkända historiska kvinnor är två drottningarna Blanka och Margareta.

Drottning Blanka

Drottning Blanka var en grevedotter från Namur (i nuvarande Belgien) som kom till Sverige år 1335 för att gifta sig med kungen av Sverige och Norge, Magnus Eriksson. Hon var ung och vacker och hennes liv rådde inte brist på dramatik. Kungen hade många bekymmer under sin regeringstid och så småningom gjorde deras son Erik uppror mot sin fader tillsammans med adeln och tilltvingade sig en del av kungamakten i Sverige. Själv blev hon måltavla för hård kritik för att hon tyckte om att roa sig och göra sig ännu vackrare med smink, och hon utsattes för både ryktesspridning och anklagelser för mord.

Blanka stöttade sin man under hela deras nära trettioåriga äktenskap och när sonen Erik dog blev Magnus åter ensam kung över Sverige. Då spreds ett rykte om att det var Blanka som förgiftat Erik, hans fru och två barn. Kanske berodde ryktesspridningen på att hon hade ett visst politiskt inflytande, hon hade ett eget kansli och medverkade till donationer. Det måste varit oerhört smärtsamt för Blanka att först se sin son uppvigla adeln till uppror mot fadern och senare anklagas för mordförsök på sin son och hans familj. Blanka dog år 1363, omkring 45 år gammal.

Margareta

Drottning Margareta (Den här bilden är klassad public domain eftersom upphovsrätten har upphört)

Drottning Margareta

Drottning Margareta var dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag och trolovades med kung Håkon Magnusson av Norge, son till den svenske kungen Magnus Eriksson, som sexåring. År 1363, tio år gammal, gifte hon sig med honom och innan hon fyllt sjutton år födde hon deras första och enda barn, sonen Olof. Under den här tiden var kungamakten i de nordiska länderna inte särskilt säker, de Nordiska gränserna var suddiga, stormän samarbetade tidvis för att begränsa kungens makt och den katolska krykan var en stark maktfaktor som skyddade sin egendom och sina ämbeten. Ovanpå det fanns även den tyska Hansan, en mäktig sammanslutning av tyska handelsstäder som gjorde allt för att få kontroll över handel och politik i Norden.

När kungen dog år 1380 blev Margareta vald till regent i Norge och hennes son till kung i Danmark och när han dog år 1387 blev hon även vald till hans efterträdare. Margareta höll sina fiender stången och blev allt mäktigare. Hon erövrade Sverige (och Finland) och blev härskarinna över de tre nordiska rikena. Hon har beskrivits som en mycket skicklig politiker och regent. När de tre nordiska rikena förenades i Kalmarunionen år 1397 skrev hon aldrig på unionsbrevet, vilket tolkats som att hon inte kunde acceptera de inskränkningar i kungamakten som fanns i brevet. Drottning Margareta avled år 1412, som den mest betydande representanten för kungamakten i Norden under denna tid.

 

Källa: Ohlander, A-S, Strömberg, U. 2002. Tusen svenska kvinnoår. Prisma. (179 s)

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Anmäl
2009-09-09 00:33 #1 av: Maria

Jätteintressant läsning. Tack.

/Maria

 

Anmäl
2009-09-09 22:18 #2 av: exitingsvillemo

Kanon artikel =) Tack så mycket för den, ser fram emot del 2 =)

Anmäl
2009-09-10 14:45 #3 av: SaraC

Tack så mycket!

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.